Förbjuden kärlek

Egeria slöt ögonen och försökte ta sig samman, so Isis sa, han var ingen att vare sig sörja eller dö för.
Hon skulle gå vidare, men hitta kärleken? Sällan, för det första så vem skulle vilja? Hon tillhörde tjänstefolken, men inte ville hon ha någon stalldräng eller något, och okej, hennes far var adel enligt brevet, men hon var det inte till namnet även om hon var det till blodet.

Simon satte sig hos henne och Isis väntade på att han skulle ta till orda.
"Hur känns det?" frågade ah och Isis tittade ut genom fönstret.
"Jag kommer alltid älska Fai vare sig han blir kung eller inte. Jag blev mest förvånad" sa hon och log lite. "Men det förklarar en del, hur han kunde kontrollera Lancelot så bra, hur han visste hur man skulle bete sig runt mig och allt annat" sa Isis och log.
"Jag är glad för din skull. Men vad tror du våra föräldrar säger?" frågade Simon och Isis skrattade.
"De kommer aldrig få reda på något. De bryr sig inte om mig" sa hon och log, även om hon var sorgsen över det.

Snart somnade hon, vilket hon faktiskt behövde, ho frös så, men det skulle väl gå över? Doktorn hade ju sagt det, men att bara vila lät tråkigt. Hon vände sig om i sömnen och mumlade något osammanhängande, mardrömmar!

Simon kramade hennes hand och Isis log svagt men slutade när det gjorde ont.
"Du har ont egentligen eller hur?" sa Simon och Isis motstod att skratta.
"Det är väl klart jag har" sa hon bara och hon såg ilskan i Simons ögon.
"Först slår han Egeria, sen slår han dig när du skall hjälpa din vän, sedan är han inte ens kung." sa han argt och Isis la en lugnande hand på hans arm.

Egeria gav snart upp, hon kunde inte sova utan att sedan vakna igen utan att ens känna sig utvilad. Hon sätter sig upp och tar sig till bokhyllan som konstigt nog befinner sig i hennes rum, eller kanske det var så i rum av detta slag?
Hon tar en bok och slår sig ner i soffan framför brasan med en filt om sig och börjar sedan läsa.

Simon gav Isis ett nytt glas vin.
"Vila nu" sa han innan han lämnade rummet. Isis rörde inte glaset utan stirrade bara in i elden. Hon saknade sitt hemland, inte sina föräldrar men landet, staden, folket.

Egeria upptäckte att hon inte hade läst en rad, hon stirrade bara in i elden och en tår föll sakta ner för kinden. Inte för Lancelots skull mer för känslan av att känna sig så sviken av någon hon litat på, någon hon älskat.

Isis suckade, hon reste sig upp det skulle inte hjälpa henne att vara sorgsen. Precis som när hon fått reda på sin diagnos så hade det inte hjälpt att sörja. Hon hade i och för sig börjat dricka för mycket men hon kom ur det.

Egeria somnade snart i soffan, det var trots allt natt allra redan och det skulle sovas då, kanske inte i soffan, men vem skulle bry sig om det?

Isis behövde en stund för sig själv och gick ut ur rummet. Hon gick ner till stallet och gjorde i ordning en häst. Hon tog ut den svarta hästen på gården och satte upp.
"Ers höghet" sa vakten och såg på henne och hon nickade men red sedan ut genom porten.