Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Jag med ♥

Förlåt mig så mycke för att jag har varit borta så länge! Har haft fullt upp med inträdesprov, sommarjobb och annat stressigt som kräver allt för mycket tid. Har haft massivt writer's block där på, men det börjar kännas bättre
Jag lovar att jag ska få ut de sista kapitlen, har faktiskt redan hälften av följande färdigskrivet, men när det blir kan jag inte säga. Ska dock försöka mitt bästa, och tills dess, patience ♥

Vi kan vänta så länge som det behövs och lite till!!!
Hoppas du haft en underbar sommar och kommer att få en ännu mer underbar sedan!!


marsvin 2 vill läsa denna underbara fanfiction

Jag är en hemsk människa. En. Hemsk. Människa. Truly.
Läste just igenom gamla kommentarer och ler här med tårar i ögonen åt allt ni har sagt och så är jag och återbetalar det med att helt och hållet ignorera den här ficen två meter från mållinjen! Känner mig väldigt otacksam just nu : (

Jag vet inte om någon följer den här tråden mer, eller ens bryr sig, men om inte annat, så för att lätta mitt samvete lovar jag och svär att skriva det här klart inom följande månad, minst.

Ni får lov att slå dunkare imot mig för det här, jag ska inte väja. Promise.

Jag har aldrig slutat bevaka denna tråd! Har hoppfyllt väntat på ett kapitel. *Blåser bort damm från axeln.* Jag är väl själv inte den bästa på att uppdatera min fanfiction heller men vi har alla ett liv, ibland händer inte mycket, ibland hinner vi knappt med det!

Jag hade ju helt glömt denna :c

Men den är jättebra och jag slutade inte att bevaka.

Ja skulle aldrig sluta bevaka denna fanfiction, har typ läst om den minst fem gånger nu!

Jättebra! Du skriver så man förstår vad alla tänker och känner!!

Hur skulle man kunna sluta läsa en fanfic som är så här Awsome?
Undrar jag med.

Jag fick kapitlet klart ^^ ansträngde mig riktigt för att få ut det åt er, som ännu orkat vänta ♥


Previously on Je t'aime:
Leevi och Sirius har offentliggjort sitt förhållande, och draman som detta åstadkom har dött ut. Lily har börjat mjukna för en viss mörkhårig quidditchspelare. GET-proven är förbi, och sommarlovet är bara några dagar borta. Alkemistsällskapet är färdig att ge sig iväg på ett äventyr, medan två Slytherinelever tycks planera något skumt för vår protagonist.

Aja, det är så länge sedan att en liten recap tycktes vara på plats x) berättelsen fortsätter dock där vi blev i förra kapitlet, i Sirius varma säng. Men här har ni ♥

_______________________________________


Kapitel 24. Touché d'or

Leevi vaknade med ett leende. Hon öppnade inte ögonen, utan njöt av värmen och lugnet. Sirius hade en arm över henne, och han var så varm att hon hade delvis kastat av sig täcket. Han andades lugnt i hennes nacke, och Leevi var motvillig att röra på sig, rädd för att hon skulle väcka honom.
Slutligen slog hon dock upp ögonen, och ryckte till. James satt på sängen intill och knöt fast sina skor, samtidigt som han såg på henne med ett brett flin. Leevi rodnade och drog täcket över sina bara ben och hoppades att James inte hade sett något mer.
”Sov du sött?” undrade han roat.
”Tagghorn. Ut”, mumlade Sirius sömnigt och drog Leevi närmare sig. James skrattade lågt och lämnade rummet. Leevi log och stängde ögonen, men hon kunde inte sova. Sanningen att säga var hon alldeles pigg och såg framimot kvällens äventyr.
”Sirius?”
”Mmh?”
”Hur tar ni er runt slottet på nätterna utan att någon får fast er?”
”James osynlighetsmantel.”
”Tror du jag skulle få låna den i kväll?” frågade Leevi av den knappt vakna Sirius och bet sig osäkert i läppen.
”Visst. Men sväng dig nu och sluta tala”, tillade han och lättade på sitt grepp för att Leevi skulle kunna göra honom till viljes. Hon kastade en blick runt salen för att försäkra sig om att de var ensamma, innan hon kröp ovanpå honom och kysste honom med ett leende.

