The rich man's daughter(PRS)

Då Monas man försvunnit kom Lance till henne han hade tvättat av sig den värsta hästlukten och var våt i håret.
"Hej där." sa han mjukt, såg sig om och kysste henne.
"Jag har fått i Hilde mat." tilltalade han innan han drog henne intill sig i en varm omfamning.

Mona såg upp då hon hörde steg och log smått. Då han kysste henne spärrade hon först upp ögonen innan hon slappnade av, han hade aldrig kysst henne så, och John kysste henne aldrig så här mjukt. "Det är bra" mumlade hon och lutde huvudet mot honom.

"Vi måste finna Edward, om han lever eller ej." sa Lance och höll om henne mjukt och drog sedan efter andan.
"Mona mitt namn är Lancelott Carl Axel Lilliehöök, säger dig det något?" sa han och studerade henne för hennes reaktion, en känd gammal adelssläckt ar det.

Mona nickade sakta. "Om han lever kanske Hilde vill leva också...". Hon slöt lätt ögonen i hans famn. Hon lyssnade på hans namn och rynkade lätt på pannan. "Jag är inte bra på alla namn, men flera mellannamn och det där efternamnet låter adligt nästan" mumlade hon.

"Troligen, han skulle väl vara den enda som skulle få henne till att bli sitt gamla jag och vilja leva." sa han och nickade åt det hon sade.
"Jo, det är det. Min far och mor har en herrgård inte alls långt här ifrån, jag rymde som ung pojke. Samma orsak som du, tyckte mitt liv var ett fängelse." sa han lågt.

Mona spärrade upp ögonen och såg på honom. "Men...du har inte återvänt någon gång under åren? Trots att du tvingades vara tjuv?". Hon suckade dock sen. "Mitt liv är ett fängelse för evigt nu, tills min man dör, jag kan inte bryta att jag gift mig med honom" mumlade hon och borrrade in ansiktet i Lance bröstkorg.

"Vågar inte, är dock deras enda son, enda barn." sa han och suckade.
"Det är inte bara att trava in efter alla dessa år, även om jag skulle vilja." sa han och började stryka henne över håret.
"Han är gammal, han dör nog snart kan man hoppas." sa han mjukt och kysste henens panna.

Mona var tyst och fundersam en stund. "Men, jag kan hjälpa dig, du kan få komma till dina föräldrar om du vill". Hon suckade sedan djupt. "Han är i god form, och han har ordentligt med mat och medicin, han lever minst tio år till" mumlade hon grumligt. Att leva tio år med någon var lång tid. "Och snart kräver han nog att få ett barn" sa hon med ännu ynkligare röst.

"Jag kan vänta på dig en evighet." sa han mjukt och nickade.
"Kanske, jag vill mer veta om de är beredda att förlåta. Vill se dem utan att de ser mig." mumlade han och kramade om henne.
"Ge honom det han vill ha, en son, de flesta brukar nöja sig sedan, tappa intresset och ta frillor." sade han mjukt.

Mona var än grumlig i rösten. "Men jag vill inte vänta, jag vill inte bära hans barn" sa hon lågt och såg upp med förtvivlade ögon. Hon ville inte ge honom en son.