Lily Potters första år [SV]

läs gärna min fanfiction om Celia FLoyde som ska börja sitt första år på Hogwarts

http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=4716&page=1#forum.php?topic=4716&page=1

Kapitel 27

Lily

Lily täckte huvudet igen för att skydda sig mot spindelns käkar.
"Arania Exumai!" hörde hon någon ropa. Och spindeln över henne flög i väg från henne och landade några meter bort, död.
"Arania Exumai!" Den andra spindeln flög högt upp i luften, landade med en hård duns och sprang snabbt i väg in i skogen. Rösten som ropat lät väldigt bekant.
Skuggan av kroppen som rösten tillhörde kom snabbt närmare.
En trollstav tändes och Lily ropade till av lycka.
Hennes tårar rann när hon halvt hoppade, halvt sprang in i sin pappas famn. Hon tog ett djupt hackigt andetag och drog in hans härliga, bekanta doft. Hon hade aldrig varit så glad över att se honom. Hon var trygg nu och fylldes av värme.
"Åh Lily!" viskade Harry i hennes hår. "Jag var så orolig för dig!"
I några sekunder hade smärtan i benet försvunnit men nu kom den tillbaka och Lily kunde inte låta bli att stöna.
Harry tittade oroligt på henne.
"Är du skadad?" frågade han. Hon nickade och han tittade på hennes fot, som hade fått en blå färg.
"Ferula" viskade Harry försiktigt och bandage flög ut ur toppen på hans trollstav. Dem lindade sig om Lilys fot och fick lite av smärtan att försvinna.
"Jag älskar magi." sade Lily med ett litet leende mellan tårarna som fortfarande rann. Det kändes ovant.
Harry skrattade lättat och kysste hennes panna.
"Jag med."
Just då fick Lily syn på Alexander. Hon hade helt glömt bort honom.
Skräcken kom tillbaka.
"Alexander!" utbrast hon och hoppade fram till honom. Harry följde snabbt efter.
Alexander var grå i ansiktet och det såg inte ut som om han andades.
"Är han död!?" viskade hon skräckslaget.
Harry satte sig på huk bredvid honom och kände på hans halspulsåder.
"Han lever." Lily trodde att hon skulle spricka av lättnad. "Men hans puls är svag och han måste ha hjälp."
Lily kröp fram till Alexander och lade sin hand på hans.
Harry tittade från Lily till Alexander.
"Vem är han och vad gör han här ute?"
"Det är en lång historia. Jag berättar det senare."
Harry tittade förstående på henne och lyfte sin trollstav och pekade den på Alexander.
"Mobilicorpus."
Alexander lyftes upp av en osynlig kraft och började sakta sväva i väg igenom skogen.
Harry lyfte upp Lily och hon lutade sig sömnigt mot sin hans bröst och gäspade.
Hon ville sova, men kunde inte. Det enda hon såg var träden som höjde sig runt om dem, hotade dem. Hon hoppades att det inte skulle komma någonting värre än en spindel, som en Acromantula.
Lily blundade och kurade ihop sig. Hennes pappa var här, han skulle skydda henne och ta henne hem.
Då kom Lily på någonting.
"Pappa?"
"Ja?" frågade Harry.
"Vet du vart vi ska? Var slottet ligger härifrån?"
Harry öppnade munnen för att svara men ljudet av steg hindrade honom. Han släppte ner Lily på marken och ställde sig skyddande framför henne.
Lily grep tag om hans arm.
Neville kom springande mot dem genom träden med andan i halsen och Lily slappnade av.
"Harry...jag är ledsen...flydde..." Neville böjde sig framåt och tog djupa andetag.
"Vad menar du? Vad hände?"
"Jag vaknade upp och fick se kidnapparen på marken. Jag tänkte precis ta honom till slottet när vi blev överfallna av fyra stycken spindlar. En av mina förbannelser råkade träffa hans rep och han flydde. Jag kunde inte följa efter honom och när spindlarna var döda var han borta. Jag sprang och hittade er här."
Harry stod tyst och funderade, han hade någonting hårt i blicken som Lily aldrig sett förut.
"Jag är ledsen." viskade Neville.
"Det är okej." sade Harry. "Vi har ju Lily och pojken i alla fall. Kidnapparen får jag ta hand om någon annan gång."
Neville nickade och såg på Alexander utan att ställa några frågor.
Harry lyfte upp Lily igen och de fortsatte att gå.
Lilys huvud var återigen fullt av frågor. Vart hade kidnapparen tagit vägen? Skulle han komma tillbaka? Var hon i fara? Var hennes familj i fara?
Lily hade inte svar på någon av dem.
Hon gäspade stort och kände hur sömnen lade sig som ett täcke över henne. Sakta vaggades hon iväg och somnade tillslut mjukt i Harrys famn.

Du skriver sjukt bra, Beata! ♥

Tack så väldigt mycket ♥
Men jag över på att bli bättre, mycket bättre!

Mer!

Haha, snart

MER!

Mer! Du skriver så sjukt bra!

Jag är glad att ni gillar det

Bra!