De steg upp sent på förmiddagen, och för varje passerande minut blev Leevi allt mer nervös. På väg till middagen log hon till och med i misstag mot Skandar, vilket åstadkom en hånfull fnysning från honom och undrande blickar från de som märkt den ovanliga händelsen. Leevi skällde upp sig inombords över att hon tänkt avslöja sällskapet, och vandrade därför uttryckslöst förbi Frederica, som hälsade glatt på henne. En hälsning som inte var ett dugg misstänksam, eftersom de båda var Gryffindorare. Något Leevi kom på fem steg senare. Hon stannade upp och vände sig om för att hälsa tillbaka, men Frederica hade redan fördjupat sig i en diskussion med sina vänner. Leevi satte sig med ett förödmjukat leende och höll blicken i tallriken för att inte behöva se någon annan från Alkemistsällskapet.

Leevi gick upp till sovsalen genast efter middagen Hufflepuff hade vunnit elevhemspokalen tack vare sin vinst i quidditch finalen. Ingen hade kunnat vara bitter då de sett sina vänner i elevhemmet så glada; Hufflepuff vann sällan något, och de hade förtjänat allt de fått.
Leevi hade hoppats på att hinna sova någon timme innan hon måste smyga ut, men i stället låg hon med ögonen öppna, och kastade med stadiga mellanrum blickar mot klockan.
Då den slog elva kom de andra flickorna upp. Leevi stängde ögonen och låtsades sova medan de lagade sig klara och kröp in under sina täcken. Då de hade somnat steg Leevi tyst upp, fullt påklädd och drog fram ryggsäcken hon hade gömt under sängen. Med trollstaven i bakfickan och med en sista blick runt sig för att försäkra sig om att de andra verkligen hade somnat, kastade Leevi osynlighetsmanteln över sina axlar och smög ut ur sovsalen.
Det kändes konstigt att gå genom uppehållsrummet utan att någon vände blicken mot henne. Ingen märkte då Levi skuffade upp porträttet av Den tjocka damen och smet ut i den tomma korridoren. Hon kastade en blick bakåt; Den tjocka damen kisade med ögonen, som om det skulle hjälpa henne se vem det var som hade stigit ut.
”Pojkar?” frågade hon strängt, men Leevi svarade inte. Hon fortsatte tyst nerför trapporna och ut i slottet. Halvvägs till fängelsehålorna passerade hon en försteprefekt. Leevi höll andan då flickan stannade för att lyssna, och lyckades ta sig förbi henne. Försteprefekten fortsatte åt det motsatta hållet, och Leevi andades ut.
Då hon nådde entréhallen drog hon av sig osynlighetsmanteln och trängde den in i ryggsäcken. Manteln var James hemlighet, och hon tänkte inte avslöja den.
Dörren till det lilla rummet intill trappnedgången till fängelsehålorna var stängd. Leevi försökte öppna den, men dörren var låst, så hon drog fram sin trollstav och mumlade Alohomora. Med ett lätt klick öppnades låset, och Leevi smet in.
Alla förutom Ravenclawarna Adabelle och Clarence var på plats. De såg upp, och Frederica log brett som hälsning.
”Bra. Träffade du på problem på vägen?” frågade Justin med ett blekt leende. Leevi skakade på huvudet och såg sig om. Hon drog fram en stol för att sätta sig, då dörren slogs upp och de två sista medlemmarna steg in.
”Vi såg Lopez, ena av försteprefekterna nära vårt torn då vi gav oss i väg”, berättade Clarence. De som hade suttit ställde sig upp.
”Den andra är på tredje våningen”, tillade Leevi.
”Då går vi.” Frederica såg på de andra med ett brett leende, och med Clarence i spetsen smet det ut ur rummet och nerför trapporna till fängelsehålorna. Facklor lyste upp väggarna, men annars var det dött i korridoren.
Först då de nådde den allra sista dörren stannade de. Dörren var likadan som alla andra de hade passerat. Clarence prövade handtaget, men han var tvungen att öppna låset med sin trollstav innan de kunde stiga in.
