Life - Lupple & Medi PRS

Det var en parfym han hade hittat som han tyckte luktade gott. Han såg på henne med stora ögon.
"Öppna det." Viskade han kärleksfullt. Han visste att visa metaller var dåliga mot vampyrer så smycken köpte han inte. Han kände hennes stil så kläder var lite mer besvärligt i den här staden.

Hon öppnade varsamt paketet och såg den vackra parfymbehållaren och log. "Åh älskling." Viskade hon förtjust och doftade på parfymen. "Mycket bra smak, den doftar utsökt." Log hon och kysste honom passionerat, kärleksfullt.

Han log mot henne innan han drog henne mot sig.
"Jag tycker den påminner mig om en annan du har. Den är så god." Han visade även en påse.
"Din med."

Hon log stort och såg på honom. "Du skämmer bort mig." Viskade hon och smekte hans kind innan hon tog emot påsen med nyfiken blick.

"Men du har skämt bort mig i år. Så jag får väl skämma bort dig över en dag?" Han tog hennes hand och smekte den.
"Det är mer än rätt?" Han skrattade och tog fram en tröja.
"Den är min för jag tror du gillar se mig skämma bort mig själv va? Det är min andra lycka." Han stoppade ner tröjan innan han pekade på resturangen.
"Ska vi?"

Hon skrattade ömt. "Det är sant. Det är väl rättvist antar jag." Viskade hon och såg på tröjan med glada ögon. "Åh jag älskar att se dig skämma bort dig själv." Fastslog hon innan hon nickade. "Det ska vi, led vägen du." Viskade hon och kramade hans hand.

Han ledde henne till ett bord och slog sig ner.
"Så vet du om när Olivia får komma hem?" Hans leende försvann och han svalde.
"Allt gör mig så rädd, orolig att hon aldrig skka få koma hem igen."

Mi såg på honom efter att hon satt sig ned. Såg hans oro, hans olycka över vart Olivia var just nu. Hon själv fann det hela mycket irriterande eftersom hon inte varit med och hjälpt till i striden eftersom hon sovit under den tiden. "Jag vet inte exakt när hon kommer tillbaka men mycket snart. Hotet är borta och ingen har rätt att förhindra väktaren från att åka någonstans." Förklarade hon med ett lugnande leende,

Han nickade sakta och sträkte ut sin hand mot hennes.
"Så hon kommer hem snart va?" Hans röst var nu lättare och han såg sig om.
"Jag undrar varför alla väsen bor så nära den här staden. Visst den är inte stor och det är ett litet köpcentrum... " Han skakade sedan på huvudet.
"Men många äter inte ens männsklig föda. Är det för att väktarens familj ska vara nära till mat?"

Mi tog varsamt hans hand och kramade den mjukt. "Hon kommer hem snart." Försäkrade hon leendes. Hon hoppades att hon skulle komma hem redan ikväll. Hon skulle vilja träffa henne och att höra vargarnas klagosång började bli påfrestande. Hans funderingarna väckte hennes nyfikenhet och hon iakttog honom. "Detta är en gammal stad, många väsen har bott här mycket länge. Det är deras hem. det är nästan så att människorna har flyttat in hos dem." Sa hon med ett snett leende, lite skämtsamt. "Väktaren drar till sig många väsen men det finns också stark magi här omkring. Det kan många känna av och många kommer hit på grund av det." Förklarade hon leendes.