Privat mellan Ripadal och Melody Malfoy

Snape log och det var en kamp för honom att ta sig uppför trappen och han var alldeles slut då han äntligen kom uppför sista trappsteget.

Lova gick till sovrummet och byte om till nattlinne.
" Sev du får inte glöm jag är bara 18" sa hon.

snape tittade på henne och sa.
- Varför...skulle jag glömma det Lova?
Jag vet att jag är många år äldre än du...hur så?

" Vill bara att du har det i åtanke" sa lova och la sig ner i sängen. Hon väntade på att han skulle lägga sig hos henne.

Snape la sig försikt ner hos henne och sa.
- Så varför vill du att jag ska ha det i åtanke min vackra älskade Lova.

Lova la sig på mage och kollade på snape.
" Jag vet inte" sa hon och pillade med hans hand.

Snape såg på henne där han låg och sa lågt.
- Jag har många gånger sett på dig och undrat varför du blev kär i en man som mig.
Som är minst 10 år äldre och en man som många av dina år på skolan varit grym och otrevlig mot dig och andra.
Jag hade blivit sviken så många gånger att jag hade byggt upp en mur runt mig som ingen och inte ens jag att någon skulle kunna rasera.
Men....men du gjorde det.....
Du har fått stå ut med saker som ingen skulle behöva stå ut med bara för att vara med mig.
Men du stannade, och för det.....är jag dig evight tacksam Lova.

" När du tröstade mig efter min mors bort gång då såg jag att bakom allt fanns det en man som bryr sig" sa lova och la sig intill Sev.

Snape log och sa lågt.
- Jag måste vara ärlig, jag trodde jag hade blivit galen som satt där och försökte trösta en ledsen tjej.
Men idag är jag glad när jag insåg att den lilla första saken ledde till det vi har idag.

" Ja för hade du inte tröstat mig hade vi inte haft en underbar son tillsammans och vi inte varit förlovade" sa lova.