Den du minst anade [SV]

JÄTTEBRAA! Ett långt kapitel, super bra! Ser fram emot sista fast jag vill ändå inte att det ska vara slut!

Jag vill bara säga tack på riktigt nu, sista kapitlet, ni är så underbara att jag inte kan få fram ord för att beskriva det. Jag älskar er och kommer alltid göra och jag hoppas att jag kommer få läsa era kommentarer i Harrys perspektiv också. Ni. Är. Bäst. Våga inte säga emot nu för det är ni som är bäst. Utan er skulle jag aldrig haft orken och lusten att skriva klart den här. Men nu har jag gjort det. Den blev 34 kapitel, 47 sidor, 31511 ord och 172742 tecken med blanksteg. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur mycket jag faktiskt älskar er. Men jag kan ju börja med ett Tack. Jag älskar er. ♥


~

Kapitel 34. You know my name and my story, you’ve heard what i’ve done but not what i’ve been through.
Ett år.
En månad.
En vecka.
Och sex dagar.
Så lång tid hade det gått sedan kriget var över. Sedan Harry en gång för alla hade besegrat Voldemort. Sedan jag högg huvudet av Nagini. Sedan alla liv mistes, Freds, Remus och Tonks bara för att nämna några.
Ett år, en månad, en vecka och sex dagar senare stod jag då där, framför dörren in till min brors rum. Det var första gången jag var hemma sedan sommarlovet innan mitt sjunde år på Hogwarts. Jag hade aldrig velat åka hem efter striden, Harry, jag och Hermione hade bott hos familjen Weasley efter kriget och under hela sommaren innan förslaget om att flytta ihop med Harry ens kommit på tal. Så nu hade jag bott med honom i vår längenhet i London de senaste månaderna. Allt var så bra som det bara kunde bli. Men idag, när jag stod här utanför dörren till min brors rum och bara tittade på den kände jag ändå att något fattades inom mig.
Elliot.
Jag grät inte. Det kändes nästan som den där gången när jag packade inför mitt sjunde år och jag skulle gå in med hans vantar till honom. Men det var ändå en sak som skilde sig från den gången. Det var 19 maj idag, min brors och min nittonde födelsedag.
När jag hade kommit in i huset för några minuter sedan hade jag bara gått förbi mamma och pappa. De kändes inte som min familj längre... det hade de aldrig gjort när jag tänkte efter. Jag hade alltid haft Elliot och då var det han och ingen annan som jag räknade till min familj. Och nu... ja, nu var Harry min familj.
Jag blundade, tog ett djupt andertag och släppte sedan försiktigt ut det. Jag höjde min hand sakta, som om jag var rädd att minsta lilla snabba rörelse skulle förstöra ögonblicket och knackade på dörren till Elliot Hamiltons rum.
Utan att vänta på svar gick jag in i det helgröna och silvriga rummet där min tvillingbror bodde.
Jag drog efter andan när jag klev över trösklen. Allt var precis som jag minns det. Mina föräldrar hade väl antagligen tänkt på mig eller bara låtsas som att ingenting hade hänt och städat rummet när det behövdes som vanligt. Som att de inte hade förlorat sin enda son.
Jag tog försiktigt några prövande steg tills jag kom in i mitten av rummet. Det var som om någon hade fört mig tillbaka genom tiden. Jag gick fram och satte mig på det gröna sängöverkastet. Jag strök med fingertopparna lätt över det och försökte föreställa mig min bror vandra omkring i rummet och packa ihop sina saker. På hans nattduksbord låg ett album och min nyfikenhet tog över helt.
Jag tog försiktigt upp det och öppnade den bruna pärmen. Insidan fick mig att le något så gudomligt fånigt och jag var glad att ingen kunde se mig. Det var en bild på mig och Elliot när vi som fjortonåringar stod på läktaren till Världsmästerskapen i quidditch med höga, gröna hattar och fyrklövrar som sjöng sånger. Det var en av de få gångerna jag hade varit på samma plats som Ron, Hermione och Harry utan att vara med dem. Det minnet delade jag med min bror.
Jag bläddrade vidare och såg till min förskräckelse en bild på mig som sexåring helt naken på väg att hoppa i sjön som låg några kilometer från vårt hus. Jag kunde inte fatta varför Elliot hade valt att sätta in den där bilden av alla som fanns på mig.
Jag fortsatte att bläddra igenom sida efter sida, de flesta bilder var på mig och Elliot tillsammans under alla år av vår uppväxt och vissa var bara på mig med andra personer. Som en bild på mig och Dean Thomas på Julbalen under fjärde året, jag och Harry i Diagongränden innan vårt tredje år, på Elliot och mig inne på Gringotts för första gången i våra liv och det fortsatte i det oändliga.
När jag vände på den sista sidan såg jag en bild som fick mitt hjärta att stanna och tårar att bildas i ögonen. Elliot och Harry stod och höll armarna om varandra. Jag hade ingen aning om när bilden togs och jag var helt säker på att jag inte hade varit med då. Det var sommar bakom dem och de stod på ängen där vi brukade spela quidditch, de kanske var tolv eller tretton år. Men de stod i alla fall där. Tillsammans, skrattande. En Slytherin och en Gryffindor. Som bröder.
”Tycker du om den?” viskade en röst och mitt hjärta höll på att hoppa ur min kropp. Jag slöt ögonen. Det kunde inte vara sant. Det var inte sant. Det var inte hans röst som hade talat till mig. Men ändå så lyfte jag sakta upp huvudet från albumet och gav upp någon blandning mellan glädjetjut och snyftning.
