Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

AWESOME STORY, e ny läsare och älskar din story! Du e jätteduktig på att skriva!

Humf, ursäkta men jag måste bara fråga om det är nått nytt kapitel på gång snart?Det senaste var liksom i Oktober.Och det här betyder inte att jag vill stressa dig utan bara så att jag vet ungefär om det kommer nått inom en snar framtid eller om du är upptagen med skola/jobb/annat så vi får vänta lite.Älskar din ff föresten♥

mera.

Hellou love ^^
Saken är den att jag började på universitet det här året, och det var litet mer än jag någonsin hade tänkt nu har jag dock mina sista examina nästa vecka och sedan är jag fri! Och då tänker jag avsluta det här! Promise ♥

Yeees!Vad kul att det kommer mer snart!Lyckatill med din examina - vad nu det är för något - och glad påsk!♥

Ny läsare!
Läst igenom den sen imorse när jag hittade den, otroligt bra!

Hoppas du skriver mer! ❤

*ny läsare* älskar bara hur du skriver verkligen värt att läsa och älskar bara hur du förklarar allt så himla bra

Oh my... Jag har svårt att förstå att jag ännu kan få nya läsare :o välkomna kärlingar :*

Jobbar på det sista kapitlet för tillfället, men jag har en andra del planerad för gängets sista år ^^ jag kan inte lova att det någonsin blir av sig, men vi får väl se vad som händer på sommarlovet

OH YeS u made my day 8} längtar så efter mer ♥

Hei på dig, om du ännu är kvar här! Vem du än är, så älskar jag dig så ofattbart mycket för att du ännu är kvar här. Good things come to those who wait, I guess... För här är nu det sista kapitlet!

Den här berättelsen börjades två år och tre månader sedan, och jag måste ge mig själv en klapp på axeln för att jag faktiskt fick den klar. Dock skäms jag över hur länge ni har varit tvungna att vänta, men inget kan göras åt en writer's block.

Men slut på negativiteten, för här har ni något att ge er sinnesfrid. För att inte göra det fullständigt: jag har som sagt planer för en till del, som tar plats under deras sjunde år. Den andra delen (om den någonsin blir av sig, håll inte andan) innehåller bland annat två nya elever; Sirius, som inte vet hur han ska inställa sig då han inte längre är den populäraste killen på kampus; en stor tragedi i Leevis liv och mystiska mord i skolan.

Men innan allt detta, och för att sätta ett slut, på mitt svammel, här har ni det sista kapitlet!

__________________________________________________

Kapitel 25. Hem

Leevi klarade sig till Gryffindortornet utan att bli upptäckt under osynlighetsmanteln. Hon åtelämnade den i James koffert och smet ut utan att väcka dem. Leevi klädde av sig snabbt då hon väl kommit till flickornas sovsal och kröp in under sitt täcke. Kanske det var bäst att de inte lyckats få med stenen, hann hon tänka innan hon somnade.

Följande morgon var hektisk då flickorna packade sina sista saker. Klädesplagg hölls upp då någon hittade en skjorta eller en sko som inte tillhörde dem i deras skåp, och alla samlades i toaletten för att inspektera en shampooflaska som ingen kände igen.
Lily hade vikt sina kläder prydligt in i kofferten, och Leevi stängde snabbt sin för att inte visa röran som hon lyckats orsaka i sin.
De gick ner för att äta sitt sista morgonmål tillsammans och i ära av den sista dagen hade Lily inga protester då de satte sig med marodörerna. Leevis och Sirius armbågar möttes varje gång de rörde på sig och Leevi kände redan ett styng av längtan då hon inte skulle se honom mer varje dag. Sirius skulle bo hos Potters enda tills han hittade en egen bostad, och hon skulle till Frankrike för den första månaden av lovet.
”Jag kommer att sakna maten”, sade Anna vistfullt och samlade så mycket hon kunde av allt hon räcktes till på sin tallrik. Peter nickade medhållande.
”Jag kommer att sakna lektionerna”, Lily fortsatte och James grimaserade misstroget. Leevi log, ett leende som endast blev bredare då hon kände Sirius hand på hennes lår.
”Jag kommer att sakna er”, sade hon och rodnade då alla såg på henne med ett brett leende.
”Kloka ord”, James höll med och lyfte sin bägare. ”Skål för oss!” sade han, och till och med Lily gjorde honom till viljes då hon lyfte sin bägare. Remus himlade med ögonen.
”Jag kommer inte att sakna dina idiotiska idéer.” James låtsades se sårad ut och Sirius tippade sin bägare mot Remus.
”Kloka ord.”

