The living dead(Dragon Fantasy)

Det hände inget först men sedan började hennes ögonlock fladdra till och hon såg sig om i rummet med glasartad blick. Ingen av dem sa något, men läkaren gissade att hon tappat minnet, troligen måste hon påminnas om allt.

Följande dag kläddes det lilla kyrkorummet i blommor, våren var här och de hade sänt ut folk att plocka den, jaga och döda zombier.
Alex kläddes i en vit klänning och såg ut som en vit, blek porslinsdocka. Hennes midja var smal och kroppen tunn, skinnet blekt och hennes blåa ögon var glasartade. De blonda lockarna föll över hennes axlar och på hennes huvud låg en vit blomsterkrans.

Mark hade klätt sig i sina finaste kläder, svarta, mörka byxor. En faktiskt ren och vit skjorta, det var det finaste han hade. Han tog sig till rummet och såg förväntansfullt på sin brud. Hon var lite tunn, men det gick nog. Men då han kom fram och såg hennes ansikte bleknande han. Var det möjligt? "Alex?" viskade han.

De mest betydelsefulla var där, ledaren och några män, inge kvinnor förutom Alex. Karl var inte med dem längre, han hade dött i en zombieattack för ett par år sedan. Då Alex hörde ett namn vände hon sig mot mannen. Svagt kände hon igen den och en liten rynka uppenbarade sig i pannan.
Prästen kom fram och sa sina ord, la Alex tunna hand i hans för ringarna. Alex uppfattade inte mycket, hennes hjärna arbetade segt, hon hade år att ta igen.

Mark stirrade på henne, visste inte vad han skulle känna eller tycka. Han var överlycklig att se henne, men hon sa inget, och hon var så blek. Han sa dock inget mer utan väntade på prästen, gjorde det han skulle och tillslut var det över. Han i hand med Alex gick han ut ur rummet, efter att ha kysst henne, försiktigt.

Alex verkade knappt reagera på något, då han kysste henne verkade dock något fladdra till i de annars så glasartade ögonen. Hon verkade knappt veta vad som skedde om och med henne. Men värmen från hans hand och kyssen verkade väckt upp något.

Mark la armen om Alex då de kom ut, flinade åt de som samlats där. Spelade sin roll. Han ville dock bara så fort som möjligt ta henne till deras rum och tala med henne, att se henne, kyssa henne hade väckt något i honom, något han trodde var borta.

Alex bara stod där, spröd, älvlik och skör som en porslinsdocka. Hon var tunn och blek och troligen ett medicinskt under. Snart kom många fram och grattade Mark till det vackra kapet. Alex stod där stilla, glasartad tills de började röra vid henne. Ett hjälplöst skrik for över hennes läppar, det första ljudet hon yttrat och skrämd som en hind söker hon skydd hos Mark.

Mark tackade skrattande allas grattnade och pratade med dem. Han fick en flaska whiskey av en annan man till 'bröllopsnatten' och alla pratade för fullt då Alex skrek.
Mark skrattade bort det och sa "Hon är nog lite trött, jag går och tar hand om henne" flinade han och la armen om henne och började gå till deras rum. Men inombords var han oroad.
Så fort det var i rummet låste han och såg oroligt på henne. "Alex! Säg något!" bad han.

Alex stod där han ställt henne, blicken hennes var glasartad blandat med skräck och något som kanske var igenkänning. Hon var orörlig och blek men hennes panna rynkades åter som för att minnas. Vem var mannen framför henne? Nu när de var ensamma lugnade hon ner sig allt mer.

Mark drog försiktigt ner henne så hon satt i sängen istället. Han la armarna om henne, kramade henne hårt. "Jag trodde nästan du var död...Jag har saknat dig...I alla år så har jag gjort allt för dig, gift mig med Malin, allt" mumlade han.