Skriva av sig-tråden

Mår verkligen skit.
Vet ärligt talat inte vad fan jag ska göra.
Jag bodde hos en fosterfamilj, det funkade as bra.
Nära till Härnösand där jag har min familj, vänner & min pojkvän.
Men idag sa dom upp sig mig, för att dom inte orkar med mig längre.
Jag är inte förvånad.
Ingen orkar med mig.
Inte ens jag själv.
Men saken är den, att nu måste jag flytta till ett nytt familjehem.
Och det familjehemet soc har bestämt att jag ska flytta till om en vecka ligger 120 mil ifrån Härnösand.
Ärligt talat, vad fan ska jag göra?
Jag vill inte..
Min pojkvän, hur fan ska det funka?
Vi kommer ju inte kunna ses.
Tänk om han hittar en ny?
Tänk om jag gör det?
Tänk om någon av oss tappa känslorna?!
Alltså jag har panik.
Jag vill inte.
Jag ska till en stad jag inte ens hört talas om innan.
Till en ny familj.
Helt ensam.
Jag känner ingen där.
Hur ska jag orka?
Jag är ärlig med då jag säger att jag kommer antagligen försöka att ta självmord.
Allt jag har tar dom ifrån mig.
Jag orkar inte kämpa mer.
Hela mitt liv har jag kämpat.
Jag.orkar.inte.
Fanfanfanfanfanfanfan.

Förlåt för lite atw, men fan jag orkar ärligt inte bry mig längre.

superman: Menar att min blyghet gör att jag inte klarar av att t ex söka hjälp, det liksom stoppar mig från att kunna göra saker som jag kanske skulle må bra av.

Nej, jag träffar inte någon psykolog, just pågrund av att jag inte klarar av det. Får ångest av bara tanken att försöka kontakta dem och min blyghet gör det inte särskillt lättare heller.

Tack. ♥

Ginny.:.Weasley: Det känns helt omöjligt, men tack. ♥

Somnium: Tack, ska fundera lite på det. ♥

^ Det kanske känns så, men det är det inte. Många andra har klarat det förut, varför skulle inte du klara det? Du behöver inte ta jättestora steg med en gång, börja med små enkla saker.

Det kanske inte är just utbildade människor du bör prata med men som sagt innan kan du ju försöka att skiva till folk på Bris osv.
Jag har varit så blyg att jag fick panik bara av att gå ut eller när någon snackade med mig.
Om du inte vågar ta första steget själv, kan inte någon i din familj ta kontakt med någon du kan träffa?
Du behöver ju inte ens prata om du inte känner för det.
Det finns stödgrupper för folk för sociala fobier, vilket blir jätte svårt för att steget att faktiskt gå dit blir jätte stort.
Men där väl där sitter ju alla i samma båt

Någon som vill uggla om det?

Tre dagar i den nya skolan och jag vill inte gå dit mer. Känner mig ensammare än någonsin.

Har gått upp ett kilo på typ en vecka, hur kunde jag låta det hända? Varför åt jag så mycket sötsaker för? Usch och fy på mig.
Måste minska ner på maten, vilket iofs blir lättare nu när båda mina föräldrar jobbar, så jag behöver bara ljuga om att jag har ätit så tror de på mig.
Jag ska få bort det där kilot, jag ska.

-------------------

MTEL: Jag har börjat fundera mer på det där att skriva med någon professionell på internet och skulle kanske kunna göra det.

Jo, men om någon i min familj ska göra det så måste jag ju våga berätta det för dem först, de vet ju inget om det här. Att berätta för dem är nog det som jag är mest orolig för.

Omg, stödgrupper.. :o
Nej, herregud. Jag kommer aldrig våga gå till en stödgrupp. :'s Fast ja, det där med att alla sitter i samma båt är ju sant. Men det känns ändå väldigt svårt.

Tack. ♥

De viktiga är att du har NÅGON att prata med över internet och att du inte känner dig jobbig, många tycker tvärtemot att det känns bra att hjälpa och lyssna.
Hur kommer det sig att du inte vågat berätta för din familj?
Du behöver inte minska på maten för att gå ner i vikt, det resulterar ofta i att man går upp mer när man väl äter.
Jag gick ner åtta kilo på att sluta äta potatis, vitt bröd, ris och bytte ut det mot bulgur och ibland fullkornspasta.
Så länge du äter bra och ordentligt så att du inte blir trött och matt så är ju viktnedgången bara ett plus.
Och att sluta äta snabbmat som bara gör att man blir hungrig direkt

Ett kilo här och ett kilo där gör ingenting. Du är bara 14 år (enligt din press), det är bra att du äter när du fortfarande växer. Jag vet, det är jättesvårt att släppa sin vilja att ha koll över vikten, men det är bra för dig. Du blir bara rundare runt magen av att inte äta, så det är egentligen helt onödigt att sluta äta. Ät som du ska, och strunta i vågen.

Jag går hela tiden runt och tittar på andra människor, hur perfekta de ser ut. Själv brottas jag med skuldkänslor över vikt, vill definitivt bli smalare, och hat mot finnar över hela axlarna. Har använt en speciell kräm jättelänge, men den gör ingenting.

Och mina föräldrar skulle märka om jag inte åt, jag har jättesvårt att börja träna, men jag måste försöka.


Och sen går alla mina kompisar runt utan finnar, med perfekt hår och är smala utan att ens försöka. Speciellt min ovän. Som om jag inte redan mådde dåligt av henne.

Jag vill också ha fin hy, vara smal och.. helt enkelt snygg.