Rummet hade varit ett klassrum, men den hade inte använts på länge. Borden var täckta av damm och spindelnät dekorerade hörnen. Leevi skulle ha tagit det för ett trollsdrycksklassrum om hon inte hade vetat bättre. Hyllorna pryddes dock av mer än bara tomma ingrediensburkar: stenar och bitar av olika metaller, tjocka böcker och flytande vätskor i små glasflaskor. Här hade alltså alkemilektionerna tagit plats.
”Leevi, får jag dagboken?” frågade Justin vänligt medan de andra gick längre in i rummet. Clarence låste dörren med ett lätt slag av trollstaven. Leevi drog fram dagboken och räckte den åt Justin, som genast bläddrade fram till rätt sida.
”Ingången borde finnas här någonstans”, sade han lågt och såg sig omkring. De andra gick längs med väggarna, men kunde inte hitta något annat än en vanlig dörr, som ledde in till ett litet förråd. Skandar slog fast dörren och fnyste frustrerat.
”Men var?” undrade han och korsade armarna över bröstet. Justin ignorerade honom och drog fram sin trollstav. Med lugn röst började han den första besvärjelsen, samtidigt som hans trollstav ritade invecklade rörelser i luften. Månen sken in genom ett smalt fönster vid takkanten, och Leevis blick fastnade på dammet som glittrade silver i strålen.
Justin tystnade, men allt såg ännu ut som förr.
”Funkade det?” undrade Adabelle misstroget. Justin läste snabbt igenom besvärjelsen och nickade sedan.
”Jag vet inte vad som är felet”, svarade han snopet och utförde besvärjelsen på nytt. Rummet förblev dock det samma.
”Fint!” utbrast Porter och slog ut med händerna besviket. Leevi kastade en irriterad blick mot Slytherinpojken, som slog med näven i förrådsdörren. ”Så här långt kom vi, allt i-”
”Vänta”, avbröt Skandar och gick fram till dörren. Han lät fingret löpa längs med karmen, och Leevi märkte vad det var som Skandar hade upptäckt. Det såg ut som om springorna läckte månljus, fast den enda källan var det smala fönstret på motsatta sidan av rummet. Skandar sträckte sig efter handtaget, och drog upp dörren. De bländades av ett starkt ljussken, som dog ut lika plötsligt som det uppenbarats.
Leevi drog efter andan, för bakom dörren fanns inte längre ett trångt förrådsrum. I dess ställe fanns nu en mörk trappnedgång. Skandar steg in och höjde sin trollstav för att lysa vägen. Trapporna var huggna i sten, och likaså väggarna. Det verkade som om trapporna ledde rakt ner under Hogwarts.
”Vi går då”, sade han, och de andra följde honom in i gången.
Då Clarence, som gick sist, drog fast dörren försjönk gången i totalt mörker. Leevi höjde sin trollstav och mumlade Lumos samtidigt som de andra. Sju trollstavsspetsar sken upp och de kunde fortsätta neråt.
Det var svårt att säga hur länge de gick i mörkret. Leevi hade ingen klocka med sig, men hon tippade på att någon timme hade passerat då trapporna ersattes av jämn mark. De fick fortsätta i tystnade i ytterligare en timme – trodde Leevi – innan Skandar stannade och höjde sin trollstav. Ljuset spred sig uppåt, åt sidorna och framför dem speglades det ur en mörk sjö.
”Den stora sjön måste fortsätta enda hit”, sade Annabelle, och Leevi insåg att det hon sade måste vara sant. Luften var kall och fuktig, och Leevi höll om sig för värme då de andra började gå åt varsitt håll runt sjön. De visste inte vad de nu skulle göra, och Justin förde sin trollstav närmare dagboken för att leta efter någon ledtråd, men han verkade inte hitta någon, för rynkan mellan hans ögonbryn förblev.
”Finns där ingen ledtråd om vart vi ska nu?” undrade Adabelle och såg sig omkring med höjd trollstav. Justin skakade på huvudet samtidigt som han bläddrade igenom boken. Clarence hade hukat sig vid vattnet och doppade handen i det.
”Ni tror inte att bläckfisken är här?” frågade han oroat. Porter fnös då han ställde sig bredvid honom och stirrade in i vattnet. Leevi gick till Justin och placerade en hand på hans axel som stöd, för hon visste inte vad hon skulle göra.
