In Wonderland (PRS)

(Hell yeah! XD)

Jabberwockyn ryter igen och Alexa rycker ur svärdet samtidigt som hon drar upp skölden i tid för att få Jabberwockyns klobeklädda fot rakt över sig. Utan skölden hade hon alltså varit krossad vid det här laget. Fast när tyngden lyfts är hon uppe på fötter och hugger än en gång rakt in i foten med svärdet. Den här gången faller den dessutom åt sidan och det är nu hon märker blodet som tycks komma lite varstans från Jabberwockyn. Alexa märker inte att sakens huvud är precis vid henne förrän:
"Nu när jag äntligen möter min värsta fiende så besegrar den mig, vilken skam." Alexa ser oförstående på det.
"Va?" Svarar hon förvirrat.
"Inte du dumma flicka, vorpalsvärdet." Svarar den drakliknande varelsen, som har märkt att den dumma flickan släppt sin gard och Jabberwockyn använder det sista av sina blodiga sekunder till att slå till med klorna. Alexa känner bara hur något går igenom rustningen innan hon tappar svärd och sköld med ett högt skramlande och faller till marken samtidigt som hennes blod flyter genom rustningen. Om man bara kollade snabbt så skulle det se ut som att båda dött. Även om Alexa smärtsamt nog försöker hålla sig vid liv även om hon inte ens kan få hjälp när blod bubblar upp genom munnen istället för ord.

Hattmakaren och Staynes strid var snabb och hetsig. Innan verkade vika sig eller förlora. De var lika skickliga för tillfället. Men så hörde han ett högt skramlande och såg mot Alexa igen. "Alexa!" skriket som kom från hans läppar var förtvivlat. Hon såg ut att ha dödats...men Jabberwockyn såg också död ut.
Alla verkade stanna upp vid hans skrik, alla blickar vändes mot de två som var döda, eller till synes döda.
Utan att slösa på tid så slog Hattmakaren hårt till Stayne med flattsidan av sitt svärd så han föll omkull.
Sedan rusade han mot Alexa. Det kändes som en evighet innan han nådde fram till henne.
Hattmakaren sjönk ner på knä bredvid henne medan tårar trängde sig ur hans ögon och rann nerför hans kinder. "Alexa....". Han plockade upp henne i famnen.

"G-gr-å-åt inte." Alexa måste stamma sig igenom första ordet då hon tvingas svälja blodet som försökt smyga sig för att rinna ut genom mungipan som det finns spår av redan har hänt. Alexa har inte ens en aning om var klorna träffat, hon har bara ont, så fruktansvärt ont. Det värker, ilar och bränner av smärta. Det är troligen därför det strilar tårar nedför hennes kinder även om Alexa inte själv märker dem när de rinner. Hon vet inte hur länge hon ska hålla sig vaken, om hon klarar det mer. Hon känner sig jättesvag, som om hon vill sova. Hon vill sova när hon tänker på det, då kanske det inte skulle göra lika ont.

Hattmakarens hopp steg då han hörde hennes röst. "Alexa... du är inte död än!". Men det verkade vara ont om tid. Med en försiktig hand så torkade han bort hennes tårar och viskade. "Jag ska rädda dig".
Han ställde sig upp med henne i famnen och började springa, springa tillbaka mot slottet. Floden var hans första tanke, den kunde hela och det var hans största hopp.
Bakom honom hade alla röda soldater slängt ifrån sig sina vapen då Jabberwockyn fallit. De gav sig och den röda drottningen hade förlorat.
Hattmakaren fortsatte springa, han brydde sig inte om att hans fötter värkte efter att ha gått rakt över stenar och grenar. Han var tvungen att ta sig till floden.

