The Vampire Diaries[Roll]

(( okej! jag ska också försvinna nu, men kommer in i kväll jag med ))

Klaus såg på henne, hon var rädd. Han kunde inte låta henne möta Mikael ensam, det var rena självmordsakten. Han tog ett steg närmare henne och lade sina händer på hennes axlar och tittade bestämt in i hennes ögon.
"Jag tänker inte låta Mikael komma i närheten av dig", sade han bestämt. "Jag kommer på något... Jag vill inte mista dig nu då jag just fått lära känna dig bättre."
Han tittade sorgset på henne, men ändå så att inte hoppet var ute. För det var det inte, Elijah och Kol väntade på dem i hotellet. Han skulle komma på något, han var tvungen att hålla Caroline säker.
"Snälla Caroline, låt mig hjälpa dig", viskade han bedjande. "Det är mitt fel från början, jag måste få göra mig av med det då jag började det."

Rebekah gick vid väg kanten, hon hade just fått ett samtal från Elijah att Mikael var tillbaks.
Det var helt otroligt att han levde. De hade ju dödat honom!
Resten av famliljen var skulle åka bort, men Rebekah hade bestämt sig för att inte följa med.
Hon behövde lite tid ensam för att komma ihåg vem hon var. På sista tiden hade hon blivit så känslosam men nu var det slut med det.
Hon bestämde sig dör att åka till huvudstaden i Minnesota.
Mikael skulle åka efter Klaus, Kol och Elijah och förhoppningsvis Caroline eftersom hon var en svag länk.
Hon vinkade åt sig en taxi och åkte mot Minnesota.

(( Tror att jag ska ta en paus från rollspelet ett tag, men jag kommer fortsätta att läsa den utan tvekan! ♥))

(( okej.. ))

(( Åh, vad tråkigt. :'( Men jag hoppas att du kommer tillbaka sedan, kom ihåg att jag alltid vill ha dig med ♥
Jag kommer nog heller inte kunna rolla lika mycket sedan när skolan börjar, kommer bli mycket läxor och aa.. ))

Caroline tittade in i hans ögon och försökte göra sin förtvivlan mindre synlig.
Hans ord var lugnande, men hon kände ssig fortfarande inte helt trygg. Vad kunde han göra? Det var hur lätt som helst för Mikael att döda henne...
Hon tittade ner i marken.
"Jag...vill inte att någon ska komma till skada på grund av mig, det kommer förstöra mig, speciellt om det är du...", sade Caroline vagt.
Hon visste inte alls vad som skulle hända, plötsligt kunde Mikael stå bredvid henne och allt var över... Tänk om hon inte fick uppleva mer än en minut till av livet, det var hemskt. Hon hade äntligen blivit mer van vid att vara vampyr, och började acceptera det, och så var hennes liv över...

Det gjorde ont att se henne lida på det sättet, som om hela honom gick i bitar.
"Ingen ska komma till skada, jag lovar dig", sade han lugnande. "Det är mig som Mikael är efter och han använder dig som bete. Caroline, jag lovar att ingen kommer i närheten av dig."
Han kunde inte låta det ske, men han var tvungen att tala med Kol och Elijah. Med dem kunde de komma på en tillräckligt bra plan för att bli av med Mikael för evigt.
"Jag kommer på något..."sade han igen i ett försök att få henne på lite bättre humör. "Vi borde gå till hotellet, Elijah sade att han hade något som kanske kunde hjälpa oss bli av med Mikael."


(( school...-.-" omg don't remind me plz haha ))

(( Haha, sorry, i feel with you! jag orkar seriöst inte... -.- ))


Caroline kunde inte lugnas i den sekunden, hon hyperventilerade.
"Okej", fick hon ansträngt fram.
De hade en plan, hon borde vara lugn, hon visste att hon kunde lita på Klaus,
Men Caroline tittade sig förvirrat omkring, som om hon vore sjuk, det kanske hon var förresten.
Eller hon kände sig i alla fall riktigt sjuk...
Hon gick med små smygande steg framåt, eftersom hon trodde att någon skulle hoppa fram och döda henne i vilken sekund som helst.

(( mm... MEN jag ska kanske på ett utbytesår till USA om ett år, så vill helst att allting ska gå snabbt nu O.o ))

Han kände sig illa till mods då han studerade henne, hon såg så hjälplös och rädd ut. Han hade aldrig sett någon på det sättet förut, okej, det hade han visst, men han hade aldrig tänkt på det. Han hade ju aldrig brytt sig och nu då han gjorde det kände han sig hemskt, han visste inte hur han skulle bete sig.
"Caroline", sade han försiktigt. "Är du okej?"
Det var en dum fråga, så klart att hon inte var okej. Han var inte okej heller, han var skräckslagen ifall Mikael skulle få fatt henne och använda henne som bete för att döda honom. Han skulle ge allt för att hålla henne säker, allt.

(( Åh, awesome jue! Skulle typ dö, och vilja spola fram tiden... ))

Caroline tittade inte på Klaus utan fortsatte stirra omkring sig, hon såg väl helt psykiskt störd ut, men för första gången i hennes liv brydde hon sig inte...
"Jadå, jag är...helt okej", sade hon frånvarande.
Caroline ville inte framstå som en vekling, det var hennes rädsla, hon ville alltid klara allting utan någons hjälp om det så gällde hennes liv...
Hotellet började formas framför dem och hon steg in genom portarna.

(( I know!! fick hem en broschyr idag ( på finska -.-" men ska beställa en på svenska från ett annat ställe!!! skitexited ))

Det var hans fel. Om han aldrig skulle ha visat sitt intresse för henne så skulle hon aldrig vara så som hon var nu. Han hatade sig själv, varför hade han ens gett henne av sina charmiga blickar? Han var en idiot, så idiotisk som någon bara kan vara.
Han sade ingenting då de åkte upp med hissen till sviten. Det fanns ingenting som han kunde säga som skulle lugna ner henne. Det var något som han absolut inte var bra på. Han hann inte ens sätta nyckeln i dörren innan den brakade upp, Kol hade öppnat den med väldig fart.
"Äntligen!"utbrast Kol. "Vilken tid det tog för er, stod ni och hånglade eller?"
"Flytta på dig Kol", muttrade Klaus och knuffade undan Kol så att de slapp in i rummet.

(( förstår det. kan inte du finska då? ))

Caroline tittade endast trött på Kol, eftersom hon inte var kapabel till något annat, och gick förbi honom.
Klaus svit var inredd likadant som hennes, fast större förstås.
Hon damp ner i en av de vita skinnsofforna och tittade ner i hennes knä.
Caroline förstod inte hur hon kunde bli så här nere, och orkade inte vara så... Hon försökte stänga av sina känslor, och det fungerade till viss del.