Life - Lupple & Medi PRS

"Jag vet." Han pillade på sin jacka och såg på henne.
"Jag ska inte mörda. Om det inte behövs för att skydda de jag älskar. Om det är sista utvägen." sa han.
"Då är det det jag måste göra."

Mi nickade sakta. " Precis. När det finns en anledning eller för att skydda dig själv." Log hon.

"Och de jag älskar och tar hand om. " Han såg på henne.
"Olivia till exempel. Fanns ingen utväg skulle jag döda det som sårade henne."

Mi nickade sakta. "Olivia är väktaren, hon måste alltid skyddas. Hon skyddar alla oss." Log hon. "Men, ska du skada någon som irriterar dig?" Frågade hon.

Han skakde på huvudet.
"Nej det ska man inte. Du gjorde det inte med mina mobbare. Du tog mig därifrån bara." Han suckade.
"Skulle vilja se min hemstad en sista gång. Se om någon känner igen mig."

Mi nickade. "Jag hjälpte dig." Log hon. "Är det bra att hjälpa andra?" Log hon och kramade hans hand. "Vi skulle kunna åka dit om du vill." Sa hon med ett svagt leende.

"Det är bra att hjälpa andra." Han såg på henne innan han såg ner.
"Jag är så rädd dock. Men jag vill övervinna klumpen i bröstet. Kan inte göra det om jag inte gör något."

Mi såg på honom, kramade hans hand. "Jag kommer vara med." Viskade hon leendes. "Jag kommer hjälpa dig. Om det är viktigt för dig så är det viktigt för mig." Log hon.

"Jag vill släppa alla mina hämningar innan jag blir en vampyyr. Annars känner jag att jag vill hämnas. det är mer för deras säkerhet."
Han log mjukt.
"Man ska vara mogen jag vet."

Mi nickade allvarligt. "Jag förstår dig. Då åker vi dit. Om någon vecka eller så." Log hon.