PRS Lupple & Medi

Hon gick lugnt ner till sitt rum och hoppade till när hon såg Dorian.
"Dorian.." hon lade ner klänningen och gick mot sängen.
"Får jag lägga mig?" Hon såg på honom med ett svagt leende på läpparna.

" Willow?" Sa han och flinade lätt.
"Du är också rätt snabb, trodde det skulle ta längre tid för dig." Sa han lite retsamt innan han la ihop boken och nickade.
"Det är din säng, jag kan flytta mig men den var väldigt bekväm." Sa han lite lekfullt och studerade henne.
Han borde inte testa sin lycka, han visste det men han kunde inte låta bli.

"Jag bar på en klänning och jag fick order att inte springa." Hon kröp ner i sängen och suckade.
"Jag skulle bara vilja vara frisk för jag sover för mycket. Du måste ha så tråkigt." Hon satte handen mot sin kind och log svagt.

Dorian såg på henne, log över värmen hennes kropp utstrålade.
"Du kommer bli frisk." Viskade han och skakade sedan på huvudet.
"Jag har inte tråkigt." Sa han ärligt och tog hennes hand försiktigt och kramade den.
Han visste att han borde hålla sina känslor i styr men han ville så mycket men han visste att han inte borde. Han bet sig försiktigt i läppen och smekte henne lätt över handryggen.

Willows leende blev mindre tills hon somnade och vred bort huvudet. Hon blev så trött efter bara några timmar. Kraften hade börjat återvända och skulle behöva tömmas snart.

"Dorian?" Tristan såg in.
"Far vill tala med oss alla. Vi kommer vara i rummet mittemot så vi kan ha nära till Willow."

Dorian såg på henne när hon somnade. Han bäddade in henne i en filt försiktigt men låg kvar. Han kunde inte riktigt förmå sig att flytta sig därifrån.

Han tittade snabbt upp när någon närmade sig, Tristan. Han log svagt och vinkade till honom som ett hej när han kom in.
"Jag kommer." Sa han tyst och började försiktigt röra sig ifrån henne tills han stod på benen. Han la rätt täcket om henne innan han gick ut från rummet och in till rummet där de andra befann sig.

"Far." Sa han och log svagt. "Mor." Sa han och log och nickade sedan åt sina syskon som ett hej.

"Vi måste prata om hennes förflutna. Vi tar allt på Italienska så ifall hon vaknar." Hon såg på sin make och suckade.
"Ska du eller jag älskade?" Hon tog hans hand och slog sig ner.

Dorian stålsatte sig och lutade sig mot dörren.
Hennes förflutna? Ville han ens höra detta? Men han visste att han borde höra det.
"Varsågod min kära, berätta för dem." Sa Lathan och kramade sin frus hand och studerade dem alla och såg sedan mjukt på Maria.
Dorian svängde om hjärnan för att tänka, lyssna och prata italienska. Det tog bara en sekund men han kunde inte råka utbrista något på engelska ifall hon skulle vakna.

Hon suckade och svalde.
"Som ni vet är Willow mirakelbarnet. Hon föddes i England till två kärleksfukka och vänliga människor. De lärde henne snabbt vad kärlek var och det kan vi se. Men när hon var fem så togs hon ifrån dem. De blev mördade och fick se det att se ut som en olycka."
Hon drog efter andan och såg på sin son.
"Hon blev där efter placerat på ett blodshem, ett hem för vampyrer att hämta barn som de kan ha som slavar." Hon bet sig i läppen.
"Hon skulle hållas i förvar men ändå tömmas regelbundet så hon skulle få så ont. De höll på tills hon var 18 och de var ganska smärtsamma så vitt vi fick reda på."

Dorian stirrade på sin mor, stirrade på sin far och kunde knappt förstå vad hon sa. Blodshem? Det var länge sen såna fanns. Då måste vampyrerna som tog henne vara gamla, eller unga vampyrer som läst gamla sagor.
"Tömdes hon med nålar?" Sa Dorian och försökte hålla sig i skinnet. Helst av allt ville han åka till England, leta upp dessa vampyrer och slakta dem men han behövde vara vid hennes sida.
"Hon vet att hon har missat saker och har nämnt att hon vill minnas dem. Om jag bryter minnesförtrollningen kommer alla minnen tillbaka? " Sa han och studerade sin mor och sedan sin far.

Lathan såg på Dorian och suckade. " Det finns en risk för det." Sa han lågt.
Dorian nickade sakta och såg på sin mor.
"Är Simon en del av denna familj eller vad dem nu är som höll henne fången?" Sa han och la armarna i kors. Kanske mest för att inte förstöra inredningen i rummet.