Prs(Dragon Fantasy)

Uriah skakade förvirrat på huvudet. "Jag förstår inte riktigt frågan, det är ju rätt uppenbart att jag inte kan skada någon...Jag är svag som en fluga. Det måste du väl veta, så vad är det du frågar om egentligen?"

Kvinnan log och putsade sitt svärd på jeansen då allt var klart och betraktade Uriah med samma isande blick som Mina brukade ha.
"Fysiskt skulle du aldrig kunna skada henne men gör du de psykiskt så lovar jag dig son av Apollon att jag inte är nådig."
Hon knäppte med fingrarna och de befann sig i en skog med en liten stuga i.
Hon tog Mina från Arnold och nickade åt dem att följa med.

"Åh..." pep Uriah och såg skrämt på Nike. Hon var allt en läskig kvinna, tänkte han då han följde efter henne mot stugan. Arnold gick bredvid Nike och Mina. Han verkade samtala om något med henne.

Stugan var inte så stor och Nike såg på dem båda.
"Där har ni sovsäckar och madrasser, ni får sova framför brasan." sa hon och pekade och la Mina på en av dem.
"Allt ni vill ha i mat och dryckesväg är bara att be om så kommer det på bordet." fortsatte hon och granskade sin dotter som enbart andades ytligt knappt så det märktes.
"Är ni skadade?" frågade hon dem, men nu med en mjukare röst då hon försökte få liv i sin dotter.

De kom in i stugan. Uriah nickade åt Nike, såg sig om. "Hur hamnade vi här egentligen?" frågade han nyfiket. Vad hade hänt med alla monster? Var de borta? Och Sonja, var var hon? Så fort hon nämt mat blev Uriah hungrig. Men han höll sig, rädd för att göra Gudinnan arg. "Jag vet faktiskt inte..." mumlade han sedan och sjönk ner vid Mina. Han såg ömt och oroligt på henne, innan han blickade upp på Nike. "Klarar hon sig?" frågade han.

Nike betraktade honom och sedan Arnold och pekade på sovsäckarna och Arnold satte sig där. Hon la sin hand över Minas hjärta och började mumla något, mer kunde hon inte göra för tillfället men färgen återkom i Minas ansikte.
"Jag är gud om än bara en obetydlig enligt dem andra son av Apollon, men tror du inte jag har makt?" sa hon hotfullt och verkade stråla. Men hon mjuknade då hon såg hur han betedde sig mot hennes dotter.
"Hon kommer bli bra. Var är du skadad?" frågar Nike honom, hon var tydligt förtretad, men mot de andra gudarna, hon var inte erkänd på Olympen.

Uriah bleknade en aning och såg trumpet på henne. "Sa jag väl aldrig!?!?" muttrade han. Han såg på Mina. Färgen återvände till hennes ansikte och Uriah kom på sig själv med att le. "Tur det!" mumlade han och smekte Minas fingrar lite lätt. Han såg upp på Nike som om hon väckt honom ur en dröm han såg först lite bortkommen ut. "Va, nejdå. Ingen fara, pil i axeln bara. Och något på ryggen skulle jag tro med tanke på att det känns blött under tröjan." sa han sedan med ett axelryck och fortsatte se på Mina.

Nike fnyste och knuffade ner Uriah på hans sovsäck medans hon helade hans sår med den gudakraft hon ägde och leende släppte hon honom och fortsatte till Arnold.
Mina började röra på sig och stönade då hon slog upp sina ögon. De isblå ögonen, så lika hennes mors.

Uriah flämtade förvånat till men sade inget åt Nike. Så fort han hörde Mina fläg han upp igen och kom till henne. "Mina?" mumlade han och tog hennes händer i sina. Han såg hoppfullt på henne.

Minas blick såg osäkert på honom innan den vändes från honom. Hon mindes vad Sonja sagt. Hon satte sig upp och såg förvånat på kvinnan som vände sig mot henne.
"Mor?" sa hon med förvåning.