När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Fai log roat "ja en gång vart hundrade år eller när mor är med" sa han och log
"är han snäll mot henne?" sa Anna undrande
"ja, han gör nästan alltid som hon säger. De bråkar de med men hon är hans ögonsten" sa Fai och log
"ler du alltid?" frågade David
"ja nästan allitid, det är ingen mening att sörja sånt som hänt" ljög han, de behövde inte veta allt om honom
"du är en märklig typ Fai" sa David och han bara log

- Vad trodde du?, kunde han vara nått annat?, sa Xenia roat till dem.
- Men allvarligt talat, visst är Fai märklig men inte så dum ändå?, sa Xenia glatt till dem.
Glad över att äntligen några, vågade och pratade med honom.

Fai himlade med ögonen "du är verkligen jäääte rolig Xenia" sa han trött och såg på de andra
"nej han är inte som vi trodde" sa David leende
"nej du är faktiskt trevlig" sa Anna
"du verkade alltid så skrämmande i korridorerna även om du log. Du kunde liksom få vilken av lärarna som helst att göra som du ville" sa Peter
"jag hade gärna gett bort all makt för ett normalt liv" sa Fai och de nickade
"de verkar ju logiskt. Vi är verkligen ledsena att vi trodde det om dig" sa Peter
"ingen fara. Det är som det är. Jag spelar bara spelet med de kort jag fått" sa han och log vänligt
"du verkar väldigt posetiv för att just försökt ta dit liv" sa David misstänksamt

- Det kallas skådespel kära ni, mår man dåligt så döljer man det.
Och man döljer det bra eftersom man inte vill att nån ska veta det eller utnyttja det, sa Xenia lätt.
Hon visste ju av egen erfarenhet, det var bara att dölja allt så folk inte misstänkte något.
- Ja, det har jag aldrig tänkt på, sa David.
- Så, folk mår inte som man tycks tro?, sa Anna.

"ska du inte berätta hela min historia och allt om mig?" sa Fai surt och blängde på Xenia. Han gillade inte att hon berättade allt. Det var jobbigt nog att hon sagt till dem att Draco var hans far
"mm" sa Fai enkelt
"du ser inte allt för glad ut" sa Peter
"nej" sa han enkelt, han var inte särskilt glad över att Xenia berättar allt. Han ville ha vissa saker för sig själv

Xenia himlade med ögonen.
- Det var inte så jag mena, mena bara i allmänhet.
Jag mena att det var som du sa, allt måste man dölja för att folk inte ska utnyttja det.
Men man mår inte bra av att dölja saker, tro mig jag vet.
Ja, lever man med det så är det så, sa Xenia lätt och log sedan glatt.
- Så, alla gör det?, sa David.
- Ja, mer eller mindre, folk får inte veta ens svagheter, sa Xenia allvarligt.

Fai svarade henne inte. Klart hon menat i allmänhet men hon hade menat i allmenhet men Xenia hade inte behövt berätta så mycket om honom ändå och verkligen inte om Draco
"det måste vara tråkigt att leva så" sa David och Fai ryckte på axlarna, han hade alltid levt så, det var normalt för honom. Hufflarna såg oroligt på honom, de märkte hans humörsvägning. Men istället för att ta ut det över dem gjorde han som alltid, han la en mask över ansiktet och stängde allt inom sig

Xenia förstod att han fortfarande var sur, även om hon nu inte visste för vad.
- Berätta nått som jag inte vill att de ska veta då, så är vi kvitt, sa hon surt till honom.
De såg oförståendepå dem men Anna bröt den spända tystnaden.
- Är det sant som rycktet säger om er två?, sa Anna nyfiket.
- Det beror på vad rycktet säger, sa Xenia leende.

"nej, jag tänker inte säga nått" sa Fai, han tyckte inte om att Xenia sagt något men han tänkte inte hämnas och göra lika dant. Han bara såg på henne och sen på Anna
"öh...att ni har något på gång, ja ni vet mellan er" sa hon försiktigt och Fai såg på Xenia, han var inte ens själv säker på om det var något mellan dem. Han gillade henne det gjorde han verkligen, ja älskade henne men de hade inte sagt något om det. Och tydligen visste hela skolan om det, det var sånna här stunder han ville vara en i mängden. Han såg på Xenia men sa inget

Xenia såg på Fai, hon visste inte vad hon skulle säga.
Varför kunde han aldrig säga något?
Och nu blev han sur för att hon hade sagt något.
Klart att Xenia älskade Fai, det gjorde hon verkligen.
Men de hade inte sagt något, inget mera än det.
Hon såg på Anna och log.
- Ja, det kan man nog säga att det är, sa Xenia osäkert.