Prs med Wolf

Norman suckade tungt.
"De tog henne" sade han, "De tog Anaid, Aimil och Rascal följde efter för att rädda henne medan jag letade reda på er"
Minosa och Astrid såg båda mycket förskräkta ut. Minosa visste inte vad hon skulle ta sig till, hon reste sig upp från marken och gick fram och tillbaka samtidigt som hon sade;
"Hur kunde detta hända! Hur...hur!?"
Astrid skakade på huvudet.
"Det här är inte bra..."
När uttrarna sa åt sällskapet att hoppa i båten såg alla människorna inte lugnare ut. Ingen av dem kunde simma och ingen av dem kände någon vilja att följa med till utterlägret.
"Öhm...jag, vi...öh...tror inte att det är nödvändigt..." sade Minosa osäkert.

Anaid slog långsamt upp ögonen. Hon kunde höra låga mansröster och hästhovar som stampade i marken. Det verkade inte som om hon red längre, hon satt lutad mot något, ett träd eller liknande.
"Så, jag tror att det är klart nu..." Adams röst lät helt annorlunda mot kvällen innan. Nästan som den bror Anaid var van vid.
"Shhh, hon vaknar!" Vagn lät också annorlunda.
"Ja, ja, vi är nästan framme, hon ska ju vakna ändå..."
Nu var Anaid helt vaken, hon kunde se sina bröder sitt på huk runt henne. Såret i sidan var helt läkt och Anaid kände samma varma känsla som när Norman helat henne ett par nätter tidigare.
"Vagn...? Har ni..." började Anaid men fick inte fortsätta.
"Tyst!" Vagns röst lät hård igen, "Vi måste fortsätta"
Sedan slängdes Anaid upp över hästryggen igen och resan fortsatte.

Sham hade förlorat så mycket blod att han knappt reagerade på vad någon sade. Han orkade inte längre hålla sig sittande och föll tungt bak på rygg. Den långa uttern blinkade långsamt och ryckte på axlarna.
"Toppen. Dhealaicheas", sade hon och vände sig om för att gå tillbaka till kanoten. Caitlin såg besviket på sin vän och böjde sig ner för att plocka upp en strutformad snäcka. Hon räckte den till Norman.
"Om ni behöver vår hjälp så blås i snäckan. Jag och Ana kommer så fort vi kan", sade hon innan hon sprang efter Ana och paddlade iväg vägen de kom från. Hon gav aldrig en anledning till sin hjälpsamhet.

(Det blev dåligt >.<

Rascal var inte på långa vägar lika snabb som Aimil, så det dröjde länge innan han nådde ifatt henne. Hon hade just tagit en paus för att slicka i sig lite regnvatten när han fick syn på henne. Hon lyfte sakta på huvudet och sänkte det sedan i en hälsning. Ensam? Rascal såg åt sidan. Ensam. De fortsatte tillsammans tills de tappade spåret och var tvugna att leta efter det ett tag. Rascal var frustrerad och orolig. Han visste inte vad Vagn och Adam gjorde med Anaid. De fick upp hennes doft vid ett träd. Det var färskt och omgivet av fotspår från två män. De var nära nu. De fortsatte sin jakt.

Norman tog något förvånat emot snäckan av Caitlin. När uttrarna försvunnit iväg med båten skakade han på huvudet.
"Skumt"
Minosa nickade instämmande
"Hamnskiftare..."
Astrid satte sig försiktigt ner på sanden bredvid Sham. Hon kände på hans panna och kollade blodtrycket.
"Han har febr och pulsen är svag...Norman du måste hela honom nu!"
Norman gav Minosa snäckan han fått av Caitlin och satte sig ner vid Shams sårade sida.
"Jag kommer inte klara att få ihop såret helt, det är djupt och brett och jag är väldigt trött, men jag ska försöka" han såg på Shams ansikte, "Sham, jag vet inte om du hör vad jag säger men det är viktigt att du ligger helt stilla nu så att jag kan fokusera ordentligt på såret"
Norman avvaktade lite innan han satte igång. Nu gick det inte alls särskilt bra. Tröttheten och utmattningen gjorde det svårt att fokusera. Det tog inte många minuter innan händerna började skaka och näsblodet att rinna. Till sist rann alla Normans sista krafter ut och hans händer slutade lysa samtidigt som han föll bakåt och svimmade.