”Elliot…” viskade jag. Han stod där bara någon meter framför mig, inte genomskinlig som ett spöke men ändå inte i fast form som en människa.
Mina tårar rann och rann ner för mina kinder och min bror fick en besvärad rynka mellan ögonbrynen.
”Hur?” viskade jag tillslut och jag märkte att jag hade ställt mig upp när jag tog ett steg fram emot honom. Han log ett snett leende, lyfte upp sin hand och rörde med fjäderlätta fingrar min kind. Jag drog efter andan, han borde inte kunna röra mig, han borde inte vara här. Han var… död. Om inte beröringen och stunden känts så äkta hade jag trott att jag drömde.
”Ungefär som när Harry mötte Lily.” viskade han tillbaka. Jag fick gåshud över hela kroppen och tårarna som varit så långt borta för några minuter sedan strömmade fritt. Jag nickade men förstod ändå inte. När Harry hade dött för att rädda trollkarlsvärlden hade han kommit som till en plats mellan döden och livet där han hade mött sin mor, Lily, som hade pratat med honom. Han fick möjligheten att gå vidare eller komma tillbaka till livet igen. Han hade valt livet och när han kom tillbaka så kunde inte Voldemort skada någon av oss längre, det var därför jag inte hade känt någonting annat än värme när han förbannade mig på borggården.
”Jag förstår ändå inte…” började jag och Elliot lade försiktigt ett finger på mina läppar som för att tysta mig.
”Då får jag väl förklara.” flinade han.
”Ja, tack det skulle underlätta.” Han skrattade till och puttade sedan försiktigt ner mig på sängen igen innan han sjönk ner bredvid mig och tog min hand.
”Jag antar att jag ska börja från början…” mumlade han mer för sig själv än till mig, drog ett djupt andertag och började. ”När jag skulle sorteras in i ett elevhem för åtta år sedan så var jag nästan säker på att vi skulle hamna i samma. På den tiden var vi ju varandras halvor, eller hur? Vi var oskiljaktiga. Så jag gick upp efter att du sorterats i Gryffindor, satte mig på pallen och fick sorteringshatten över ögonen. Jag var inte speciellt nervös tills den började muttra för sig själv. ’Ja du, min lilla vän, här ser jag mycket mod, kvicktänkthet och beslutsamhet, du har ett skarpt sinne och är lojal mot dina vänner.’ Sedan tystnade hatten en stund innan den suckade ’jag ser att du kommer få gå igenom mycket, stackars pojk, jag är rädd att det får bli SLYTHERIN’. Du om någon måste ju ha förstått att min värld bokstavligt talat gick under. Jag fick en sådan panik att jag var på väg att trycka tillbaka hatten på huvudet igen för att kräva en förklaring. Jag lyckades på något konstigt sett hålla tillbaka den impulsen och gå bort till Slytherinbordet där Draco Malfoy av någon anledning hälsade glatt på mig.
Åren gick, vi gled ifrån varandra lite du och jag, men ingenting som inte byggdes upp på sommarloven igen. Även om vi gick i olika elevhem så var vi fortfarande tillsammans, på ett eller annat sett. Och det skulle vi alltid vara.
I början av sjätte året blev jag uppkallad till Dumbledores kontor, jag kunde inte för någonting förstå vad jag hade gjort och det var heller inte så konstigt. Mötet med Dumbledore var allt annat än normalt och jag skulle bli förvånad om Harry ens har haft ett liknande möte med Dumbledore… och han har väl haft en del konstiga saker att gå igenom med rektorn.” Elliot flinade men jag var bara förvirrad över vart allt det här skulle leda. ”Han berättade för mig om att Harry behövde dö, han berättade om horrokruxerna och sist berättade han om Voldemorts plan.”
”Voldemorts plan?”
”Enligt Dumbledores källor skulle Voldemort ta dig som gisslan för att få tag i Harry, när Harry sedan kom för att rädda dig skulle han utan att tveka döda dig framför Harrys ögon för att ’göra honom galen’ som de så fint beskrev det. Nä, men han skulle döda dig för att Harry inte skulle göra motstånd. Harry skulle inte kunna leva med sig själv om du dog.”
”Men hur visste Voldemort… så tidigt? Jag menar, innan vi insåg det själva att vi… behövde varandra så mycket? Varför jag? Varför inte Ron eller Hermione?”
”Jag vet inte hur Voldemort beslöt sig för att använda dig, men det jag vet är att jag slog vad med mig själv redan från fjärde året att ni två skulle bli kära en dag.” Han flinade åt mitt förvånade uttryck och skrattade till. ”Alice, du kan inte mena allvar om du menar att du inte alltid har känt mer för Harry än för Ron.” Han skakade på huvudet och skrattade igen och jag kunde inte låta bli att le lite. Han hade naturligtvis rätt. ”I alla fall, när jag fick höra om planen blev jag såklart ursinnig. Jag förstod inte hur Dumbledore kunde stå och tala så lugnt med mig om din död. Jag började skrika åt honom att det var hans ansvar att lösa det och han stod bara och tittade medlidande på mig, lät mig skrika klart. Tillslut tystnade jag i alla fall och sa ’Men om Voldemort bara kan besegras om man förgör alla hans sju horrokruxer…?’
”Fyra” rättade jag honom automatiskt.