”Kanske det fanns en ledtråd i de tidigare inläggen”, erbjöd hon, då ett högt skrik ekade i grottan, åtföljt av ett plask. De vände sig alla mot strandkanten, där Porter nu stod ensam, medan vattenytan skvalpade. Clarence uppenbarade sig snabbt ovanför vattenytan och blängde mot Porter.
”Porter! Uppför dig”, skällde Frederica i en god imitation av McGonagall.
”Vad?” krävde Slytherinpojken utmanande. ”Vi hittar inget ovanför vattenytan, kanske det finns något under. Jag tänkte att Clarence skulle börja leta där”, försvarade han sig.
”Idiot, tänk om jag inte hade kunnat simma”, morrade Clarence och tog sig upp ur vattnet, med trollstaven hotfullt pekad mot Porter, som inte var sen i att rikta sin mot den drypande ynglingen.
”Sluta uppföra er barnsligt”, avbröt Skandar med kall ton och gick till vattenkanten. ”Porter har rätt, vi borde leta under vattnet.” Clarence och Adabelle stirrade förargat mot honom, men Skandar ignorerade dem då han förde spetsen av sin trollstav under vattnet. Den lyste upp bottnet, men strålarna räckte inte långt.
”Jag tycker Porter ska försöka”, föreslog Adabelle vasst.
”Cole är redan våt, varför frysa ner oss alla”, svarade Porter honfullt, och Clarence tog ett hotande steg mot honom. Frederica ställde sig mellan dem och tog ett hårt grepp om Clarence arm.
”Vi borde inte gräla-” försökte Justin, men han överröstades av de andras hot, då Clarence kämpade för att komma loss ur Fredericas grepp. Leevis blick for från den uppeggade gruppen till Skandar, som inte vänt sig om, men inte visade några tecken på att dyka ner i vattnet, och suckade irriterat. Hon lade ryggsäcken på golvet och tog av sig manteln och skorna, kavlade upp ärmarna, och utan att någon hann lägga märke till vad hon höll på med gick hon bestämt i vattnet. Med trollstaven i vänster hand dök hon.
Vattnet var förvånansvärt klart, och ljuset hennes trollstav skapade räckte inte långt. Leevi omringades av mörker. Hon höll ögonen på bottnet, och då hon nådde det följde hon den allt djupare. Då luften i hennes lungor började ta slut och hon tänkte vända upp fångade något hennes blick. Något glittrade gyllene i utkanten av hennes syn, men Leevi var tvungen att gå till ytan för luft.
Hon tog djupa andetag och hörde de andras oroliga rop från strandkanten. Hon vinkade åt dem för att signalera att allt var bra.
”Jag hittade något!” ropade hon. De andra svarade, men Leevi kunde inte urskilja något. Hon kunde endast höra sina andetag och hjärtslag. Utan att ge ett svar drog hon lugnorna fulla med luft och dök igen.
Där var det igen, i utkanten av ljuset hennes stav skapade. Hon sparkade hårdare för att nå fram, och sträckte slutligen ut handen för att ta tag i... ringen? Leevi andades nästan in av vattnet då hon insåg att det var ett handtag hon höll i, av rent guld. Med förnyad energi sopade hon undan av sanden och avslöjade en lucka, som glittrade matt.
Leevi var tvungen att återvända till ytan för luft, och av ljuden att döma var de andra redan i vattnet på väg mot henne. Leevi dök åter. Då hon nådde bottnet placerade hon sin trollstav mellan tänderna, tog tag i ringen och placerade fötterna mot marken för att få mer kraft, och drog. På det tredje försöket släppte luckan, och öppnades tungt. Det kändes redan som om hennes lungor skulle spricka av brist på luft, men hon fattade ett snabbt beslut och dök rakt in i hålet.
Hennes huvud bröt vattenytan, och hon tog djupa andetag. Med en skakande hand lyfte hon sin trollstav och drog ett häftigt andetag, den här gången av förvåning.
Ljuset sken tillbaka från alla håll, från vad Leevi först trodde var väggar av guld. Snart insåg hon dock att det var speglar som mångfaldigade ljuset från hennes stavspets. Hon trampade i sjövattnet, men med ett steg framåt fann hon fast mark. Några steg till tog henne ur vattnet, som endast formade en liten damm i rummet. I stället stod hon nu på ett slätt golv, ett golv som verkligen var av guld. Salen fortsatte framåt, och i den andra ändan skymtade Leevi ett upphöjt podie och på den en staty, den med av guld.
