Mugglis författare 2012

Typ inget... diskussion om att domarna ska rösta lite fortare ^^

Har alla domare röstat? För annars vet jag några som vore perfekta för jobbet

Så där nu har jag resultatet och jag ger er en lista på ordnignen

1)Vinnaren denna vecka är Kiera grattis till vinsten du vann med 46 poäng
2)Erica Potter på 43 poäng
3)Whya på 39 poäng
4)Caius på 38 poäng
5)Ginny.:.Weasley och Jomo på 36 poäng
6)Luna99 på 35 poäng
7)MrsEmmaweasley, Eilonwy och Nelly1513 på 34 poäng
8]Millson Lovegood på 30 poäng
9) supersökaren och MadEye Moody på 29 poäng

här är Kiera:s text, stort grattis till dig

Rummet var nästan helt mörklagt enda ljuskällan var från två nästan utbrunna stearinljus på golvet.
Hon stirrade på honom och han stirrade tillbaka på henne. Tystnaden var total och man kunde höra regnet slå mot rutan och hon huttrade till och drog filten närmare sig
”Jag har saknat dig” sa hon lågt och la en brun hårslinga som hamnat i ansiktet bakom örat. Hennes bruna ögon mötte hans nästan svarta ögon. ”Det var för längesedan jag besökte dig. Mina föräldrar tycker jag skall glömma dig” sa hon i en knappt viskning. Han svarade inte utan bara såg på henne. Trotts att hon hade känt honom i många år nu kunde han fortfarande trollbinda henne. Hans mörka blick fick henne att drunkna, hans blåsvarta hår kändes som siden och hans bleka hy fick honom att se ut som en ängel.
”Men hur skall jag kunna glömma dig Zero? Jag kan bara inte. Inte efter allt vi har gått igenom, det var du som hittade mig när mina föräldrar slängt ut mig. minns du det?” sa hon och log ett svagt leende ”Du fann mig i regnet och hjälpte mig till akuten och stannade där med mig hela natten. Titta armen är helt läkt nu” sa hon och visade honom armen och det enda som syntes var två små ärr efter skruvarna som hon fått ha för att benet skulle läka. Hon drog ner tröjarmen igen och kröp in under filten.
”Du var den som fick mig att skratta och förstå att jag var vacker. Jag är så tacksam för allt du gjort för mig” sa hon leende ”För allt du visat mig och att det blev du och jag, Zero och Yûko”
Flickan mötte Zeros blick och log åter, han sa fortfarande inget men det gjorde han aldrig. Hon hjälpte honom utan ord. Men för dem behövdes inga ord, allt de behövde var varandra.
”Minns du vår första kyss? Min första kyss? Vi var i på väg hem från bion och du stannade mig i trappuppgången och långsamt lutade du dig fram och våra läppar möttes.” sa hon nästan andlöst. Hon slöt ögonen och för en sekund var hon tillbaka i trappuppgången, den blåsiga oktoberdagen. Zero hade kupat sin hand runt hennes kind och hon hade slutit ögonen och njutit av hans närhet, och plötsligt hade han lutat sig framåt och deras läppar möttes. Yûko hade tänkt på havet och skogen när han hade kysst henne, och genast hade hela hennes värld rämnat, den slutade och började med Zero. Han blev hennes allt. Varje morgon kollade hon sin telefon efter ett meddelande från Zero och hon hade alltid skinit upp i ett leende när hon läst det, meddelandena som bara var för henne och ingen annan. Han mötte henne och följde henne alltid till skolan även om det var åt fel håll för honom. Zero sa att det inte spelade någon roll i fall han kom försten till sin lektion, bara han var säker på att hon kom fram välbehållen. Hon hade svårt att förstå att det fanns någon som gjorde det här bara för henne. Yûkos föräldrar hade genast förbjudit henne att träffa Zero men hon hade struntat i det. De förstod inte, de såg inte Zero som hon gjorde. För henne var Zero vacker, beskyddande, vänlig och hjälpsam, för dem var Zero bara ett yngel som kom och försökte ta deras dotter ifrån dem. Att Zero hade påpekat för dem att man inte slår sin dotter hade inte gjort saken bättre. Hennes far hade blivit rasande och påpekat att det var han som var husets herre inte Zero. Yûko hade förfärat sett på de båda männen i sitt liv
”Då flyttar Yûko in med mig” hade Zero sagt och tagit med henne där ifrån. Yûko hade inte trott det var sant, hon skulle få flytta in med Zero, hennes Zero. Hans lägenhet låg nere i centrum, den var liten men på något sätt fick de båda plats. Hon älskade den lilla lägenheten eftersom det var deras och hon kände sig så fri.
Yûko vaknade upp ur tankarna och log ursäktande mot Zero
”Jag fastnade visst i tankarna, det var inte meningen att vara oartig” skrattade hon ”Jag borde inte sitta här och vara osocial när du bjöd över mig. Vi kan inte låta den lilla tid vi har gå förlorad.” sa hon leende och hörde klockan slå tre och hon såg förskräckt på Zero.
”Jag måste gå Zero, du får mig alltid att glömma tiden” skrattade hon och lutade sig fram och kysste honom, men läpparna var platta och sträva, hon strök honom över kinden men ojämn. Hon rättade på sig och slängde en blick på porträtet framför henne. längst ner stod en liten text som sa
”Älskade Zero, du finns alltid i våra hjärtan. Du lämnade oss för tidigt och vi saknar dig mer än du kan föreställa. Att det var du som skulle dö var oväntat. Du kommer alltid vara älskad och saknad”
Yûko log mot Zero som satt framför henne litad mot en stol.
”Zero, Ai shiteru, desu” sedan blåste hon ut ljusen och lämnade rummet och Zero bakom sig.

jag vill också tacka J-star Black och Alva Rawenclaw som hoppade in som extra domare, tack söta ni ♥

Bra gjort alla! ♥

Japp ni har varit jätte duktiga

Så jag åkte ut?

Ingen åkte ut den här veckan tror jag ^_^

Vad var det som var så dåligt med min text?

nej ingen åker ut denna veckan jag hade i så fall medelat detta

Fin text Kierra