Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

Nicolai ser efter Scarlett när hon sorgset går iväg från matsalen. "Vad nu då?" tänker han och sedan får han en idé för att göra henne lite gladare. Han smyger i rask takt efter henne och med ett enda svep lyfter han upp henne i sina armar och springer genom slottet med henne i sin famn.

Hon hostar till men hon börjar skratta medan Nicolai lyfter upp henne och springer med henne och hon trycker sig närmare honom
- Vad denna brådska?
Hon ser på honom med vattniga ögon men ler mjukt.

Han stannar utanför dörren till hennes rum och öppnar den enkelt medan han har henne i sin famn.
- Det är ingen brådska men jag tyckte du behövde muntras upp lite. Säger han och ler medan han lägger ner henne i sängen och stoppar om henne med omsorg.

Hon skrattade och slöt ögonen.
- Sluta använda dina krafter jag var inte trött men jag är trött nu.
Hon öppnade ögonen och såg på honom
- Eller är det du? Hon sträckte ut en hand efter honom.
- Håll mig sällskap.

Nicolai ser undrande på henne, "hur kan hon veta att han använder sina krafter på henne just nu?" tänker han men bara ler mot henne.
- Jag håller dig sällskap tills du somnar. Säger han och ser med mjuka ögon på flickan samtidigt som han sätter sig på kanten av hennes säng.

Hon ler och ser på honom.
- Så hur mår du då? Själv.... Ja du ser väl?
Hon hostade och vred bort huvudet och slöt ögonen.
- Jag kanske borde sova.

Han stoppar om henne mjukt, kysser henne på pannan och viskar,
- Sov gott Scarlett... Sedan reser han sig från sängen och lämnar rummet. Han vandrar ner till sitt arbetsrum och kallar på Abigale.
- Abigale!
- Ja herre? Frågar hon när hon kommer in i rummet.
- Ge Devin mat och sedan kan du börja med Scarletts middag och ta upp den på hennes rum. Säger han med mättad och mörk röst medan han sitter vid sitt skrivbord.
- Ja herre, genast. Säger Abigale och lämnar rummet.

Han reser sig från sin stol och vandrar bort till sin bokhylla, han plockar ner en bok med grönt omslag. Sedan vandrar han bort till sin fåtölj och sätter sig framför brasan som sprakar i eldstaden. Han börjar läsa och timmarna springer iväg.

Hon kände hans läppar mot huden och hon somnade kort efter och sov i det halvdunkla rummet. Sakta vände hon sig fram och tillbaka i sängen och febern blev allt värre. Med klagande gnyende så virade hon in sig i täcket.
- Nyaahhhh mmmh
Mumlade hon i sömnen.

Solen försvinner och tjocka moln täcker himlen, Nicolai drar bort gardinerna och ser ut på dagen som passerar framför honom. Hans er på himlen och konstaterar att han hade rätt om att det skulle bli molnigt.
- En rid tur för det bli. Säger han för sig själv och slänger boken på fåtöljen medan han lämnar rummet och går ner till stallet.

Marcel står och frustar rastlöst i sin box,
- Såja, lugna dig nu. Säger Nicolai medan han ryktar, sadlar och tränsar Marcel. Han leder ut hästen från stallet och porten stängs bakom dem. Han hoppar elegant upp i sadeln i ett enda svep. Han sätter sig bekvämt och stabilt i sadeln sedan börjar han skritta mot paddocken.

- Vi måste värma upp dig ordentligt nu när de tär så kallt. Säger han för sig själv och Marcel frustar som svar, hans andedräkt blir vit som dimma när han andas ut. När de kommer in i paddocken börjar de trava i en mjuk trav och Marcel går direkt in i korrekt form.

Efter ett tag hoppar Nicolai av och ställer upp några hinder på ungefär 170 cm. Sedan hoppar han upp i sadeln igen och travar ytterligare några varv för att sedan sätta av i en mjuk, rund galopp. Han ser till så att alla delar av Marcel är ordentligt uppvärmda innan han börjar hoppa honom.

De flyger enkelt och vackert över de skyhöga hindren som han ställt upp. Marcel håller god takt och Nicolai flyter lätt ihop med hans rörelser. De är en, när de rider. Nicolai njuter av att få känna samhörigheten med sin häst och han har sedan barnsben älskat att rida. Känslan han får närd e hoppar ett hinder är underbar.

Hon vaknade till och hon såg sig om i rummet. Brasan hade dött men det fanns glöd fortfarande och hon sträckte ut anden och drog i repet. Halsen brann nästan upp och hon hostade.
- Kom snälla Abigale.
viskade hon bedjande.
Sedan lade hon sig ner igen.