The Beauty and the Womanizer

Jack nickade sakta. "Det beror på, jag vet knappt längre varför jag straffades, men ajg har aldrig gillat ladyn, men jag kommer alltid minnas". Alla oändliga timmar, dagar och veckor med smärta. Han stannade upp då hon frågade.
"Nej..." sa han sakta och såg lite förvirrat på henne.

Stella nickade med rynkad panna men var tyvärr mer upptagen med sitt öra som hon slog till med handflatan för att få bort ljudet. Hon vände sig om för att höra bättre, något hon inte behövt förr.
"Hör du det inte?" sa Stella förtvivlat, det hördes hur tydligt som helst för henne.

Jack skakade på huvudet. "Nej jag hör inget, bara vindets bruss och fågelkvitter". Han såg lite oroligt på henne, vad höll hon på med?

"Men jag hör." sa hon och pekade på örat.
"Men inte det du nämner, inte alls." sa hon då hon höll för andra örat.
"Vad är fel?" Stella såg förtvivlad ut och slog åter till ärat hon hörde ljudet i, örat där hon alltid fått örfilar av Max, örat som det hade blödigt ur.

Jack såg fundersamt på henne och såg på hennes öra speciellt. "En del av barnen på slottet växte upp där, och de får oftast mycket örfilar, en del av dem har problem att höra sen".

Stella stirrade på honom med något förtvivlat och hopplöst i blicken.
"Då är det nog så." sa hon med alltför lugn röst och började gå igen men hon hade något uppgivet över sig.

Jack såg medlidande på henne. "Det kan gå över om du är varsam med örat sen, kanske har en liten propp eller något där så det skyddas".

Stella nickar tyst och de kommer in i lägret igen. Hon trodde inte på det, det verkade bara vara något som han sa. Nästan frånvarande hänger hon upp deras handdukar och ser ledsen och övergiven ut.

Jack följde med henne och var tyst, men då han upptäckte hur ledsen hon såg ut att vara la han försiktigt armen om henne. "Var inte ledsen, du vänjer dig och det kommer gå över lite".

Stella drog honom mot sig, gömde ansiktet mot hans bröst. Hon ville känna sig omsluten av hans famn, ibland som nu så kände hon sig så vilsen och övergiven. Hon övertalade sig själv att inte börja gråta fast det kändes som det.