rollspelare & tippest prs

”På dig, på oss...” viskade hon och drog med fingrarna över hans hår. Hon log svagt och drog sig undan lite och kollade på honom med stora ögon, hon kunde inte ha bett om någon bättre att bli bortgift till. ”Jag vill ta vara på tiden med dig nu, för om vi sen känner att det gynnar våra länder att gifta oss med andra så vill jag inte lämna Frankrike, och dig, och känna att vi skiljs åt som ovänner. För du kommer alltid ha mitt hjärta.” Viskade hon och rodnade svagt av hennes ord. Hon tryckte sig ännu närmre honom så det inte längre fanns mellanrum, helst av allt skulle varken Spanien eller England locka och de skulle sluta upp med varandra men hon ville inte ta ifrån Henri det valet.

Verkligheten slog tillbaka mot honom och han insåg att allting inte var som vanligt. Hon tänkte fortfarande på Spanien; övervägde att gifta sig med en annan man än Henri... Men han gjorde väl detsamma? Inte för att han var säker på att han skulle kunna tänka på Frankrikes bästa över sitt eget bästa när det väl kom till saken... Han skulle alltid välja Sophia. Så länge han kunde vara säker på att Sophia skulle välja honom tillbaka.
”Jag-”, började han, hjärtat tungt, men visste inte ens vad han kunde säga. Om hon nu skulle lämna Frankrike ville han också ta vara på tiden. ”Du kommer alltid ha mitt hjärta också.”

”Jag vill ha dig, men jag vill inte ta ifrån dig ditt egna val.” Sade hon tyst och kysste mjukt hans mungipa. Hon drog sig undan för att se på honom en stund, han var så otroligt vacker att det gjorde ont i henne att tänka på att han kanske inte skulle vara hennes för alltid. Hon skulle aldrig kunna vara med någon annan på samma sätt som hon varit med Henri. ”Hur som helst... vad är du sugen på att äta? Jag lärde mig att laga mat i klostret.” Log hon stort och pussade snabbt hans läppar innan hon tog ett varv runt köket för att kolla vad som fanns framme.

Sophia förvirrade honom. Trodde hon att han på fullaste allvar övervägde Englands drottning? Det gjorde han väl egentligen, men bara för att hon verkade överväga Spaniens prins. Men han bestämde sig för att inte fråga. Bestämde sig för att undvika det så länge som möjligt.
”Öh, det spelar ingen roll”, svarade han och satte sig på bänken där han tagit brödbiten från. Det faktum att Sophia kunde laga mat förvånade honom, men inte allt för länge; Sophia var inte som andra adliga flickor, prinsessor och drottningar.

Sophia nickade lite och försökte få ihop något gott av det som fanns framme, gick inte superbra riktigt men hon lyckades få ihop två mackor med pålägg och bär vid sidan av. Hon tog brickan och la den framför Henri. Hon satte sig bredvid honom och log svagt.
”Det fanns inte mycket att jobba med.” Log hon stort och kysste honom lite snabbt. Hon smekte hans kind innan hon tog en macka.

Han visste inte riktigt varför, men Sophias kyssar och beröringar kändes konstiga. Henri hade förmodligen inte väntat sig att hon skulle förlåta honom så lätt och att hon skulle gå tillbaks till det vanliga så snabbt heller. Men han gillade det, förstås.
”Du är bäst”, sa han efter att ha besvarat hennes kyss. Han stoppade ett bär i munnen och log mot henne. Ett stort, genuint leende. Tankarna på Juliette hade tillfälligt lämnat honom vilket gjorde att han kände sig mycket lättare och mycket lyckligare.

Sophia log smått och granskade honom lite snabbt, det värmde hennes hjärta så otroligt mycket att han verkade genuint lycklig.
”Jag älskar dig.” Log hon och la sin hand på hans knä. Hon lutade sig mot honom lite medan hon åt, behövde honom i sitt liv och varje minut som gick gjorde henne bara mer säker på det. Spanien var inte ens i närheten av ett alternativ från hennes sida då hon redan gjort sitt val men hon visste inte om Henri skulle välja henne eller sitt land först.

Hans hjärta började slå som en idiot. ’Jag älskar dig’ lät definitivt bäst när Sophia sa det - ingen fråga om den saken. Det, i kombination med hennes hand på hans knä, gjorde honom lite galen.
”Jag älskar dig med”, mumlade han och hoppade ner från bänken, smörgåsen fortfarande orörd, och kysste Sophia då hon inte hade någon mat i munnen. Då Sophia satt på bänken så blev hon någon centimeter längre än han själv där han stod på golvet.

Sophia spärrade lätt upp ögonen och fnittrade till. Hon la ner sin macka och la armarna om hans nacke istället innan hon nöjt besvarade hans kyss. Hon hade inte räknat med effekten han skulle ha på henne, hur hårt och snabbt hennes hjärta skulle slå. Det kändes nästan som att det skulle slå ut från hennes bröstkorg. Hon drog honom närmre sig och slöt ögonen, blev bara mer säker på att hon aldrig skulle välja någon framför Henri.
”Du är den enda för mig.” Viskade hon.

Han la sina händer på hennes höfter; något han gjort förut, men som kändes ännu bättre nu. Hans fingrar pirrade till likt hans läppar när Sophia besvarade hans kyss.
”Lovar du?” frågade han lågt efter att de dragit sig undan från kyssen. Fortfarande var de nära varandra och Henri var inte helt säker på att Sophia inte kunde känna hans hjärtslag. Han mötte hennes blick och fuktade läpparna.