The marauder's map [SV]

Jag blir så frustrerad på Kendra.
Super!

Jättebra!!!

Läser fortfarande, lovar! Och det är fortfarande bra!

Kommer det mer det är underbart

VARFÖR KENDRA!!?? VARFÖÖÖÖÖR!???!

Mermermer, längtar så mycket tills nästa kapitel!!!!!!!

HP_Maja, jag har sträckläst din ff hela eftermiddagen och jag har bara tre ord att säga: JAG ÄLSKAR DEN!

Jag veeeet, jag är seg på att skriva nu... Men jag vill verkligen komma igång igen, så nu är et kapitel klart.
Jag inser att jag inte är riktigt redo att ta avsked av det här riktigt än och att jag måste bestämma ett slut.... Nooooo



Kapitel 48 ~ Tes besked
Jag hade rätt. Bara Lily och James blev för mycket. Jag kom på flera tjejer med att gråta och snyftande berätta för alla som orkade lyssna att James hade faktiskt varit med henne först, och hon hade avslutat relationen för att hon trodde att de inte hade tid med allt plugg. James och hon hade allt varit lyckliga tillsammans, de tog bara en paus. Jag skrattade varje gång, vilket fick mig att bli ännu mindre omtyckt. Det visade sig att ingen riktigt visste hur omtyckt James var, och heller Lily. Patric sökte upp Lily och skrek på när alla såg i ett desperat försök att vinna henne tillbaka eller någon liknande, stackars kille. Jag ska inte gå in på detaljer, men vi kan väl säga att James fick en välförtjänt kvarsittning och Patric en välförtjänt blåtira.

Det är först vid lunchen som jag börjar få problem. James och Lily ville (såklart) sitta bredvid varandra, men varken jag eller Te stod ut med Remus som redan satt mittemot Lily. Peter slog sig ned mittemot James utan några problem.
"Ska vi stå ut med det här?" frågar jag Te och kollar skeptiskt på de andra.
"Det kan inte vara för illa?" säger Te i hopp om att verka positiv. Vi kollar på varandra ett tag och springer sedan fram till platsen bredvid Peter, men såklart blir jag tvungen att gå runt hela bordet. När jag äntligen sätter mig bredvid James anstränger jag mig för att bara kolla på Te, men har en känsla av att alla stirrar på mig och undrar vad jag gör här.

"Du ser Kendra, så illa är de inte", säger Lily när vi äntligen är ensamma igen.
"Det har jag inte sagt."
"Men du beter dig som det."
"Det är lite tufft bara."
"Du borde ge Remus en chans", säger Lily och ger mig en menade blick. Jag stirrar tillbaka, men vet att hon har rätt.
"Jag vet, men det är lite tufft." Vi sitter tysta ett tag när Lily väntar på en fortsättning. "Hur går det med James då?" undrar jag. Lily får genast ett drömmande ansiktsuttryck (hoppas att jag inte se ut så när jag tänker på Remus).
"Han är perfekt, verkligen. Vi kommer vara tillsammans tills vi dör", säger hon drömmande.
"Wow, kärleksdoktorn. Det har gått en dag."
"Kommer du på vårt bröllop?" Jag kan inte låta bli att skratta.
"Visst", säger jag. "Om ni lever så länge. Folk stirrar på er som om de överväger mord." Lily vinkar bort mitt svar.
"Inte då." Jag undrar om Lily har blivit förblindad av kärlek. Te kommer och sätter sig bredvid mig tätt följd av Peter, och jag kan inte prata mer om mord med Lily.
"Avbröt vi?" undrar Te.
"Kendra lovade att komma på mitt bröllop, ni är också bjudna." Peter blinkade år henne.
"Klart vi kommer."
"Hoppas bara inte det går som förra gången", mumlar Te, tillräckligt högt för oss alla att höra.
"Te", utbrister jag.
"Det är okej, Kendra. James var uppriktigt ledsen för det. Han grät faktiskt."
"Grät James?" utbrister vi andra i kör. Lily nickar med ett ansiktsuttryck som säger; Jag vet, konstigt va?
"Det hade jag velat se", säger Peter.
"Har ni aldrig sett James gråta?" undrar Te förvånat. Peter skakar på huvudet, men jag nickar. Nog har det hänt, men inte på många år nu.
"Men du blev också förvånad?" undrar Lily.
"Bara för att jag ser honom som en otroligt känslokall person", säger Te och Lilys min blir bister. "Inget illa menat!" lägger han till, även om vi alla vet att han menade det dåligt.
"Vi har smittat av oss", säger jag och puttar på honom. "Såhär elak var du inte i början av året." Te skrattar matt.
"Mamma blir galen." Han vänder sig åt Lily igen. "Men ärligt talat, ha inte för stora förhoppningar." Hon nickar sorgset.
"Du kanske har rätt", mumlar Lily.
"Lily, jag pratade med James igår", ljuger jag, "han älskar dig verkligen. Han gör inte så igen." Jag tar hennes hand. "Hör du vad jag säger?" Lily ler. "Och om jag träffar honom med Apolline, eller någon annan, så får han lida för det i längre än hans liv."
"Tack, Kendra", säger Lily. Hon slänger en blick över min axel och ler. "Jag ska kolla vad han gör." Jag ler mot henne, men så fort hon kommer utom hörhåll vänder jag mig åt Te med en min som inte är riktigt lika rolig.
"Vad är det med dig?" fräser jag. "Kan du inte se att hon är glad nu?"
"Jag håller faktiskt med Kendra nu", säger Peter. "Båda två är lyckliga, han skulle inte göra så."
"Jag litar inte på James", säger Te ursäktande.
"Han är min bror!"
"Och min vän."
"Men, han har inte betett sig så bra", säger Te och kollar surt på mig. Halva min livshistoria facklar förbi mina ögon.
"Syskon ska bråka."
"Jag pratade inte om sånt."
"Men bad snackar du om då?"
"Han hjälpte inte riktigt till med hela Lupin- historien, han har inte varit så snäll mot varken Sirius eller Lily, han ljög för dig i flera år-" Jag skickar Peter en blick. Han ser med ens skuldmedveten ut.
"Okej", avbryter jag. "Du har kanske en poäng."
"Jag vet att ni känt honom länge, men jag har sett den riktiga James, och det är inte en bra person." Jag sitter tyst i flera minuter medan Peter bläddrar i en tidning och Te sitter med krossade armar och stirrar ut i luften.
"Har ni hört det här då?" säger Peter och blir den första som bryter tystnaden. Både jag och Te stirrar förbannat på honom, eftersom båda väntat på att den andra ska be om ursäkt. Som tur är stirrar ned i tidningen ser han varken mig eller Te.
"Femton dödade", säger Peter och fångar min uppmärksamhet. "Utan några spår, dödsförbannelsen misstänkt, alla mugglarfödda."
"Jag läste den artikeln", säger Te buttert. "Helt sjukt."
"Femton", säger jag. "Du skämtar."
"Nix." Han slänger över tidningen till mig. De flesta på bilderna var inte ens över 20, leende och ingen aning om att det var döda.
"Och man har ingen aning om varför?"
"Nej. De var alla på en fest hemma hos henne", Te pekar på en tjej med ljust hår. "Ingen fattar något." Jag kollar ned på den döda värden. Vad hade hon gjort fel? Jag kände mig obehagligt tom inombords.

Jag har sträckläst hela den här fanfictionen och holyfuckinggod this is amazing

Super!

Underbart Har inte varit inloggad på SJUKT länge men blev så lycklig när jag såg att du skrivit igen.♥