Anaid var klarvaken sista biten på hästryggen. Hon försökte minnas allt som hänt kvällen innan och under resan men allt var grumligt och hon kom inte ihåg något mer efter att soldaterna slängt upp henne på hästryggen.
Tio minuter efter stoppet vid trädet var Anaid och hennes kidnappare framme vid slottet i söder.
När de red in på borggården mötes dem av Anaids halv-farbror, kungen. Anaid blev omilt ner knuffad från hästryggen och fram föst till kungen av två vakter. De tvingade ner henne på knä vid farbrodens fötter.
"Ser man på...ni lyckades fånga in häxtösen" kungen skrattade, "Bra jobbat brorson, jag måste erkänna att jag är imponerad"
Halvar dunkade Vagn barskt men nöjt i ryggen. Vagn rörde inte en min.
"Släng henne i fängelsehålan! Jag tar hand om henne senare idag!"
Vagn såg något osäker ut.
"Ni? Jag trodde att det var jag som skulle ta hand om hennes bestraffning?"
Kungen fnös och gjorde en stöddig gest med handen.
"Ha! Sådana här landsförädande häxor är bara roligt att få ta hand om! Jag vill pröva några olika nya tekniker ser du brorson!"
Anaid rös. Hon ville inte veta vilka dessa"tekniker" var.
Vagn såg inte alls glad ut av kungens ord men han sade inte emot. Anaid fördes ner i fängelsehålan och låstes in i en illaluktande och kall cell.

Rascal och Aimil saktade in. Slottets murar tornade upp sig ovanför dem och Rascal påmindes om den senaste gången han stått framför dess väggar. Minnet av hans förvisning fick ilskan att återigen blossa upp. Aimil lade märke till hans humörsvängning och påkallade hans uppmärksamhet. Hon förvandlades och hukade sig snabbt ner så att de var på samma höjd.
"Lyssna på mig Rascal. Jag vet att du är arg och jag har full förståelse för det, tro mig, men det här kräver strategi och finess, inte blodtörst..." Rascal hängde med huvudet. Han insåg att hon hade rätt, men det skulle bli svårt för honom att stilla sin mordlust. Aimil nickade.
"Bra, du förstår." Hon slickade sig om läpparna och skiftade hennes vikt till den andra foten. "Då så, jag kan bara få dig in, det kommer att bli smärtsamt och förnedrande, förutsatt att du inte dör på fläcken, men det är allt jag har." Rascal fortsatte titta på henne utan tvekan i blicken. Aimil nickade igen.
"Okej, det här är planen..."

De tunga dubbeldörrarna till hertigens kontor slogs upp med ett brak. In stormade Adam med en vildsint blick.
"VAGN! Vi måste göra något nu! Din idiotiska plan misslyckades katastrofalt!"
Vagn såg upp från sina papper.
"Lämna oss och stäng dörrarna" sade han lugnt till två tjänare som snabbt försvann ut genom dörrarna.
När bröderna var ensamma suckade han tungt.
Adam gnisslade tänder.
"Din plan fungerade inte smartskalle, istället sitter vår syster inspärrad i en fängelsehåla och skriker av smärta medan hon får armarna uppskurna av de mest brutala torterarna i hela riket!" Adam lät mer och mer stressad under tiden han talade.
Han tog flera steg fram och tillbaka i rummet och drog sig vid ett tillfälle i håret. Vagn stod stel som en pinne och tittade på.
"Det är vårt fel Vagn! Vårt fel! Anaid kommer dö på grund av oss! HON KOMMER DÖ! VÅR SYSTER KOMMER DÖ!"
Adam stannade upp och stirrade vildsint på sin bror när han skrek ut de sista orden.
"JAG VET!" Vagn slog näven så hårt i sitt skrivbord att hans bläckflaska trillade ner och slogs i tusen bitar av stöten.
Vagn andades häftigt ett par gånger.
"Jag vet! Jag vet, jag vet!" hela hans kropp skakade och nävarna var så hårt knutna att knogarna vittnade.
"Men jag..." rösten sprack och han sjönk med en halvkvävd snyftning ner på golvet, "Jag vet inte vad vi ska ta oss till..."
Adam stirrade på sin bror. Vagn var inte någon som bröt ihop på det sättet, Adam kunde inte inte minnas att han någonsin sett sin bror gråta.
Han satte sig på golvet mitt emot hertigen.
"Vi måste komma på något innan de sker, innan dem..." Adam svalde.
Han märkte att tårarna inte var långt borta för honom häller.
Bröderna satt tysta en stund. De såg inte på varandra och gav inte ett ljud ifrån sig. Efter ett par minuter lyckades Vagn återfå kontrollen på sin röst, men den lät fortfarande hes när han sade;
"Vi har inget val, vi måste ta hjälp av dem"
Adam såg först oförstående på Vagn, men när han förstod vilka hans bror menade mulnade hans ansikte.
"Aldrig! Det var deras fel från början att hon rymde! Och jag tror inte att dem är särskilt förtjusta i oss..."
Vagn skakade på huvudet.
"Vad har vi för val? Adam, vi måste för Anaids skull!"
Adam reste sig upp och började gå runt igen.
"Det kommer aldrig att gå! De litar inte på oss...och jag litar aldrig på dem!"
Vagn reste på sig.
"Ni behöver inte lita på varandra, bara du kan få dem att förstå att det är Anaids ända chans!"
"De kommer inte gå! Vi båda hade nästan ihjäl den bruna två gånger och..." Adam stannade upp, "Vänta...ni? Vad menar du med att bara jag ska få dem att förstå?"
Vagn sträckte på sig. En ny plan hade bildats i hans huvud och det gjorde det lättare för honom att handskas med situationen.
"Du måste leta reda på dem, rädda Anaid och sedan ta dig tillbaka så fort som möjligt, om ingen märker att du hjälper dem kan vi skylla allt på vargarna om jag skulle följa med finns det ingen som kan dölja din fråvaro"
Adam var inte positiv till planen. Det tog en lång stund för Vagn att övertala sin bror till att gå med på hans plan. När Adam äntligen insåg att han inte hade något val ifall de skulle rädda Anaid blev han mycket sur och ilsken. När han lämnade rummet för att leta reda på vargarna muttrade han ilsket något om fegisar och vansinne.