”Nej, Alice. Det var sju. Dumbledore ljög för er, låt mig prata klart nu.” och jag förblev tyst. ”Ja, det var som sagt sju horrokruxer, de andra var Salazar Slytherins medaljon, Rowena Ravenclaws diadem och Helga Hufflepuffs bägare. Dumbledore förklarade för mig att han hade kallat mig till hans kontor för att han ville be mig göra någonting. Han bad mig hjälpa honom att leta reda på tre av horrokruxerna och sedan gå över till Voldemorts sida för att jobba för honom som hemlig spion åt Dumbledore. Så hela sjätte året gick i stort sett åt för mig att läsa om horrokruxer och tänka ut platser där de kunde vara. Jag fick följa med Dumbledore och förstöra två av dem och den tredje hittade jag i vid-behov-rummet när jag var ensam. Jag förstörde dem med Godric Gryffindors svärd och när jag sedan i slutet av mitt sjätte år sökte mig till Voldemort för att sätta andra delen av planen i verket så övertalade jag rektorn att låta Harry få svärdet, även om det skulle komma att visa sig senare att han inte behövde det.
Jag anslöt mig till Voldemort av den anledningen av att jag ville skydda dig. Jag gav honom förklaringen att du och Harry Potter hade en romans och att jag själv inte kunde tåla att se det.” Han tog en paus och tittade på mig med sina blå ögon.
”Du… var, är… kär i mig.” fick jag fram tillslut. Han log mjukt mot mig och höjde handen för att smeka min kind ännu en gång.
”Nej, älskade du, jag varken var eller är. Det var min argumentation till både Voldemort och dig. Till Voldemort för att han skulle låta mig bli en del av hans armé. Jag sa till honom att jag hur lätt som helst skulle kunna locka till mig dig och i sin tur Potter, så länge Voldemort inte skadade dig.”
”Så du ville faktiskt att Harry skulle dö!” for det ur mig. Jag var på väg att slå till honom men han tog ett hårt tag om mina handleder och tvingade mig att se in i hans ögon.
”Nej, Alice. Jag skulle hellre dö själv än att låta Harry dö – vilket jag faktiskt gjorde – och det vet du längst där inne. Det var min argumentation sa jag ju, inte min sanning och anledning. Dumbledore berättade också för mig att det skulle finnas en chans att Harry skulle kunna återvända och besegra Voldemort en gång för alla efter att han dog. Men då behövde vi hålla dig vid liv annars skulle Harry inte komma tillbaka.” Jag lugnade mig och lossade min händer ur hans grep och studerade honom, min bror. Allt från det mellanblonda håret som lockade sig i nacken, till de blå ögonen, födelsemärket på halsen, hans fräknar, allt på honom. Allt jag älskade.
”Så du var aldrig kär i mig?” frågade jag.
”Nej, jag ljög om det, och jag hoppas att du kan förlåta mig, för det räddade faktiskt både ditt och Harrys liv.” han fortsatte flina åt mig och jag kunde inget annat än att le tillbaka.
”Visste du att du skulle dö?”
”Det var min avsikt att misslyckas med den uppgift Voldemort gav mig… så ja, jag var ganska säker på det. Men jag kan inte säga att jag ångrar det jag gjorde, jag förstörde tre horrokruxer, spelade dubbelspel mot Voldemort och räddade ditt liv. Jag är ganska nöjd.” han lät så ironisk och vardaglig att jag var tvungen att skratta. Han log mot mig.
”Men hur kom du tillbaka hit? Kommer du stanna här?” hans leende blev plågat.
”Nej, när man kommer till den andra sidan, eller döden om du så vill kalla de det, så har man tre val. Man får antagligen välja att bli ett spöke, att återfödas på nytt, eller att bli övervakare och hålla ett extra öga på er i livet, ungefär som en skyddsängel. Jag valde övervakningen, och det gjorde i sin tur att jag fick chansen att komma tillbaka hit och ge dig ett riktigt farväl. Så jag valde idag, nittonde maj. För att jag såg att du skulle komma hit. Grattis på födelsedagen, förresten.” Jag log.
”Tack detsamma.”
”Jag ville ge dig någonting i födelsedagspresent. Någonting så du alltid hade ett minne av mig.” Han sträckte sig över mig och tog upp albumet som han sedan gav till mig. ”mina favoritbilder av dig, mig, Harry, Ron, Hermione och alla andra.” viskade han. Jag visste inte vad jag skulle säga. Mina tårar välde på nytt upp i ögonen och jag bara satt där och såg in i min brors ögon. Tillslut reste han sig upp och innan han hade hunnit säga någonting var jag i hans famn. Höll om honom, kramade honom, tänkte aldrig släppa honom.
”Snälla lämna mig inte igen, Elliot.” viskade jag tyst när hans tröja blev blöt av tårar. Jag tittade upp på honom och såg att även hans tårar sakta rann nerför hans kinder.
”Det kommer jag aldrig göra. Aldrig. Jag kommer alltid finnas hos dig när du behöver mig.” Han kysste min panna och jag drog in hans doft en sista gång innan han viskade. ”Jag har en till sak till dig, allting i det här rummet doftar som jag och kommer alltid göra, kudden, kläderna, allt. Det blir aldrig dammigt här inne och mamma och pappa kan inte komma in. Det kan bara du. Jag älskar dig, Alice. Jag älskar dig så mycket att du aldrig kommer att förstå.”
”Jo, det kommer jag.” viskade jag som svar. ”För jag älskar dig lika mycket, Elliot.”
Och med en sista blick in i de blå ögonen tog han ett steg tillbaka och började sedan sakta försvinna.
”Jag älskar dig.” viskade jag igen och han var borta.
Jag sjönk ner i sängen igen och begravde huvudet i hans kudde och drog täcket över mig.

