Skogens hemligheter

Indra vaknade upp av ljuden och trodde först det var Fenrir som gnydde. Men så var inte fallet och hon la armarna om honom. "Såja, såja." tröstade hon.

Vincent skakade i hela kroppen. "Mor...Förlåt mig" gnydde han och tryckte sig mot Indra i sömnen. Han vaknade plötsligt upp och kramade henne hårt. "Det var hemskt" snyftade han. "Det är mitt fel att mor är död".

"Det är det inte." sa Indra allvarligt och strök honom sakta över ryggen. Hon visste inte hur hon hade dött, men inte var det Vincents fel inte.

Vincent snyftade häftigare och begravde ansiktet mot hennes hår. "Jo...Jag borde aldrig ha fötts...". Han höll på att bryta ihop totalt, han brukade inte ofta gråta, men nu kom allt.

Indra var förskräckt och kramade om honom ömt. "Jo, alla mödrar vill att deras barn skall födas även om det kostar deras liv." sa hon mjukt "Och det ville säkert din moder med" sa hon ömt och kysste hans panna. Att dö i barnsäng var ändå vanligt det var ingen garanti att man skulle klara sig helskinnad.

"Men varken jag eller far ville att hon skulle dö, far hatar mig nu för det". Det var Vincent säker på, hans far hade hellre haft sin fru än sin son.

"Nej, han harar inte dig för det han bara saknar henne." sa Indra lugnande. "Om jag föder ett barn och dör i barnsäng. Nog skulle du sakna mig då?" sa Indra mjukt.

Vincent såg upp med röda ögon. "Ja...jag skulle sakna dig så otroligt mycket...". Han snyftade till igen, som ett litet barn. "Jag vill bara att far ska vara här mer...Bry sig mer..." mumlade han. Han skämdes över sitt beteende men det var samtidigt skönt.

"Just det, och vissa gräver ner sig i sorgen att de glömmer allt annat." sa hon och bara nickade sedan Vad skulle hon säga om det?

Vincent lyckades tillslut lugna ner sig. Han kramade Indra hårt och begravde ansiktet mot hennes hår igen innan han somnade.