Flygande giraffer!

Rachel såg lite frågande på David. "Henne? Menar du...". Hon såg hästen och hennes ögon blev stora. "David...Hon är vacker" log hon stort och gav honom en kyss innan hon kom fram till hästen som redan var sadlad. Hästen var ett stort och stadigt stå med mörk päls och man. "Tack" log hon och klappade hästen över den varma pälsen.

David log stort över hennes reaktion.
"Jag är glad att du gillar henne, hennes namn är Artemis." sa han leende och hoppade upp på Herkules och såg ner på henne.
"Vet du hur man gör? Eller rättare sagt minns du?" sa han leende så hon ridit på Herkules förr.

Artemis buffade lätt på Rachel med sin mule och Rachel nickade till David. "Jag minns". Hon tog sig upp på stoet med lite hjälp från stalldrängen och tog tag i tyglarna. Hon satte försiktigt fötterna i sidorna och snart for de iväg. Hon var alltid försiktig med djur, för hon visste vad David tyckte om en del saker och ting, men hon var bra på att handskas med dem med. Speciellt katter, katter hade alltid gillat henne nästan.
Hon red på ett bra tag, in i skogen och över stockar och stenar innan hon började känna igen sig. "Vi är nära nu!" log hon och ökade farten. Snart syntes en liten stuga mellan träden och hon stannade och hoppade av innan hon gick in. Det var en liten stuga, hon hade sin bädd, en liten köksvrå och en balja och en kista i rummet.

David hoppade av och kom in, han såg sig om och log.
"Det är riktigt vackert här, så ensamt och underbart." sa han hänfört. Han gillade denna ensamhet, bara skogen och dem, slippa allt liv som slottet innebar.

Rachel log svagt och öppnade kistan, det fanns kläder och annat i den. "Kanske det, men ensamhet kan vara hemskt med" mumlade hon och drog fram sina kläder och även medaljongen. Hon hade även en liten anteckningsbok gjort utav läder och annat. Hon hade hittat den ute i skogen en dag och den var tom. Hon tog sig sedan till sin bädd och drog fram en annan pilbåge under den. "Vad ska jag göra med det här?" mumlade hon.

David nickade eftertänksamt.
"Det har du rätt i men kan du inte behålla denna? Vi kan smita bort från allt någon dag och bara vara vi." log han och kramade om henne bakifrån samtidigt som han studerade bågen.
"Du kan ta den med, den kan komma till nytta. Mat behövs alltid, du bestämmer." sa han vänligt då han inte hade emot om hon jagade eller ville träna.

Rachel nickade sakta och lutade sig lätt mot honom. "Jag kan ge den till någon, den får inte gå förlorad bara" mumlade hon. Hon hade lyckas göra den själv med magi, utan magin hade hon aldrig orkat böja bågen till rätt form. Hon hade varit utsvulten då hon hon gjort den. Hon la bågen under sängen igen och slöt sedan ögonen. "Jag kommer inte sakna stugan så mycket...Jag har dåliga minnen här ifrån med". Alla nätter då hon legat vakna pågrund av mardrömmar och saknaden efter sina vänner.

"Tänkte att du kunde behålla den själv om du ville. Jag har inget emot om du tränar, min mor gör ju det och jagar med. Jag tycker det är viktigt att även kvinnor lär sig att försvara sig. Alla på slottet bör kniv och de kan hantera den med." sa han enkelt och la en arm om henne.
"Jag förstår det." sa han ömt och kysste hennes panna.

Rachel skakade sakta på huvudet. "Jag kan försvara mig och jaga redan, annars skulle jag inte ha klarat mig här". Hon var inte så stark rent kroppsmässigt men klarade av att spänna en båge och hantera en kniv. Även om hon helst inte gjorde det.
"Vill du stanna ett tag eller ska vi gå, jag har allt viktigt" sa hon sen. Hon hade en del saker på väggarna med, torkade frukter och bär, samt växter hon använt till maten för att klara sig.

"Vi kan gå." sa David och pekade på växterna.
"Vill du ha med dig dem eller ska vi låta dem vara om någon fattig stackare har vägarna förbi?" frågade han mjukt till henne.