När jag tillslut tittade upp från kudden så lyste månen utanför fönstret. Det hade varit tidig morgon när jag hade kommit och jag var fortfarande inte redo att ge mig av. Men på något sett lyckades jag ändå resa mig ur sängen, fortfarande kramade om kudden och albumet. Jag lyckades släppa kudden, jag ville inte ta någonting från hans rum, inte än, och tog ett hårdare tag om albumet när jag försiktigt öppnade dörren. När jag stängde den viskade jag försiktigt.
”Vi ses, Elliot.” Det var svart ute i hallen och jag smög försiktigt förbi mamma och pappas sovrum, förbi köket och tillsslut fram till dörren. Jag öppnade den och träffades av den svala nattluften. Jag klev ut på trappan och gick sakta ner med albumet fortfarande hårt kramande i min famn. När jag hade gått några steg såg jag någon stå lutad mot staketet med blicken mot mig. Jag rös när jag mötte de smaragdgröna ögonen som nästan lyste i mörkret och fick behärska mig för att inte springa de sista meterna och kasta mig i hans famn. Hans hår var svartare än natten och stod som vanligt åt alla håll. Hela hans ansikte log mot mig och jag kunde bara le fånigt tillbaka. ”Han är min” tänkte jag för mig själv. ”Han älskar mig lika mycket som jag älskar honom.” jag trodde knappt på mina egna ord även om de var sanna och jag höll på att explodera av iver om att få kyssa honom så jag kunde inte behärska impulsen. Jag småsprang de sista meterna och landade mjukt i hans famn och virade mina armar runt hans midja med en viss svårighet för att jag fortfarande höll i albumet. Men det gick. Klart det gick. Allt var möjligt.
”Hej.” andades han fram och kysste min panna på samma sett som Elliot gjort mycket tidigare idag.
”Hej” viskade jag tillbaka. Jag hade åkt på morgonen innan han hade vaknat och jag kände inte förens nu hur mycket jag faktiskt hade saknat honom. Jag tittade upp på honom och möttes till min glädje av snett, underbart leende.
”Grattis på födelsedagen.” viskade han och lossade sin ena arm som var runt mig och jag att han hade vita rosor i handen. Han räckte dem lätt generat till mig men istället för att ta emot dem borrade jag in en hand i hans hår och kysste hans läppar. Han suckade lyckligt och kysste mig tillbaka medan rosorna föll till marken. Jag kände hur hans fingrar lekte över min rygg och jag rös av välbehag. Han höll mig ännu närmare sig och jag kände hur mina tårar började rinna för kinderna.
”Jag älskar dig” viskade jag mot hans läppar.
”Och jag dig.” viskade han tillbaka och kysste mig på nytt.

