In Wonderland (PRS)

"Hon kommer vakna snart, hon är en kämpe." Säger Mally försäkrande och ser på flickan, Mally tror dock inte själv på att hon kommer vakna snart men eftersom flickan klarat sig hittills så är chansen väldigt stor att hon överlever men bieffekterna är väl oklara. En Jabberwockys klor är ju ingenting man vill komma i direktkontakt med och flickan hade tydligen fått en rejäl skada av dem.

"Tror du det?". Hattmakaren kramade hårdare om Alexas hand. Den var kall, kanske efter doppet i floden.
En lång stund satt han så, och bara väntade. Varför vaknade hon inte? Hattmakaren tog upp henne i sin famn igen och viskade "Varför vaknar du inte?". Tårar droppade ner, rakt i hennes ansikte.

Alexa är fast i någon sorts drömvärld där hon svävar emellan att allt är svart och att höra vad som pågår runtomkring henne. Just nu hör hon Hattmakaren och det gör ont att inte kunna svara honom eller vakna för det delen verkar det som. Hon kan bara lyssna. Sedan faller hon tillbaka i den där dvalan igen och så känner hon något som är liksom ljummet eller något som träffar hennes näsrygg och rinner ned, följt av samma konsistens som träffar hennes kind, rinner ned. Då vaknar hon till så hon kan öppna ögonen även om hon känner sig extremt snurrig så är hon vaken.
"Varför gråter du?" Frågar hon med svag röst.

Hattmakaren hade stängt sina ögon för att dölja sina tårar. Mally stod bara och såg tveksamt på, hon hade aldrig sett honom gråta förut...inte så här i alla fall.
Då Hattmakaren hörde Alexas svaga röst öppnade han upp ögonen igen. "Du lever!" sa han lättat. Sedan svarade han på hennes fråga "Jag trodde du lämnat mig...du öppnade inte ögonen". Han snyftade till och kramade om henne.

"Jag lovade ju." Svarar Alexa och kväver ett stön av smärta när han kramar henne. Hon är fortfarande öm, hon har säkert lite sår kvar också. Hon tvivlar inte på helarna men Jabberwockyn... "Den är död, visst?" Säger hon plötsligt orolig, för om hon misslyckades vann de ju inte och hon vet inte om det fanns en chans för att hon skulle överleva även om odjuret vann.

Hattmakaren lättade en aning på kramen. "Ja den är död, du dräpte den" sa han sedan mjukt. "Du gjorde det Alexa, du har räddat oss". Om det inte vore för att hon var skadad skulle han känna sig riktigt lycklig nu, äntligen skulle den vita drottningen styra landet, och få det att blomstra igen.
"Jag ska få dig att må bra" lovade han sedan. Han lyfte försiktigt upp henne igen och gick mot floden. De kunde hjälpa till lite mer. Han la ner henne vid kanten av den och sträckte sedan ner händerna och fångade upp vattnet. Han satte sedan händerna mot hennes läppar så hon kunde dricka. "Här, drick, det hjälper dig att läka inombords". Han log lite mot henne.

Alexa dricker lydigt upp, eftersom hon känner igen känslan av vattnet från då hon egentligen måste ha varit halvdöd förutom att det pirrar inuti honom istället. Hon litade självklart på hattmakaren och nu känner hon sig faktiskt skuldsatt till honom... mycket mer än förut. Det kanske inte är liksom... smart eller så men hon gör det. Lite grann iallafall.

Hattmakaren log större mot henne. "Du kommer nog bli okej, bara du tar det lugnt". Han tog försiktigt av henne resten utav rustningen, det var nog mycket bekvämare utan den på.
Plötsligt slog en hemsk tanke Hattmakaren, förfärade tårar började rinna. "Det är mitt fel att du är skadad!" utbrast han. "Det var som profetsian sa....jag hjälpte ju dig...och då skadades du...":

"Va? Nej, nej, det är inte ditt fel!" Säger Alexa snabbt och drar sig upp. "Det är det inte." Fortsätter hon när hon faktiskt tagit sig upp i sittande ställning. Inte enligt Alexa iallafall, enligt Alexa var det troligen behövd hjälp då odjuret verkade ha övertaget tills dess. Liksom, det var hennes fel att hon tappade koncentrationen och släppte garden så att Jabberwockyn kunde skada henne. Det är hennes fel, även om det inte behövs en syndabock egentligen.

"Jo det är det" sa Hattmakaren. Han blev en aning glad av att hon lyckades sitta upp, men tanken på att det kanske var hans fel gjorde ont. "Tänk om den dödat dig! Då vore det mitt fel!". Han visste inte riktigt vad han skulle göra utan henne nu...
Han kramade om henne igen och torkade sina tårar. "Men jag är så glad att du lever nu".