(Långt...)

Rascal stod framför portarna i sin mänskliga form. Hans underkäke stod ut något och hans ögonbryn var sänkta i bisterhet. Han kastade en blick bakåt där Aimil gömde sig bakom samma hus hon gömt sig bakom senast. Hon nickade betryggande åt honom och viftade med handen. Han slöt ögonen och tog ett djupt andetag.
Sedan började han banka på portarna. Rytmiskt bankade han med knutna nävar tills han trodde att skinnet skulle brista samtidigt som han ropade efter hertigen.
"Jag begär att träffa hertigen av det här slottet!" ropade han med sin kraftigaste stämma.
"Jag är här för att överlämna mig själv som hans fånge!" Skammen brände i hans kinder, men han tvingade sig själv att fortsätta och intalade sig själv att om det han gjorde hjälpte Anaid så skulle det vara värt det. Plötsligt avbröt han sitt bankande med ena näven fortfarande i luften. På andra sidan porten hördes knaster i gruset från fotsteg som han kände igen allt för väl. Rascal spände sina axlar och backade stelt undan.
"Adam..."

Adam var fortfarande på mycket dåligt humör när han närmade sig slottets portar. Muttrandet hade slutat men ansiktet var mycket mulet och musklerna spända.
Lorden hade tagit med sig extra mycket vapen. Att ensam gå ut och leta reda på tre blodtörstiga vargar kändes som rena självmords uppdraget, men för sin systers skull var han tvungen. Skuldkänslorna i kroppen efter vad han gjort och sagt till Anaid sved något förskräckligt. Adam var beredd att göra vad som helst för att bli förlåten.
När han kom närmare den stora utgången hörde han till sin förskräckelse höga bankningar från utsidan. Han stannade upp och lyssnade. Utanför ljöd en allt för bekant röst. Rascal, den vita vargen, begärde att få träffa Vagn och överlämna sig själv som hans fånge.
Adam svor högt och sprang fram till porten. Innan han gick ut såg han sig om över axeln för att försäkra sig om att ingen såg vad han gjorde. Sedan öppnade han en mindre dörr bredvid porten och smet snabbt och tyst ut ur slottet.
När han tagit sig ut stängde han försiktigt dörren och vände sig med en rasande blick mot Rascal.
"Är du inte riktigt klok byra...!" han avbröt sig själv då han kom ihåg vad han gjorde där.
Att kalla någon av vargarna för byracka skulle antagligen inte öka deras förtroende för honom särskilt mycket.
Adam suckade irriterat.
"Vad gör du här...Rascal?"

Rascal snurrade runt på en fot när Adam kom ut. Det var nära att han kastade sig över honom. Om det inte vore för planen och att han blev förvirrad över att Adam kallat honom vid hans namn skulle han kanske också ha gjort det.
"Adam...", morrade Rascal och fick kämpa för att inte visa sin ilska även om det tydligt kunde ses på hans vitnade knogar och rynkade näsa.
"Jag är här för att träffa din bror." Han kände hur ärret på ryggen hettade vid tanken på att träffa Vagn som en fånge, som om hans kropp protesterade vid blotta tanken.
Han märkte att Aimil rörde sig i utkanten av hans synfält och skyndade sig att diskret vifta med fingrarna bakom ryggen. Han behövde inte hennes hjälp, planen gick fortfarande att genomföra.
"Spring du iväg och hämta din hertig", sade Rascal nedlåtande och sträckte på sig.

