The marauder's map [SV]

Superbt!

DET ÄR OHÄLSOSAMT HUR BRA DU SKRIVER!!!!

Super bra

TAAACK ALLIHOPA NI ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄGEEEEEEEEEEEER!!!


Men det är lite sugt *suck* så jag taggar folk som läste lite innan. (Jag är för lat för att tagga ALLA som har läst...)

Men om ni känner någon som hat läst och skapat en ny gubbe kan ni tagga dem om ni vill Det var en hel del folk som tagit bort...

Jag läser fortfarande... Hade bara inte varit inne på ett tag så jag har inte kommenterat det senaste kapitlet

Och du skriver ju FORTFARANDE för bra för att vara sant! LÄNGTAR SÅ MYCKET (*sträcker ut mina händer så långt det går*) till nästa kapitel!!!!!!!!!

Läser fortfarande även om jag är dålig på att kommentera

Jag kanske är dålig på att kommentera, men läser gör jag fortfarande, tro inte annat!

Jag läser fast jag har skapat en ny användare.

Jag har läst länge, men suuuuger på att kommentera!

Jag älskar er ♥
Tack för att alla läser!


Kapitel 47 ~ Lilys vinst
Tre dagar efter det sitter jag nere i fängelsehålorna. Jag pillar lite på ett pergamentet som ligger på mitt bord.
"Sätt er", säger professor Snigelhorn roat.
Jag sätter mig ned på min vanliga plats och sneglar bort mot Remus och mitt hjärta blir tungt. Jag har fortfarande inte pratat med honom. Kendra Potter - jordens fegaste Gryffindor, kanske.
"Okej, en tid nu framöver ska jag vara borta, så ni ska få jobba i grupp", klingar professor Snigelhorns röst.
"Vad, i bibblan då, då?", skriker någon.
"Ja, i biblioteket Mr. Potter." Jag himlar med ögonen och lutar uppgivet huvudet tillbaka.
"Får vi välja grupper?", frågar McVamf, Hufflepuffelev.
"Nej, jag har redan valt grupper och ämne. Så om ni är snälla att inte avbryta", säger han, fortfarande lugnt. "Ämnet och eran gruppmedlem står på pergamentet. Ni ska göra en redovisning inför klassen om två veckor." Han håller upp en lista och sätter sedan upp den på den svarta tavlan. "Ni längst bak först", säger han och pekar på dem. Jag sitter längst fram. Remus går fram, kollar på listan och drar sedan ett djupt andetag. När jag äntligen kommer fram och letar upp mitt namn. Mitt hjärta sjunker ned i magen och börjar slå dubbelt så fort. Namnet som står på listen är Remus Lupin.
"Professorn", protesterar jag. "Jag kan inte jobba med honom."
"Det kan du, och det ska du", säger han. Jag kollar på honom.
"Nej."
"Jo, inga vidare diskussioner." Jag försöker att få ned pulsen.
"Snälla."
"Lupin", ropar professor Snigelhorn och Remus kommer gående.
"Helvete", mumlar jag.
"Ursäkta?"
"Inget professorn, men du förstår att jag och Remus inte riktigt trivs ihop, och vi måste verkligen kunna koncentrera oss på uppgiften, vilket kanske blir lite svårt med allt som har hänt och—", börjar jag innan jag blir avbruten av att Remus ställer sig bredvid mig.
"Professorn?" säger han och jag - som inte fattade att han kommit - hoppar bakåt i förvåning och smäller huvudet i väggen. "Förlåt Kendra", säger han utan att skänka mig en blick. Jag tar några steg framåt igen.
"Kan vi inte få en annan grupp?" ber jag.
"Jag håller med", säger Remus och mitt hjärta dumpar dubbelt så fort. Han höll faktiskt med mig!
"Jag har satt ihop grupperna som jag tycker det behövs, gå nu. Annars syns det på betyget", säger Snigelhorn med en glimt i ögonen. Remus vänder sig genast mot mig för första gången idag. Han ser verkligen uppgiven ut. Jag vill le åt honom och säga att det blir bra, men sedan inser jag att jag är problemet.
"Snälla professorn", ber jag.
"Ni var väldigt fina vänner." Jag kollar på Remus igen och biter mig i läppen. Det är nära att jag hoppar högt när professor Snigelhorn lägger en hand på min rygg och knuffar mig i riktning mot dörren. Två veckor med honom, det borde räcka till att erkänna allt för honom, men jag är rädd. Jag är rädd för att misslyckas.

