(PM)Jag hatar din blotta existens

okm enj agv ill ham era ju!

åh, meer!!! så awsomigast

älskar Dider *dregla* eller öh...

Vi borde göra en Didier fanclub! kanske...
This story is supermegafoxyawesomehot!!!!!

mee eee eee erj agv ill ham eer aju !

Jag är hemskt ledsen för att jag inte har skrivit på så länge, här kommer ett lite längre kapitel som gottgöring! Och ja, det är lite Didica i det
------------------------------------------
Jess
”Uhm, förlåt. Jag ser att du… att ni, är upptagna, men skulle du kunna hjälpa mig med en sak?” Frågar Jess Didier och stirrar envist ner i golvet i ett försök att dölja sina röda kinder. Didier och Jean har båda husarrest, och hade haft det sedan de hade kommit hem på lördagskvällen. Just nu innebär det att båda beskär buskar i den stora trädgården. För hand givetvis, farmor tycker inte om att använda magi till sådant som man lika gärna kan göra på mugglarvis.
”Vem av oss?” Frågar Didier men tittar inte upp från sekatören som han håller i båda händerna och som är i full färd med att knipsa av en mindre frisk gren.
”Vem tror du?” Fnyser Jean från andra sidan busken. ”Du såklart! Annars skulle hon inte vara lika trevlig, eller hur Jessi?”
”Kalla mig inte Jessi!” Fräser Jess irriterat. På senaste tiden hade Jean upptäckt att han kunde reta livet ur Jess bara genom att kalla henne något så fånigt som Jessi, och till Jess’ stora förbannelse hade han använt den nya upptäckten för att göra Jess’ liv jobbigare än det redan var.
”Vaddå? Jessi?” Jess hör att Jean lägger till det sista bara för att retas. ”Varför har du problem med att jag kallar dig Jessi, Jessi? Det är ju trots allt första delen av ditt namn, eller du kanske inte gillar ditt namn Jessi? Du kanske vill bli kallad Ca istället, Jessi? Ca, det låter som om någon har satt en spåkula i halsen eller nå’t! Tycker inte du också det Jessi?”
”Vad är det du behöver hjälp med?” Frågar Didier högt för att överrösta Jean som tystnar och fortsätter att knipsa av grenar på busken som om ingenting har hänt. Jess tar ett djupt andetag för att lugna sig och försöka skaka av sig nervositeten.
”Eh, det… jo… jag sku… skulle…” Jess hör Jean stöna och biter sig så hårt i kinden att smaken av blod sprider sig i munnen. ”Vedstapeln har rasat och jag lyckas inte stapla vedträna rätt… Alltså, de rasar…” Viskar Jess. Åh, hon hade sparkat sig själv om hon bara kunde! Det var bara en dag kvar på lovet efter idag, och alla hennes planer på att få prata ensam med Didier hade runnit ut i sanden. Tills idag vill säga. Idag skulle hon lyckas om det så tog livet av henne!
”Visst, vi hjälper till! Eller hur Jean?” Didier flinar snett mot Jean och Jess känner hur hennes hjärta nästan stannar.
”N-Nej!” Utbrister hon och både Didier och Jean tittar förvånat på henne, Jean med ena ögonbrynet höjt. Jess tvingar sig själv att inte slå handen för munnen, det skulle bara förvärra hela situationen. ”J-jag menar, det behövs inte. Jag har redan stört er nog, men d-det skulle vara bra om Didier hjälpte till. Så… så kan Jean fortsätta arbeta under tiden”, försöker Jess och håller darrande tummarna för att ingen ska protestera eller fråga ut henne närmare. Didier granskar tyst Jess men rycker sedan flinande på axlarna.
”Som du vill då! Var är den före detta vedhögen då?” Det känns som om tio järnkittlar precis har fallit av Jess axlar och när hon drar med Didier mot vedhögen som hon sparkade sönder för mindre än en kvart sedan nästan svävar hon fram.

”Didier?” Börjar Jess lätt. Halva vedhögen är uppstaplad igen och Jess har äntligen tagit mod till sig att säga något.
”Mhm?” Didier tittar inte upp från det tjocka vedträ som snart kommer ligga bland de andra på vedhögen men Jess är säker på att han lyssnar.
”Vad tycker du om mig?” På något vis lyckas Jess låta både nonchalant och självsäker. Didier stelnar till och reser sig så att han står bara någon meter från Jess. Trots att Didier är lång så är Jess längre, men ärligt talat har Jess inte lagt märke till det förrän nu. Didiers utstrålning har alltid fått honom att verka längre.
”Wow, det var en oväntad fråga”, säger Didier och hans förvånade ansiktsuttryck försvinner snabbt och utbyts mot det vanliga, och mycket klädsamma, flinet. ”Och jag antar att du vill ha ett svar? Nu när du har lurat hit mig och allt?”
Jess rodnar och tittar ner i marken. Hennes vänstra hand snurrar in sig i en av hennes långa silverblonda hårslingor för att ha något att göra. ”Uhm, ja…?” Jess vet inte riktigt vad hon ska svara, hela situationen känns helt plötsligt förvirrad. Hon hade planerat allt: Didier skulle se rakt på henne med ögon som lyser av passion och kyssa henne. Inga ord skulle behövas. Varför hade det inte blivit så?
”Och du undrar om jag älskar dig?” Fortsätter Didier och Jess tycker att han låter hänsynslös. Hon nickar svagt. ”Ja, jag älskar dig, men inte på det sätt du tror och vill.” Jess känner hur hon sjunker ihop.
”Men, hur älskar du mig då?” Frågar hon med spröd röst och gör sitt bästa för att rösten inte ska brytas. Didier går fram mot Jess och tar tag i hennes axlar. Hans ögon tränger sig djupt in i hennes och hon sjunker ner i hans mörka pupiller.
”Du är som en syster. Som den lillasyster som jag aldrig har haft”, säger Didier lent. ”Jag vill skydda dig från allt ont i världen, men jag vill inte kyssa dig.” Och med de orden vänder Didier ryggen åt Jess och stegar iväg mot Jean igen. Jess sjunker ihop på marken och tårarna strömmar nerför ansiktet. Varför? Varför var hennes liv ett sånt helvete? Var hon verkligen ett oälskbart monster? Jess nickar svagt som svar på sin egen fråga. Jo, det var hon. Alla människor har fötts till världen med en speciell uppgift, hade farmor sagt en gång. Men Jess har ingen uppgift. Hon är inte bättre än en inferie. Hon är dömd att vandra på jorden utan ett mål och utan en uppgift. Att se alla sina ouppnåeliga drömmar krossas framför mitt framför ögonen och gång på gång resa sig igen, precis i tid för att se nästa dröm trasas sönder.

... nawww jag vll spamma...
men men...

POOR JESS

kan du inte göra dem till JeanXDidier nu!?

(YAOI 4 LIFE)

O:
MATIZZE HUR SKRIVER DU SÅ BRA?

Ohn opo urJ ess ... Why doe she not lik ehe r??

Du och din förbannade Yaoi! >: D
Alltså, kan ni inte vara snälla att vänta med att göra mina karaktärer som medlemmar tills jag har skrivit klart FF:en? Det försvårar det hela en aning, och jag tror att ni kommer förstå varför när jag har skrivit klart...