Adam hade svårt att tygla sig själv från att säga något spydigt tillbaka till Rascal. Han avskydde den här vargen så enormt mycket.
"Glöm det pälsbo...Rascal..." Adam fräste ut Rascals namn, "Han har varken tid eller lust att träffa dig"
Ilskan mot hamnskiftaren fick hela Adams kropp att skaka lätt. Han försökte lugna sig själv genom att ta ett djupt andetag, men det funkade inte särskilt bra.
"Varför vill du träffa Vagn?" morrade han fram i en mörk ton.

Anaid hyperväntilerade.
Hennes högra arm var röd av hennes eget blod och tre långa ärr löpte från handleden till armväcket. Hon snyftade inte men tårarna rann som i floder längs hennes kinder. Hon var fast kedjad i ett stenbord och kunde inte röra en ända muskel.
Torterarna hade tagit en paus för en liten stund när kungen kommit in. Han gick runt Anaid en gång och synade hennes sår.
"Hmmm, ser inte tillräckligt djupt ut ännu..." mumlade han, "De har visst bara använt knivar..."
Anaid skakade i sina kedjor vid åsynen av sin halv-farbror.
"Säg mig häxa, vem är din mästare?"
Anaid svarade inte. Både för att hon inte förstod frågan och för att hon var alldeles för rädd för att tala.
"Svara mig!" skrek kungen i hennes öra.
Men Anaid fortsatte att vara tyst.
Kungen skrek på henne ett par gånger till men fick lyckades inte få henne att tala. Farbrodern suckade.
"Få henne att prata!" fräste han åt mannen som skärt Anaid i armarna, "Och använd något annat än knivar denna gången!"
Sedan lämnade han fängelsehålan.
Torteraren gick fram till Anaid.
"Det här ska nog få dig att prata skamling!"
På golvet i ett hörn av rummet stod en järnhink med glödande kål i. Nedtryckt i kolen fanns ett svärd mannen som behandlade Anaid drog upp. Svärdet glödde i spetsen och såg mycket smutsigt ut.
"Få se hur högt du kan skrika häxa" skrattade torteraren och tryckte ner svärdets spets i Anaids sårade arm.
Anaids plågade skrik ekade genom hela slottet.
Vagn som befann sig i andra änden av byggnaden hörde det så klart att han tappade allt han höll i.
Adam som var mycket närmare fängelsehålan glömde bort allt han höll på med och föll ihop på marken i förtvivlan.
Ingen av bröderna klarade att höra sin syster plågas så fruktansvärt.

((Säg till om det blir för mycket, tror att jag läst lite för mycket skräckhistorier på sista tiden...))

I samma ögonblick Anaids skrik nådde Rascals öron glömde han bort allt om planen. Allt som existerade var plågan i hennes röst och förtvivlan i hans hjärta. Utan en sekunds tanke trängde han sig förbi den fallne Adam och störtade in genom samma dörr han kommit ut ur. Anaids namn ekade i hans hjärna och stängde ute alla tankar på logik och reson. Han rusade över gruset så snabbt hans ben tillät honom och vidare in i slottets kalla hall.

Aimil slog händerna för öronen och såg ner i marken tills Anaids skrik tystnade. Hon fruktade för vad som kunde ha förmått henne att skrika så och vad som skulle hända om de inte nådde fram till henne i tid.
När hon lyfte på huvudet igen var Rascal borta. Aimil nöp sig mellan ögonbrynen och avlägsnade sig från husväggen hon kurat bakom.
"Nej, varför lyssna på Aimil!? Varför inte bara rusa in som en idiot och hoppas på det bästa!?" klagade hon ilsket medan hon sprang fram till Adam.
"Då kan jag lika gärna klå upp den här jäveln och få lite svar!" Hon böjde sig ned och grep tag om skjorthalsen med båda händerna. Med en styrka fördubblad av raseri slet hon upp Adam på fötter och tryckte honom hårt mot slottsmuren.
Hon drog fram sin kniv och höll den mot hans hals.
"Jag har lite frågor och du gör bäst i svara dem ärligt...", sade hon hotfullt och såg honom utmanande i ögonen.

(Ingen fara, jag är mer än van vid sådant