PRS(Dragon Fantasy)

Inas ögon glödde då hon kom fram till en man med två glas, tunnan var slut och hon hade inte fått något. Hon såg att Stefan var full och någonstans där var hennes tålamod slut. Hon tog sitt glas och drämde det hårt i mannens huvud så han singlande avsvimmad ner. Det blev tyst och Ina såg sig om med glödande blick, "Fan ta er." fick hon endast fram.

Till och med Stefan som var full och som brukade förlora sitt överjag då stirrade chockat på Ina och gick förisktigt fram till henne. "Ian..Ina...ta det lugnt..." sluddrade han.

Ina såg på honom, "Ian är mitt namn och jag tänker inte lugna mig." sa hon och for undan från honom.
"Du är full, ni är det alla." hennes blick glödde, hennes raseri, det som hon tryckt ner hela dagen var nära att koka över.

Stefan försökte igen. "Ian....Lugna dig...". Han var lika sluddrig men försökte koncentrera sig. "Det är ingen fara...".

"Är det inte va? Så det är okej för dig att slåss, bara utan vidare men inte för mig?" morrar hon argt åt honom, ja hon var på bråkhumör och hon irriterade sig på Stefan, att han kom med sådan ord då han slagits innan.

"Jodå....Men slåss är inte den bra vägen...". Då Stefan märkte att han inte kunde lugna ner henne tog han försiktigt tag i hennes armar. "Kom, gå och lägg dig": Han började styra henne mot hytterna.

"Låt mig vara." skrek Ina och något av panik skymtade till då hon drog sig loss ur hans grepp. Alltför många hade hållit henne fast och med våld tvingat henne att hon inte klarade av att någon, inte ens Stefan gjorde det.
Hon backade bakåt inget i henne kunde lugnas för tillfället. Hon föll baklänges över en man som låg på däck, oturligt nog för denne var det mannen som tagit hennes glas. De andra höll sig undan spänd på vad som skulle hända, långt bak i huvudet visste Ina att hon kunde reagera fel på detta.

Stefan började bli irriterad. "Tvinga mig inte bära dig tillbaka!". Han kom närrmare och då hon snubblade tog han sin chans och plockade upp henne. Han slängde hnene över axeln och bar henne in till korridoren med hytter.

"Vad i helvette Stefan." svor hon till nu mer i panik än av vrede.
"Släpp mig, släpp mig." skrek hon panikartat och försökte slå och bita sig loss. Skräcken hade tagit henne bort och hon var inte medveten om att Stefan bar henne längre.
"Snälla, snälla." bad hon nu snyftande och darrande av rädsla.

Stefan bar henne till deras hytt och släppte ner henne på sängen. "Lugna ner dig" bad han sluddrande. "Ingen ska göra dig illa....lugna bara ner dig". Han satte sig vid hnene.