(prs)Mellan mig och Yes

Elias föll ner på knää och andades när blodet droppade från hans armar
" Ni är välkomna tillbaka nu hörde de doktorns röst

HANNA:

"Välkommen tillbaka?!" Skriker Hanna.
"Så nu är vi välkomna tillbaka?! JAG KAN TALLA OM FÖR DIG ATT JAG SUTTIT FAST DÄR UTAN INSTRUKTIONER ENSAM I ÖVER ETT HALVÅR!" Skriker hon och trots att hon blöder inprecip överallt från midjan så är det första hon gör är att ge doktorn ett så hårt slag som möjligt i ansiktet.

" Och DU GAV KNAP NÅGON iDE PÅ HUR NÅGON AV OSS KUNDE GÖRA FÖR ATT DÖDA HONOM skrek Elias ilsket

SOFIA:

Sofia stod och betraktade situationen. Antingen kunde hon försöka hindra Hanna från att mörda doktorn, eller så kunde hon göra exakt samma sak. Hon valde det första.
"Hanna, det blir bara värre för dig om du spöar den där doktorn." Säger Sofia och försöker hålla tillbaka henne.

HANNA:

"Lätt för dig att säga! Du var inte där i över ett halvår! Och släpp mig!" Fräser Hanna.
"Du hjälpte ju inte ens till!"

Johannes gjorde inget försök att delta i det lilla bråket

SOFIA:

"Inte hjälpt till? Det var ju jag dom hittade korset!" Säger Sofia.

HANNA:

"Oj. Du hittade ett helt ofarligt kors. Modigt." Svarar Hanna.

JOhannes suckade lite

HANNA:

Hanna hade undertidens hon bråkat med Sofia glömt bort både doktorn och såren. Dok märkte hon att hon var rätt blodig och yr och illamående.
Doktorn som hade ramlat om kul av Hannas slag gav Hanna en sista örfil innan hon satt sig ner på sängen hon hade varit nersövd i över ett halvår i.

Johannes blundade och ville tillbaka dit tillbaka så han kunde dö
" Ni kommer alla att återvända till era familjer nu sa en annan läkare

HANNA:

Hanna reste sig upp när hon såg den andra doktorn och höjde näven.
"Du din.." Muttrade hon men satt sig ner igen när hon kände yrseln komma tillbaka.

SOFIA:

"Äh... Hanna vi kanske borde göra något åt dina sår..." Säger Sofia och ångrar lite när hon känner Hannas blick.

HANNA:

"Jag kan väll ta hand om mig själv! Utan någon som ständigt tjatar på mig!" Säger Hanna.