På vägen till tågstationen fick Leevi syn på Justin, som gick några steg efter sina vänner med nedböjt huvud. I den uppspelta folkmassan verkade han vara den enda som inte var glad över att åka hem. Leevi gick ikapp honom.
”Är allt bra?” undrade hon med rynkad panna. Justin rycktes ur sina funderingar, och log utmattat.
”Trött, litet besviken. Vi var så nära igår.”
”Vi var. Men kanske det är bäst så här. Det jag läste från Annes dagbok tydde på att stenen endast orsakade problem mellan dem som ägde den.”
”Du har antagligen rätt”, medgav Justin, men verkade inte piggas upp av tanken. Leevi skuffade till honom lekfullt i akseln.
”Nu behöver jag bara ha problem med Porter.” Det lyckades få ett leende ur Justin.
”Jag tror inte man kan umgås med honom utan att ha problem”, höll han med. ”Förutom Skandar då, men Porter idoliserar honom, så jag vet inte varför han skulle ha problem med det.” Leevi nickade.
”Hur kommer det sig att han var med då?”
”Tro det eller ej, men Porter var en av de bästa eleverna i skolan i Försvar mot Svartkonster redan under sitt första år. Vi tänkte att han skulle kunna komma till nytta.” Leevi hade svårt att tro att den lilla, irriterande pojken kunde vara bra på något.
”Så, planer för sommarlovet?” Justins leende blev stelare.
”Inte egentligen.” Leevi undrade om det inte var mer till hans nedslagna uppsyn än misslyckandet med stenen.
”Jag lovar att skicka brev, så har du åtminstoone något att se fram i mot”, sade hon och Justin logg förvånat, men ärligt mot henne.
”Tack, det skulle jag inte säga nej till.”
”Patch, sätt fart! Annars tar de där Ravenclaw eleverna vår kupé igen!” Seths rop avbröt deras samtal och Justin log ursäktande och rätade till axelbandet på sin väska.
”Du hörde chefen. Men vi hörs Leevinder.” Leevi besvarade kramen och föll sedan tillbaka bredvid sina vänner då Justin skyndade på sina steg.
Lily, Leevi och Anna gjorde sällskap med Morgan och Isabelle i en kupé, men de två sist nämnda försvann snabbt och lämnade de tre väninnorna för sig själva. Anna lade sig snabbt tvärs över tre säten, så Leevi och Lily satte sig bredvid varandra på den motsatta sidan.
”Tänk: nästa gång är vi äldst i skolan”, sade Anna högt med ett nöjt leende.
”Vårt sista år”, sade Lily lätt melankoliskt.
”Efter det, världsdominans!” Leevi skrattade och betraktade sina bästa vänner. Då hon flyttade till Britterna hade hon inte kunnat föreställa sig att hon skulle få två så goda vänner mer. Hon var glad att hon hade haft fel.

Då godisvagnen hade passerat och Leevi hade fyllt sina fickor med godsaker, gick hon för att leta efter Sirius. De hade inte hunnit ta adjö än, och snart skulle de vara framme. Leevis leende blev bredare för varje elev som hälsade på henne i korridoren; det var svårt att förstå att hon fått så många kompisar under året.
Mot slutet av tåget blev hennes väg dock blockerad av två personer som definitivt inte var hennes vänner.
”Lilla fransyskan, har du redan glömt bort oss?” hånade Avery, och Leevis hand sökte sig automatiskt till hennes trollstav. Sanningen att säga hade hon; hon borde ha insett att de hade endast väntat tills examina var förbi och ingen kunde längre bestraffa dem för något.
”Jag tror vi blev i hälft med något förra gången?” sade Mulciber med ett brett flin. Avery nickade och pekade sedan mot kupén intill.
”Och vilken tur! Här har vi ju en lägligt tom kupé. Kvinnor först”, sade han med låtsad artighet. Leevi fnös och himlade med ögonen.
”Jag tror ni får nöja er med varandra”, svarade hon och drog fram sin trollstav. Innan slytherinarna hann reagera hade Leevi stumt skickat iväg två förhäxningar. Med en elegant viftning av staven skickade hon de två kropparna, som redan började täckas av bölder, våldsamt in i den tomma kupén. ”Jag hoppas att jag aldrig behöver stå ut med er igen. Adjö”, sade hon och slog igen dörren.
Då hon steg in i marodörernas kupé log hon ännu brett, men då Sirius frågade om orsaken ryckte hon bara på axlarna.
”Kan vi tala?”
”Visst. Ni tre, ut.” Leevi log då James, Remus och Peter lydigt lämnade dem i fred. Sirius leende dog ut dock samma sekund som dörren stängdes efter dem. ”Så, förra gången du talade med din pojkvän ensam på tåget slutade det i att ni inte längre var ihop.”
”Idiot”, var det enda Leevi lyckades säga, för det var han, och kysste honom sedan. ”Jag ville säga adjö. Och försäkra mig om att du kommer ihåg att skriva åt mig varje dag. Och påminna dig att du inte kommer ihåg mig medan jag är i Frankrike.” Sirius log brett, och Leevi slogs åter av hur stilig han faktiskt var.
”Jag lovar”, svarade han och kysste Leevi som om han inte skulle få göra det igen på en månad. De sade inte mycket mer, och först då en försiktig knackning hördes satte de sig på behörligt avstånd från varandra.
”Har alla kläderna på?” hördes James röst innan han öppnade dörren med handen för ögonen. Leevi skrattade och Sirius kastade en av sina skor mot James.
”För det mesta”, svarade han med ett flin och rätade till Leevis klänning. James öppnade ögonen försiktigt och andades överdrivet ut av lättnad. Detta förtjänade honom en till sko i pannan.

