Prs(Dragon Fantasy)

Hoppet lyste upp i Uriahs ögon. "Okej...Jag får väl få henne att lita på mig igen!" mumlade han. Hissen öppnades och Uriah klev in. Nu väntade en lång stunds lam hissmusik...

Mina hade inte hunnit långt, monster och en del halvgudar hade väntat på dem i lobbyn. Sonja hade kontaktat dem, att få förgöra dem en gång för alla, hon skulle avslöja sig.
Mina hade avväpnats och låg nu på golvet, blödandes från tinningen och med en av monstrets fot pressad mot hennes bröstkorg, tillsynes död eller avsvimmad. Hon hade fått död på en del, men det hade varit henne för övermäktigt.

Då d kom ner stirrade Uriah storögt på monstrena. Sedan, då han såg Mina, sprang han mot henne samtidigt som han drog pilar ur sitt koger och sköt mot alla som attackera honom eller henne. mågon skar honom över ryggen och han fick en pil i ena axeln, men inget var så viktigt som Mina.

Sonja försvann obemärkt mellan monstren, ingen såg av henne. Men Arnold hade hört hennes ord till monstren.
"Förgör dem." med ett skrik höjde han sitt svärd. Det viktigaste nu var att fly, komma ut helskinnande.
"Ta Mina, vi måste härifrån." skrek han till Uriah och hoppades att han skulle klara det, att hon skulle leva.

Uriah plockade upp Mina i sin famn. Tur nog var hon lätt att bära, så Uriah kunde även om han var svag. Han slängde henne över axeln och sköt pilarna som aldrig tog slut mot monstrena. Han hade inte hört Sonja, och kände sig orolig för henne. Hade hon klarat sig?

Mina rörde sig inte ens då han lyfte henne, men ett svagt mycket svagt stön hördes som sa att hon levde.
Arnold kämpade för livet och följde med Uriah med Mina mot deras väg mot utgången. Han hade hittat hennes svärd och fäst det vid sitt bälte, hon ville säkerligen inte förlora det.

De kom ut ur huset bara för att möta fler monster. "Vi klarar det aldrig! Ropade Uriah. De var två mot flera tiotals monster - de hade inte en chans. Paniken kom krypande precis som tyngden ökade där Mina låg. Han började bli trött och hade ont i ryggen. Ändå fortsatte han avlossa pilar åt alla håll.

"Jag tar henne." sa Arnold och tog över den slappa Mina på sin axel. Det blev svårare att svinga svärdet men det gick.
Plötsligt står en lång och smal kvinna vid deras sida. Kvinnan hade långt svart hår och isande blå ögon. Hon bar jeans och på hennes skinnjacka fanns två silverfärgade vingar. Hon var lik sin dotter så det nästan var skrämande.
"Hej pojkar." sa hon leende och såg på dem, talade som om det var över en kopp te.

Uriah tappade tråden då han såg kvinnan. Hon var både slående vacker och slående lik Mina. Han nickade kort och sköt iväg ännu en pil.

"Vad har du gjort med min dotter, son av Apollon?" sa hon lugnt men drog nu ett svärd som med lätthet tog tio monster per sving. Hon såg på honom och rösten var fortfarande teparty röst. Men antalet monster minskade lavinartat och halvgudarna försvann.