Leevi började gå mot statyen, trollbunden av det hon hittat. Hon hörde avlägset hur de andra drog andan och tog sig ur vattnet, men hennes uppmärksamhet var längre bort. Då hon kom närmare, nu med de andra i helarna, såg hon att statyn föreställde en kvinna, och intill henne fanns en ställning. Hennes hand vilade över den, på en sten som placerats överst på en gyllene dyna.
”Touché d'or”, viskade någon, och plötsligt var det inte tillräckligt att gå. De började springa, tog trapporna upp till statyen två i taget, och stannade sedan tvärt.
Stenen hade blivit slipad, och var i storleken av ett ägg. Det enda ljudet i salen var deras andetag, och vattendropparna som träffade golvet, då de tog in synen. Då Leevi insåg att hon var genomblöt drogs hon ur sin trans, och drog handen genom det dyblöta håret.
”Vad nu?” frågade Adabelle andlöst utan att ta blicken från stenen. Porter sträckte sig efter stenen. Då hans fingertoppar nästan snuddade mot den slog Justin dock undan hans hand.
”Vad i-?” fräste Porter ilsket, men Justin lyfte handen för att tysta honom. Han hade flyttat blicken till statyens hand, och Leevi insåg vad han förstått.
”Hon rör vid den”, sade han. Den gyllene kvinnans fingrar vilade på stenen, och Leevi lyfte blicken för att granska henne noggrannare. Hon var så verklighetstrogen, och om hon varit en människa var Leevi säker på att hon hade haft samma uttryck i ansiktet som just hade prytt Porters skarpa ansiktsdrag.
”Menar du att hon har varit en riktig människa?” frågade Frederica förstummat.
”Justin? Du tror inte att det där var... Anne?” undrade Leevi, och plötsligt insåg hon varför Anne slutat skriva i sin dagbok.
”Vad är det här för mörk magi?” Skandar hade tagit ett halvt steg bakåt, och Clarence var inte sen att följa efter.
”Stenen förvandlar allt den rör till guld. Där med förvandlas alla som rör den till guld”, summerade Adabelle, hennes ögon stora av förvåning och förskräckelse. Leevi tyckte detta var en väldigt dålig vändning på äventyret. Och det som hände till näst förstärkte hennes farhågor.
Ett stort gräl bröt ut, värre än det vid strandkanten. Justin försökte få de andra att tystna och tänka, men han förvärrade endast situationen då han försökte överrösta de andra. Porter skrek på Frederica att plocka upp stenen, men ville samtidigt inte att någon annan skulle röra den. Skandar hade hamnat med Clarence i en situation som snabbt verkade utvecklas till ett slagsmål, medan Adabelle rev dem i mantlarna samtidigt som hon hotade med förbannelser. Någon ville ta den med genast, någon ville lämna den kvar, söndra den, gömma den, förtrolla den, ha någon annan att bära den, bära statyet med dem...
Slutligen tappade Clarence tålamodet och mottade ett slag mot Skandar, som föll hårt och lyfte snabbt trollstaven. Med en kvick sväng tände han eld på Clarences mantel. Adabelle släckte elden, men hade Porter på sig innan hon hann vände sig mot Skandar.
All rörelse upphörde då de bländades av ett ilsket vitt ljus, som Frederica skickat rakt upp i luften. Ilskna blickar vändes mot henne, men hon hade redan vänt ryggen till dem och hukade sig vid Justin. I all uppståndelse hade han obemärkt sjunkit på knäna, och tryckte nu händerna mot sina öron medan han gungade fram och tillbaka, med ögonen hårt ihopknipta. Hela hans kropp darrade våldsamt.
Leevi, som stått som förstelnad, skyndade snabbt fram till dem och placerade en hand på Justins rygg.
”Vad är det, Justin?” frågade Frederica oroat. Justin drog ansträngt efter andan, och sakta sänkte han händerna och öppnade sina ögon. Svettpärlor hade formats på hans panna, men trotts det försökte han le.