~

THE END.

Världen efter livet som Elliot pratade om att man kunde välja en egen fortsättning är inspirerat av HarryPotterrs fanfiction; Livet efter Livet.. Den är otroligt underbar och fin. LÄS DEN. Ni kommer inte ångra er ♥

Jag har aldrig bett om att ni ska kommentera. Men nu gör jag det. Kommentera en sammanfattning, av allt, vad ni tyckte var bra, vad ni tyckte var dåligt, era favoritkkaraktärer och så. Jag vill höra alla era tankar om den här fanfictionen goda som onda. Så jag ber er, snälla. Skriv några rader extra om PRECIS vad ni tycker om den här fanfictionen. Kanske har ni ett favoritkapitel eller något liknade.
Inget skulle göra mig gladare.

Min första långa fanfiction har nu fått ett slut. Det kommer att skrivas en epilog vid namn "18 år senare" efter att jag har skrivit klart Harrys perspektiv.. det är för att ni ska förstå allt.

Jag kommer vänta kanske en månad eller två med att lägga ut Harrys Perspektiv och det är för att jag vill vara mer förberedd än vad jag var när jag startade den här. Skolan kommer vara krävande men jag lovar att ni inte ska behöva vänta så länge som ni fick på den här.
Jag har lämnat in de sista bidragen till Mugglis författare 2012... för att jag faktiskt kom till finalen O__O och nu är det bara att vänta på resultaten.
Min lärare har redan efter en inlämnad text sagt att det märks att jag har skrivandet i mig och just nu så skulle jag inte vilja någonting annat än att någon dag få se min bok på bästsäljarlistan.
vet ni vilka det är tack vare? Det är tack vare er. ♥

Sedan en sak till innan jag säger hejdå för mig och den här fanfictionen.
Jag har en idé till en bok som jag förhoppningsvis kommer börja skriva när Harrys Perspektiv är klart, men jag behöver feedback. Är det någon som vet att de kan tänka sig ge konstruktiv kritik och är intresserad av att få kapitlerna skickade till sig i ett privat meddelande och som vill hjälpa mig med den så skulle jag vara så oerhört tacksam. Skicka gärna ett meddelande till mig då ♥

Men nu, älskade ni. Säger jag och Alice hejdå. ♥

Wow

Ok, jag ska fatta mig kort nu, hehe. Du skriver bra, men jag shippar inte Pottilton. Punkt. Du har gjort ett väkdigt bra jobb med denna, Erica. Oj, ja, DÄr skulle punkten vara. ♥♥

BUÄHÄHÄHÄHÄHÄHÄ!!!! Det v - var så va - vack - vackert!!! Buähähähähähähä!!!!

