PRS mellan Ida och Hermione gragner

Katara stirrar ut från fönstret.
"Marcus" ropar hon!
"Vad är det Katara" ropar han tillbaka.
"Kom ner hit"

Elena blödde kraftigt runt handlederna men hon kämpade för livet flr att komma ut.
Munkaveln skavde runt hennes kinder.
- Så så bara ta det lugt sa Vera och klapoade Elena på kinden. Det här är långt ifrån över.

Katara hörde steg i trappan och Marcus kom ner och ställde sig i jämte henne. En stor dementor rörde sig på utsidan. Katara va förlamad av skräck. Alla hemska minnen flimmrade förbi och hon va ära på att svimma.
"Kom med mig" sa Marcus och ledde henne upp för trapporna.
"Den där,det va" började Katara men Marcus avbröt henne.
"Att förlora dig va det hemskaste som någonsin har hänt mig,jag vill inte behöva tänka på det igen okej,dom där dementorerna gör oss svaga det är bäst om vi håller oss långt borta från dom!" sa han. Katara lät sina läppar möta hans innan hon svimmade

* Du är p.s bättre på Kath och Vera så du får hjälpa mig på traven ibland ofantasifull haha*

- Aa snälla skrek sebbe.
Det blödde vid bröstet på honom och han höll på atr förlora för mycket blod.
Man hörde Kaths förskräckliga skratt när han visade sin svaghet.
- Vi är så lyckliga nu vi har er. Ni kan inte komma loss VI HAR ER.
Det lät nästan som om hon smakade på orden.
- Men nu var ju vårt mål dig Elena.
Dom satte munkavel på Sebbe och gick hotfullt mot Elena.

När Katara vaknade låg hon i Marcus säng och han satt på sängkanten.
"Äntligen är du vaken" sa han med sitt mjuka och lugna tonfall.

vera tittade på Kath. Katara hade rätt,hon va förblindad av hat! Vera ville egentligen inte detta,hon ville egentligen fly till Katara! Till Kataras varma vackra ögon,till hennes trygghet! Men rädslan för Kath va så stark att den häjdade hennes impulser att fly.

Ni är galna skrek Elena.
Av ren rädsla så skrek Vera CRUSIO!!

Elena höll på att svimma så ont gjorde det i hela kroppen

Vera stirrar på Elena som som såg ut att kunna svimma när som helst. Kath såg ut att njuta men det gjorde inte hon.

Nästa morgon:
när Katara vaknade låg hon med huvudet lutad mot Marcus axel. Hon tittade upp på honom och kysste honom på kinden

Sebbe öppnade trött på dina ögon.
Han hade hängt i kedjorna länge nu.
Elena var sönderförstörd hon hade antingen svimmat eller så...
Han hoppades på att hon sov.
Kath och Vera var borta han försökte lirka sig ur kedjorna utan att lyckas.
Då kom det.
Ett ljus blått som ett korarev vatten Två gröna ögon och en vacker kvinna tredde fram.
Safira.

Katara kände att någonting va fel!
"Marcus" viskade hon.
"Hmm vad är det" viskade han sömnigt tillbaka?
"Det känns som att någonting är fel" Det knackade på dörren.
"Ska vi gå ner,tänk om dementorerna är där" sa han
"Vi måste äta någonting så det är lika bra att vi går ner" svarade Katara

Elena vaknade av etr vrål och ett skri sedan försvan hon i tomma intet.
Några sekunder senare låg hon på en mjuk gräsplätt