"Professorn hade rätt", säger jag tillslut när vi är ganska nära biblioteket. Jag lyfter inte blicken från golvet.
"Kanske. Men det var länge sen. Du har ändrats mycket sen i höstas", säger han.
"Jag har ändras till det bättre."
"Du har ändrat till honom. Så att du passar honom."
"Det är där skon klämmer! Du är avundsjuk." Han frustar.
"Om du finns kvar där inne kan du väl säga det?"
"Föresten är Te positiv." Säger jag och ett par blåa ögon flyger genom mig hjärna. Remus stannar och vänder sig mot mig. De där ögonen för mina ben att vika sig under mig, men jag står kvar.
"Han är inte positiv. Han har förstört allt med dig." Betyder det att han inte gillar mig längre?
"Får jag påminna dig om att det var du som gjorde så jag började bry mig om honom?"
"Det där argumentet börjar bli gammalt", säger han nonchalant.
"Vet du vad? Du har ändrats under året", säger jag. "Och det är du som är skurken i idet här dramat!" Remus frustar hörbart.
"Och du är jultomten." Jag känner för att slå till honom.
"Passa dig, Lupin", fräser jag och vänder mig om så att mitt hår piskar honom i ansiktet (stod vi så nära varandra?) och stormar mot biblioteket.

När ilskan har lagt sig bubblar ångern upp. Vad är det för fel på mig? Först lovar jag mig själv att jag älskar honom, men sen skriker jag på honom. Jag kollar upp mot Lily som går bredvid mig och mumlar halvhögt med näsan djupt begravd i en bok.
"Jag fattar inte!" utbrister hon frustrerat.
"Första gången." Jag kollar upp från min egen bok när jag hör raska steg. Det är bara James, och Sirius och Remus går en bit bak, så jag försöker att se oberörd och kollar med i boken igen.
"Lily", säger han och stannar framför henne. Hon kollar förvånat upp från boken och smäller igen den. "Jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag älskar dig och har gjort det jättelänge. Våran relation han kraschat, det var bra förut, men sen blev allt dåligt. Jag är verkligen en idiot, snälla förlåt mig jag vet inte—" Lily ställer sig på tå och kysser honom.
"Det är okej", säger hon, "jag älskar dig med." Jag kan inte se de andra marodörerna, men jag ser ut som en guldfisk. James ser så överväldigad ut så att jag tror att han snart kommer att explodera.
Jag stirrar på dem i vad som känns som en evighet innan jag känner ett grepp om min axel. Jag kollar upp på Remus ansikte och kollar genast med igen.
"Vi går", säger Remus.
"Inte jag", frustar Sirius, men Remus drar tag i honom och släpar iväg honom.

När vi är två korridorer bort tar jag till orda, men för tillfället känner jag mig lika smart som en guldfisk.
"Wow."
"Det kan man säga", mumlar Remus.
"Jag trodde inte att han skulle göra det", säger Sirius, nästan lite sårat. "Vad tror ni att de gör? Jag går och kollar." Sirius hinner inte längre än en halv decimeter innan både jag och Remus har stoppat honom.
"Nej Sirius", säger vi med en mun. Han ger oss en svårtydd blick och springer sedan mot James och Lily. Jag och Remus kommer efter.
"Borta", muttrar han besviket och går iväg mot sällskapsrummet. Jag ler till Lilys glädje. Kanske lyckas James att inte bete sig som en idiot den här gången. Efter flera minuter inser jag att Remus står kvar och kollar efter Sirius, förmodligen med likadana tankar som jag. Mitt hjärta faller igen. Plötsligt rycker Remus till, kanske lade han märke till mig, och sedan börjar han kolla på mig. Hans blick ber om förlåtelse så tydligt att det lika gärna kunde stå skrovet över hans ansikte. Jag vet av erfarenhet att mitt ansikte inte är lika lätt att läsa. Det blir jag som bryter ögonkontakten och tackar mig själv för att håret är svart. Jag går därifrån väl medveten om att jag gick miste om ett perfekt ögonblick. Men två par på en dag kanske skulle bli för mycket för Hogwarts skvallerkretsar.