Favoritkapitel: Det där Elliot ljuger om att han är kär i henne eller det där hon råkar kyssa Malfoy i uggletornet.
Favoritscen: Helt klart När hon lyckas kyssa Malfoy!
Favoritperson (Förutom Alice Dumbledore och Elliot!
Favoritdel (En tav dom
”Alice! Alice!” Jag vände mig om på perrongen och såg Harry komma springande mot mig. Jag log med hela ansiktet. Jag hade inte träffat honom sedan jag åkt hem från kråkboet för tre veckor sen. Jag började springa mot honom också – eller så mycket man kan springa med en koffert och en ugglebur. När jag kom fram till honom fick jag en sådan där kram som bara Harry kunde ge.
”Var är Hermione och Ron?” frågade jag när jag klev ombord på Hogwartsexpressen. Harry flinade.
”Ja, vem vet vad dem är och gör?” Hermione och Ron hade äntligen blivit ihop efter ett helt år med konstiga förälskelser som dem egentligen inte var kära i överhuvudtaget någon av dem.
Favoritcitat:
”Jag föddes för att trösta Alice Isabella Hamilton.”
”Och besegra Voldemort” fyllde jag i.

Men bara så att du vetdet Erica, Du är bäst, och får aldrig tro någonting annat. Så om du tycker att vi är bäst, och vi tycker att u är bäst, så får vi väl helt enkelt vara bäst tillsammans.

Var dettillräckligt långt?

(Nej. Det är den nästan sista komentaren jag kommer skriva i den här ff:en, så jag kan inte skriva en kort kommentar. Det går inte)






osv. ALLT som står här är fullkomligt sant!
Jag älskade din ff från första kapitlet, ända till sista kapitlet. Och jag älskar det fortfarande. För den här ff:en är den bästa ff:en som jag någonsin läst.
Favorit kapitel? Det går nästan inte att välja, men om man måste så är det diffenitift det sista kapitlet. Kapitel 34. You know my name and my story, you’ve heard what i’ve done but not what i’ve been through.
NEJ! ALLTSÅ! NEJ! Nu är den här ff:en SLUT. Vad ska jag ta mig till nu då? Nu när det int finns ett awesome kapitel som snart ska komma ut från en awesome ff? Tja, jag får väl sitta och vänta på att du lägger ut Harrys perspektiv. (Men kommer du lägga ut en länk här eller?)
Denna ff är PERFEKT. Jag har ALDRIG kommit på något lite fel eller kritiskt att säga. Aldrig. Lovar. Det enda jag kommit på är bara bra saker, som att hur du beskriver saker på ett bra sätt, hur du lyckas få med precis allt i en kort mening och ditt sätt att uttrycka saker.
Jag längtar redan tills du ska lägga upp Harry Perspektiv -ff;en, och ännu mer tills du lägger ut "18 år senare" - ff:en. För jag ÄLSKAR nämligen att få veta vad som händer senare, och jag önskar att alla böcker var TVUNGNA att ha med ett sånt kapitel i slutet på varje serie. För annars blir man ju att undra vad som egentligen hände, vilket i bland kan vara roligt. Men oftast vill jag ha ett kapitel där det står. Så man får veta sanningen, typ.
SÅ, du ska veta att jag verkligen ÄLSKAR den här ff:en, och kommer alltid att göra det. PUNKT.
♥

åh nej, åh nej, åh nej, ÅH NEJ!!!!!!!!!!! DEN E SLUUT?? ERICA,denna ff är en av de bäsa ff:s jag läst, jag fattar inte hru du kan skriva så här otroligt bra??
TACK FÖR ATT DU SKRE DENNA FF ♥ den har jag ängat mig åt att läsa många gånger ♥

JAG ÅTERKOMMER NÄR JAG HAR ORD.

ALLTSÅ NI ÄR BÄST JAG ÄLSKAR ER SÅ OTROLIGT MYCKET ♥
Linn, du slog just världsrekord i den längsta kommentaren jag någonsin läst O___O ♥ ♥ ♥

Ja, jag kommer såklart länka till när jag börjar lägga ut i Harrys perspektiv och jag började skriva på den i somras. Men har lovat mig själv en veckas semester från allt skrivande nu och hur det går med den saken får vi däremot se.

Ni är de bästa läsarna någonsin och det kommer ni alltid vara, utan er entusiasm och peppning hade nog den här fanfictionen aldrig fått ett slut. Men det fick den, och jag är förvånad själv, faktiskt.
Den här var den första fanfictionen jag lade ut och HERREGUD jag hade inte ens drömt om så här fina kommentarer. Ni är bästbästbästbäst. ♥

Under tiden ni väntar på Harrys perspektiv så har jag ju skrivit två oneshotar som ni gärna får läsa - de finns länkade på min profil ♥

Kram ♥