Då Leevi gick tillbaka mot flickornas kupé fick hon syn på ännu ett bekant ansikte. En vecka sedan skulle hon ha passerat Skandar utan ett ord, men nu insåg hon förvånat att hon klassade hnomm nästan som en vän. Under all arrogans och sarkasm hade hon funnit en talangfull, smart och charmerande tonårig.
”Varför står du här?” undrade Leevi och ställde sig bredvid honom. Skogen rusade förbi utanför fönstren och skratt hördes från en av de närmaste kupéerna.
”Väntar på Kathryn”, svarade Skandar utan att se på henne.
”Din flickvän?”
”Min bästa vän. Flickor och pojkar kan vara bara vänner”, svarade Skandar med retsam ton och Leevi kastade en lätt förvånad blick mot honom för att se hans leende. Han verkade vara på gott humör, och trotts att hans hela hållning skrek arrogans lät han inte lika sarkastisk som förr.
”Jag har svårt att tro att du har vänner over huvudtaget”, sade Leevi och log då Skandar skrattade lätt.
”Uppkäftigt, Dubois. Inte illa.” Skandar vände på huvudet då en hand placerades på hans axel. En ofattbart vacker flicka med långa ben och rakt, brunt hår hade ställt sig bredvid dem.
”Ska vi gå?” undrade hon och Skandar nickade.
”Vi ses, Dubois”, sade han och Leevi nickade med ett leende, trotts den kalla blicken hon fick från Kathryn.
”Glatt sommarlov Skandar.” Hon följde det vackra paret då de gick iväg innan hon återvände till Annas och Lilys kupé.
”Vi är framme om tio minuter”, sade Lily, redan klädd i sin jacka. Leevi nickade och följde hennes exempel. De hade inte tid för mycket mer innan tåget började sakta av, och då den stannade verkade alla passagerara vara angelägna att komma iväg så snabbt som möjligt. Familjer väntade på de flesta på perrongen, och Leevi fick syn på sin far i trängseln, då han stod nästan ett huvud längre än familjerna runt honom. Anna grabbade dock tag i hennes vrist, och de tre flickorna lade huvudena ihop för att höra varandra över vimlet.
”Glöm inte bort mig, jag kräver minst ett brev per vecka”, sade Anna strängt. Både Lily och Leevi nickade. ”Och vi ses på min födelsedag?” De nickade åter, och Lily drog sina vänner i en hård kram.
”Jag kommer att sakna er båda”, mumlade hon in i Leevis hår. Leevi nickade, och hon log brett då de släppte taget om varandra.
”Au revoir flickor, vi ses om en månad!” Då hon gick mot sin fader hörde hon Anna ropa efter henne.
”Glöm inte att hämta croissanter åt mig till present! Och macarones! Och en het fransk man!” Hennes lista fortsatte, men Leevi kunde inte höra henne längre då hon slog armarna om sin fader.


THE END


__________________________________________________

P.S. Början av kapitel 24 har ändrats, för jag insåg att jag glömt att en elevhemspokal måste delas ut!