Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Du menar om revolutionen?" frågar Johanna. Reportern nickar. "Jag tycker det är på tiden." Det var egentligen det enda hon hade att säga om den, då hon inte visste hur det såg ut i distrikten. Vilka var i fullskaligt uppror? Vilka var inte? Det var saker de egentligen behövde veta för att kunna göra en sådan här sak.

"Alltså....." börjar Thalia och reporten ger henne ett uppmuntrande leende. "Alltså, egentligen vet jag inte så mycket om det här med revolutionen, men tycker som Johanna att det var på tiden. Men hur ser det ut i alla distrikt? Vilka är med oss och vad görs?" säger hon frågande och skräcken inför kamererna var nu mindre.

"Alla distrikten är i uppror förutom 1, 2 och 6" säger reportern. "Vad tycker ni om det?" frågar reportern sedan. "Jag tycker det är en besvikelse. Jag menar ser de inte vad Huvudstaden gör emot oss i alla distrikten?" säger Johanna. "För att klara detta och bli fria från Huvudstaden måste vi alla arbeta tillsammans." Vilket var sant. Reportern nickade förstående.
"Ni vet ju sannerligen vad Huvudstaden gör. Skulle ni kunna beskriva känslan att vara med i ett Hungerspel? Eller se någon man älskar vara med i ett?" frågar sedan reportern.

"Alltså även om man är karriärist så lever ju ens barn under samma förhållanderna som oss andra, de kan när som helst bli dödade." sa Thalia och när han säger det om hungerspelen så tystnar hon. "Det är nästan värre att se den man älskar blir utagen, att veta att man ska få se den bli mördad, att man måste se det och leva med det hela sitt liv. Att vara i spelen är inget mot skuldkänslorna och mardrömmarna man får, att släcka oskyldiga barn att släcka deras liv. Hur tror ni det känns? Att alltid se dem i sina drömmar?" sa hon allvarligt och bara blickade in i kameran.

Johanna nickade.
"Och det finns fler och hemskare konsekvenser än bara mardrömmar. Även om mardrömmarna är hemska, de är nog hundra gånger så hemska som vanliga mardrömmar. Och de återkommer varje natt i resten av ditt liv. Sedan att vara mentor är också påfrestande. Att se två barn bli brutalt mördade varje år och veta att man kunde ha gjort mer för att rädda dem. De bara ökar på högen av oskyldigt mördade som man har mardrömmar om. Man kommer helt enkelt aldrig ifrån det" säger Johanna.
"Bryt" hördes kameramannens röst. Skulle de inte gå igenom mer? Det var ju ändå ingenting de snackat om! "Detta blir bra för tillfället. Thalia, du ska göra en film med din bror Thresh om hur det var att se honom vara tvungen att delta i spelen. Och du Johanna, du och Finnick ska berätta om du-vet-vad" säger kameramannen med ett äcklat uttryck. Alltså skulle de berätta om när Snow sålde deras kroppar. Och kameramannen tyckte det var äckligt. Johanna hatade honom redan, trots att hon inte riktigt kunde skylla honom för det. Hon hade själv tyckt det om hon inte varit med om det själv. Fast det bara gjorde henne så arg att de inte förstod att det inte var frivilligt.

Thalia ser på kameramannen och rynkar på pannan, "Sålde deras kroppar menar du? Vet du om hur vanligt det är? Och vet du om att det även sker i distrikten för att man ska få mat?" säger hon med en aningen illska i rösten. Denna man verkade ha levat allt för skyddat och tyckte säkert att det var fel det Johanna och Finnick hade gjort, fattade han inte att man inte hade något val? Hur många gånger hade inte Thalia tänkt gett sig åt fredsväktarna för att få mat till familjen. Men hon nickar, "Men visst jag och Thresh ska göra det, han har ju faktiskt sett mig där med." mummlar hon fram, trevligt att behöva uteruppleva allt framför kamrerna, som om inte nätterna var nog.

Johanna nickar åt det Thalia säger, det var ju sant. Sanningen var inte alltid värst trevlig.
"Jag kan göra det, om Finnick gör det också. För jag tänker då inte sitta här som ett fån och berätta saker som ingen säkert kommer tro på om jag inte har någon annan som varit med om exakt samma sak" säger hon, innan hon reser på sig och går ut till de andra. Beetee reser sig upp och säger lågt att de inte behövde göra det om de inte ville och att han förstod hur jobbigt det måste vara att behöva återuppleva allt.

Thalia följer med Johanna ut och lyssnar på det Beetee hade att säga. Visst skulle det bli jobbigt att återuppliva allt, men hon gjorde ju det varje kväll, när hon sov så varför inte nu med. Men hon säger inget, Thalia litar inte längre på hur stabil hon är i sina kännsloutryckningar. Hon slog ner en doktor och det kunde säkert gått värre om Johanna inte lugnat henne, hur var det med henne egentligen?

Johanna nickar åt det Beetee säger. Det visste hon trots allt redan egentligen.
"Jag tror det finns några som väntar på er vid matsalen" säger Haymitch och ler emot dem. Johanna ser på honom, som om hon inte tror honom. "Verkligen? Tror du, eller vet du?" säger Johanna.

"Ta reda på det själv." svarar han bara och Thalia frustar till av skratt för han betedde sig verkligen så som hon sett honom i spelen, som handledare. Han höjer roat på ögonbrynen åt henne, men hon svarar bara med samma mynt och ser sedan på Johanna. "Kom så går vi och hälsar på dem." ler Thalia glatt, hon hade verkligen saknat dem.