Sorgens tider [SV]

Super

Super bra! ♥

Tack allihopa
_______________________________
Kapitel 70 - George Weasley

Jag satt där, frusen och stel. En rörelse en bit bort fick mig att se upp ifrån min tvillingbrors namn. Ett djurs, nej en människas skugga tornade upp sig, men jag såg inte vem det var.
"Vem är det?" frågade jag högt och tog upp trollstaven ur snön. Den var iskall emot mina fingrar.
"Jag" hördes Angelinas röst. Jag viskade Lumos till min stav och den lyste upp hennes ansikte. Hon log emot mig. Jag besvarade inte hennes leende utan såg istället på gravstenen igen. Jag ville inte prata med henne, hon hade stått för nära Fred, hon hade varit hans flickvän. Skulle jag gå? Så att jag skulle lämna Angelina ifred? Jag beslutade mig för att jag gå därifrån. Jag reste mig upp, och när jag äntligen ställt mig upp hände något jag aldrig hade förväntat mig. Angelina tryckte sina läppar emot mina, och det tog någon sekund innan jag förstod vad som hände. Snabbt tryckte jag henne ifrån mig.
"Vad gör du?!" skrek jag ut. Kyrkogården fylldes av vad jag sagt. Med snubblande steg sprang jag därifrån, med skuldkänslorna efter mig. Varför hade hon gjort så? Hon kunde väl inte ha börjat gilla mig nu, när Fred var död? Antagligen så såg hon mig väl som en extra Fred. Den tanken gjorde mig arg, för hon kan ju liksom inte först gilla en av tvillingarna som dör, och sen börja gilla den andra bara för att den nästan var exakt likadan. Men Angelina borde även fatta att jag inte kan vara tillsammans med min tvillingbrors flickvän tänkte jag.
En transferering senare var jag hemma igen. Eller så hemma man nu kunde kalla Kråkboet nu för tiden.
"GEORGE, HUR VÅGAR DU BARA LÄMNA OSS SÅ?! VAR HAR DU VARIT?! DU ÄR JU ALLDELES BLÖT OCH KOMMER SÄKERT BLI SJUK NU OCKSÅ!" gormade mamma medans hon föste in mig i huset. Jag svarade inte, utan såg bara dyster ut.
"Vad har hänt, George?" frågade Percy oroligt. Skulle jag berätta för honom? Jag tecknade åt honom att gå upp till mitt rum som jag inte hade varit i på länge. Han verkade fatta när han blinkade och fnös oförskämt och mumlade något om att jag alltid var så sur. Jag följde honom med blicken när han gick upp för trappan. Sedan såg jag på mamma som väntade på svar.
"NÅ VAD HAR DU FÖR SVAR?!" fortsatte hon gorma. Jag ryckte på axlarna och slet mig ur hennes grepp om mina armar, innan jag stack upp emot mitt rum.
_____________________________
Jättedåligt kapitel, jag vet

Super bra skrivet. ♥

Jätte bra!

Nej jag tyckte om det o du satte ord på mina tankar om vad jag tyckte om George o Angelina :p men jag gillade kapitlet ♥

MrsEmmaWeasley, du är som vanligt bäst :3

always

Super!
Vill ha mer!!!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer