Eragon [Privat rollspel]

Alex kommer fram till Aily. Då kommer Tungdil springande.
"Jag vill träffa mina föräldrar!" Aily blänger på Galbatorix.

Jag tittar åt samma håll som min vän och får se...Kan det vara sant? Om mina sinnen inte spelar mig ett spratt så är det...GALBATORIX. Hjärtat hoppar över ett slag och utan att tänka på det ställer jag mig lite framför Aily.

"Det ska du få, men inte nu!" Galbatorix reser sig och går fram till dom.

Jag önskar jag kunde inse att det bara är en dröm och vakna, men jag vet att det är sant. Galbatorix står alldeles för nära oss nu. Han hånflinar mot oss. Jag kämpar mot instinkten att backa. Jag avskyr att behöva se upp på honom för att se honom i ögonen.

Aily lägger en hand på Tungdils axel och tvingar honom att backa.

Aily vill hjälpa mig, men jag vill inte backa undan någon fiende som om jag är rädd för honom.
"Vad vill du oss egentligen, långa odåga?", frågar jag Galbtorix. Ailys grepp hårdnar och jag antar att hon vill tvinga mig att hålla tyst, men dte är för sent.

"Dig vill jag ingeting, odugliga dvärg! Du ska följa med flickans familj tillbaka till Eragon!" Galbatorix ger Tungdil en örfil.

Slaget gjorde inte särskilt ont, men jag kryper ihop. Som vanligt lyckades jag göra allt värre med mitt prat.
"Men varför tog du hit oss, och varför får inte Murtagh följa oss. Vad har du för nytta av honom?"

Aily drar bort dvärgen innan Galbatorix hinner skada honom.
"Har du med det att göra, dvärg?" Galbatorix är rasande.

"Jag ber om ursäkt, men flera gånger var mina vänner nära att dö, och jag vill veta varför det var nödvändigt. Dessutom undrar jag varför ni är så besa... Varför ni behöver Murtagh. Han är Ailys lärare, och hon är min vän, så jag tycker att det angår mig. Och jag anser att han är min vän också."
Jag försöker att inte låta rädd och inte heller kaxig.