”Allt är bra. Jag har varit litet sjuk, det är inget allvarligt”, försäkrade han med svag röst, och Leevi betraktade honom misstroget. På skakiga ben tog sig Justin upp. ”Vad ska vi göra med stenen?” Det var rent ut sagt idiotiskt att de inte hade tänkt på det tidigare, men Leevi höll sin mun fast och väntade på att någon skulle säga något.
”Vi kan inte lämna den här”, fräste Porter. Alla nickade medgivande, om än vissa tvekande.
”Vänta, jag fick en idé”, sade Adabelle, och klädde av sig sin mantel. Innan någon han reagera hade hon kastat den över stenen. Guldet spred sig utåt från stället där manteln rörde stenen, tills Adabelles mantel var spunnen av rent guld. Leevi höll andan då Adabelle sträckte ut handen och tog tag i manteln. Inget hände, och hon skrattade lättat.
Med försiktig justering fick hon manteln runt stenen, och ryckte den loss ur Annes lösa grepp. Med ett segerrikt leende lyfte hon knytet i luften.
”Vi går då”, sade Justin med ett svagt leende, och de vände sig bort från statyen. Innan hon dök kastade Leevi en sista blick mot Anne, och önskade att det fanns något hon kunde göra. Hennes önskan gick dock obesvarad, och hon följde efter de andra.
De sju eleverna tog sig genom hålet och började hårt trampa för att komma upp till ytan. Alla var nu angelägna om att lägga den mystiska grotten bakom sig.
Leevi, som var sist i gruppen, kunde inte missa kampen som utbröt ovanför henne. Några ljus fortsatte uppåt och försvann snabbt, men det verkade som om någon hade attackerat Adabelle. Då Leevi nådde dem kände hon igen Porter, som ryckt manteln ur Adabelles grepp. Leevi öppnade munnen för att skälla ut honom, men stängde den snabbt då vatten strömmade in.
Justin och Skandar simmade tillbaka mot dem, men ingen hann göra något innan Porter plötsligt rycktes neråt. Leevi såg förskräckt på då Porter gjorde allt för att komma loss. Någon skickade iväg en ilsken blixt mot varelsen, och ljuset avslöjade en mörk tentakel som grabbat tag i Porters fot.
Leevi hade sett jätte bläckfisken vid ytan under soliga dagar, men nu i mörkret, i dess element, var den skräckinjagande. Dess ögon var fixerade på byltet som glänste i mörkret. En till tentakel hade sträckt sig efter manteln med stenen gömd inuti, men Porter höll i för allt han var värd.
Justin skickade blixtar mot bläckfisken, men kom för nära, och slogs åt sidan av en tentakel. Leevi, som försökt få iväg en förhäxning, var tvungen att dyka efter honom. Hon tog tag i hans arm och ignorerade de andra, som fortsatte kampen mot bläckfisken, och började ta sig mot vattenytan med en livlös Justin.
”Justin? Justin, vakna!” Det var lönlöst. Leevi började ta dem mot strandkanten, och hon darrade av ansträngning då hon drog upp ynglingen på mark. Adabelle kom inte sent efter, och då hon oroat sjönk ner på knä bredvid dem hostade Justin, och öppnade ögonen.
”Vad hände?” frågade han med hes röst.
”Jätte bläckfisken attackerade oss. De andra är ännu där nere”, förklarade Adabelle medan Justin satte sig upp.
”Vi måste hjälpa dem”, sade Leevi och gjorde sig redo att dyka ner igen, då vattenytan bröts någonstans längre bort. Fyra former närmade sig dem, och Leevi slappnade av. De var alla i säkerhet. Hennes oro kom dock tillbaka då två av skepnaderna tycktes dra en tredje efter sig. Clarence och Skandar bar upp Porter och placerade honom på marken intill Justin.
”Han andas inte”, utbrast Frederica panikerat. Skandar hade redan knäböjt intill Slytherinpojkens kropp och tryckte hans bröst i stadig rytm. Adabelle sänkte sin mun till Porters, och blåste in då Skandar slutade. De fortsatte med detta i vad som kändes som en evighet.
Då Porter äntligen hostade ut en ansevärd mängd vatten och rullade runt på sidan vändes blickarna mot sjön, som åter var lugn.
”Stenen?” undrade Justin hest. Clarence skakade på huvudet, och en djup tystnad sänkte sig över gruppen.

Gud så bra!
Läste det nyss! Älskar din fanfiction! Du äher på att skriva!