Alexa svarar inte, det enda hon vill just nu är att det ska sluta göra ont. Med det verkar nästan bli värre ju längre tid som går. Samtidigt rinner det blod ur mungiporna på henne, det är svårt att hålla sig vaken även om hon verkligen försöker tvingar sig att hålla sig vaken eftersom hon i sitt halvsovande tillstånd insett att om hon somnar finns det stora chanser att hon inte kommer vakna igen, och hon lovade. Fast till och med hon hör sina rosslande och utdraget tunga andetag när hon försöker att hålla sig... ja vid liv. Trots att syret inte verkar vilja kämpa sig runt systemet ordentligt då det inte hjälper utan snarare gör henne tröttare. Hon hostar dock ofrivilligt till och samtidigt bubblar det ur blod från munnen så det rinner lite överallt.

Hattmakarens fart ökade, då Alexa hostade till så blev hans grepp om henne nästan krampaktigt. "Du lovade att inte lämna mig" sa han som för att påminna henne om att hon inte fick dö. "Jag ska hjälpa dig, håll dig bara vaken". Han lät panikslagen och förtvivlad.
Men tillslut syntes slottet, och floden hördes. Hattmakaren fortsatte springa och snart nådde de fram. "Det här kan göra lite ont" sa han och tog försiktigt av henne lite av rustningen. Sedan tog han henne i sin famn igen och hoppade ner i floden, han höll i henne så att bara hennes huvud stack upp från vattnet.
"Det kommer bli bra, du kommer läka, det kommer bli bra" sa Hattmakaren till både sig själv och henne. Tårar började rinna igen, rakt på Alexa.

Alexa försöker lyda honom och även om det faktiskt gör ont att han tar av delar av rustningen så känns det ändå bättre när den är borta... eller så är det bara för att hon inte känner något liksom pressa in i det som redan värker och dunkar. Alexa känner dock vattnet när det kyler ned henne, det känns bra, svalkande. Dessutom så kanske det fungerar även om det fortfarande gör ont och dessutom verkar det som att vattnet får det svida på något sätt. Alexa kan inte hålla sig vaken längre och somnar ofrivilligt.

Mally och resterande del av armén är på väg tillbaka till slottet, Mally oroar sig något extremt över Hattmakaren och flickan som försvunnit utan förvarning.

Hattmakaren fortsatte doppa henne i vattnet och hällde försiktigt lite i hennes ansikte. Det var nästan som man kunde se helandet. Blodet sköljdes bort och under så såg såret faktiskt inte så illa ut...inte dödsfarligt.
Det var inte fören Hattmakaren steg ut ur vattnet som han märkte att Alexa somnat. "Alexa!". Han kollade snabbt hennes puls, hon levde....Han andades ut och fortsatte nu springa med henne upp till slottet, där en rad helare kommit ut. "Hjälp henne genast!" ropade han åt de då han kommit fram, försiktigt la han Alexa framför sig.
Helarna började arbeta direkt, en sydde försiktigt ihop ett sår och några andra la läkande örter på de andra.
Hattmakaren satt under tiden bredvid Alexa med orolig blick och han var blekare än vanligt. "Du får inte lämna mig...du får itne".

Alexa är inte speciellt medveten om vad som händer men hon andas fortfarande och symptomen på att något är fel verkar sakta försvinna. Dessutom kan hon andas mer regelbundet och normalare än innan men drottningens helare verkar verkar inte kunna göra något mer.
"Hon borde vakna snart." Säger en av dem och försöker att inte verka tveksam. Ungefär samtidigt som Mally dyker upp.
"Hur är det med er?" Frågar hon oroligt.

Hattmakaren tog Alexas hand och kramade den hårt, hans blick blev inte lugnad av helarenas ord, den blev snarare ännu oroligare.
Då Mally dök upp vände han blicken mot henne. "Jag mår bra, men Alexa....hon dödade Jabberwockyn...men hon blev själv skadad...och jag vill bara..." Hattmakarens röst skar sig och det lät nästan som han skulle börja gråta igen. "Du får inte försvinna..." viskade han till Alexa igen.