When the sun rise [Sv]

Superbra! Ny läsare

SÅ HIMLA BRA!

Super duper bra!!!!

Fanficen kommer bara vara några kapitel till. Nästa kapitel kommer imorgon. Det skulle ha kommit igår. Jag satt och skrev och skrev ett EXTRA långt kapitel, på flera sidor! Så plötsligt bara försvann det. Alltihop. Det gick inte att få tillbaka på något sätt. Ni vet hur det är! MAN BLIR GALEN! Har stort matteprov imorgon, så måste plugga idag. Men imorgon eftermiddag har jag all tid i världen, så då kan jag skriva om.... Kanske inte lika långt som innan. Men nästan.

Hoppas att ni inte är allt för arga på mig. Jag gör så gott jag kan.

Kram

^ Fy vad jobbigt. Förstår dig... Har hänt mig med, men inte med så mycket text! Stackars dig D:
Men du och din fic äger, så det är värt att vänta ♥

Åh, vad surt att allt försvann.. Liknande har hänt mig med, men ett tips är att spara ofta, så försvinner inte precis allt. Hoppas du får fram ett kapitel du blir nöjd med i alla fall. Det är ju sjukt jobbigt att behöva skriva allt om igen.
Ser fram emot det!

Kommer aldrig att glömma det kapitlet, ååh, vad jag längtar efter nästa.. Synd att det bara försvann så där, hoppas att det går bra iallafall.

Kapitel 41 -
Rose Weasley

"Snälla!", bad jag Albus återigen. Han nickade och kramade om min hand.
"Jag lovar",viskade han. Jag såg mig omkring. Min far såg oroligt på mig, medan han höll ett krampaktigt tag om min mors hand. Borta vid dörren stod resten av min familj. Alla såg på mig med oroliga blickar. En jobbig känsla av att alla hört orden som utbytts mellan mig och Albus kom krypande. Jag flackade med blicken. Visste inte vart jag skulle titta. En botare harklade sig plötsligt. Alla såg på honom.
"Vi har ms Weasleys läge under kontroll, men hon måste flyttas till ett eget rum. Där får ni vara högst två personer hos henne samtidigt. Hon får inte bli stressad. Det kan vara farligt. Förstår n?", sa han. Vi nickade allesammans, och min säng svävade plötsligt fritt i luften.

Några timmar senare hade mamma och Ginny suttit och pratat ett tag, Hugo hade tittat in med Harry och bjudit på lite Bertie Botts Bönor I Alla Smaker.
Jag lutade mig tillbaka och drog en djup suck. Precis då knackade det lätt på dörren. In kom Fred och Albus. Ett matt leende spred sig på mina torra läppar. Det kändes på något sätt skönt att det inte var någon av de vuxna. Det är som en annan atmosfär när det bara är jag och mina kusiner.
"Hej. Hur mår du?", frågade Fred.
"Bättre. Men..." Jag tvekade. Visste inte om jag skulle berätta. Skulle det tycka att det var töntigt? Barnsligt?
"Men vad?", frågade Albus oroligt. Jag suckade. De skulle inte skratta. De var mina kusiner.
"Jag är rädd. Rädd för att somna", viskade jag. Såg ner i mitt knä och kände mina rosiga kinder hetta. Men till min stora lättnad tyckte Fred och Albus inte alls att det var konstigt.
"Du kommer alltid att kunna vakna, Rosie. Det är bara mardrömmar", sa han medlidsamt. Jag nickade tyst.
"Jag vet. Men det är så hemskt", viskade jag. Fred satte sig på sängkanten och lade en hand på min arm.
"Jag vet. Tro mig. Jag vet." Han såg uppriktigt plågat ut. Jag rynkade frågande ögonbrynen och slängde en blick på Albus. Han såg också undrande ut. Fred var blek. Hans ögon var blanka.
"Jag sover knappt längre", började han. Han ställde sig upp och vände sig bort från oss. Drog händerna genom håret.
"Jag kan inte sova! Fattar ni? Det går inte. Så fort jag somnar så ser jag hans ansikte. Det jagar mig. Plågar mig." Min äldre kusin lät som om han var på gränsen till gråten. När han snurrade runt och såg på oss insåg jag att han faktiskt hade tårar rinnande längs kinderna. Det fick mitt hjärta att värka. Att se någon jag älskar må så dåligt. Det var värre än något annat.
Jag visste att jag inte fick vara uppe och gå, men jag brydde mig inte. Inom två sekunder var jag framme hos Fred och kramade om honom. Hårt. Han kramade mig tillbaka. Albus kramade också om oss.

Där stod vi. Alla tre och kramade om varandra. Så knackade det på dörren. Vi flög isär. Jag var tillbaka i min säng på nolltid. Ville inte att någon skulle märka att jag varit på benen. Fred vände sig snabbt om och torkade bort det sista spåren av tårarna.
In kom en botare. Hon log beklagande.
"Ni måste lämna ms Weasley ifred ett tag. Hon måste vila", sa hon vänligt. Killarna nickade.
"Vi ses. Krya på dig, Rosie."

Så var jag ensam igen. Tröttheten slog emot mig. Drog och slet i mig. Men jag kämpade emot. Ville inte. Jag var så rädd. Men den gav sig inte. Sömnen höll mig i ett stenhårt grepp. Det var om om jag sjönk mot havets botten. Såg ljuset försvinna längre och längre bort. Som i en annan värld. Jag försökte simma uppåt igen. Ansträngde mig så hårt att jag blev snurrig. Men tillslut orkade jag inte mer. Min kropp var helt utmattad.
Så sjönk jag ner i mardrömmarnas djup.

Så mega bra

Jättebra!