(PM) En mugglare på Hogwarts

Hoppas att Annie inte får tag i dom

Känns som hon glömmer det varje gång!

mm

Vill bara påpeka att förra gången hon 'glömde' hade hon precis blivit varulv och kunde faktiskt inte glömma. Det här är första gången hon har glömt att ta det.

Ja, jag vet, jag sa ju bara att det kändes så!

okej, tyckte det lät som om ni trodde att hon alltid gjorde det

SHIIIIIIIIIIIIIIIIT vaaah hääännnnddeeeerr nuu, spännande MEEEEEEEEEEEEEER KVINNa^

-Fortsättning på Kapitel 37-
’Annie’s’ synvinkel

Jag var arg. Så arg. Förbannad faktiskt. Vilka de än var som sprang framför mig så var jag arg på dem. Och det skulle de få betala för. Desto längre jag kom ifatt dem desto starkare blev deras lukt. Ett ansikte dök upp i huvudet på mig. Jag blev förvirrad. De hade ett ansikte, men var ändå samma person! Jag ruskade på huvudet och röt till. Jag orkade inte tänka. Jag skulle döda de båda hanarna och de skulle gå fort så att ingen fick tid att ändra på det. Förra gången hade någon fått mig medvetslös. Vad som hade hänt efter det hade jag ingen aning om. Men jag visste att det inte skulle hända igen. Jag sprang fortare, men då hörde jag en liten röst i mitt huvud.
”Nej! Stanna.” beordrade den. Jag saktade av en liten stund men sprang sedan fortare än förut för att skyla över mitt misstag. ”Sluta! Du vill inte göra så!” jag visste inte vad det var för röst men jag slutade lyssna på den och sprang ifatt de två hanarna, det gick snabbt och lätt och jag hoppade på den ena så att han hamnade på magen. Jag slängde över honom på rygg med ena tassen. Jag ville veta vem det var. När jag såg hans ansikte ryggade jag tillbaka. Jag visste vem det var… Eller… Jag visste inte vem det var. Rösten gjorde det. ”Nej! Nej! Sluta! Låt honom gå! Släpp honom!” det sista var en order och utan att tänka tog jag bort tassen. Vad var det här egentligen? Jag hoppade snabbt på honom igen och den här gången morrade jag dovt och visade mina tänder.
”Annie! Det är jag. Fred!” sa han förskräckt. Det underliga var att jag förstod vad han sa. Det brukade jag inte göra. Jag kände ingen Fred. Jag kände ingen för den delen… Eller? Jag ruskade bort tanken och fortsatte morra.
”Nej!” det var mer kraft i rösten den här gången och jag gnydde. Varför inte? Varifrån kom rösten ifrån? Plötsligt kände jag hur någonting sprang in i sidan på min midja. Jag rullade runt med någon eller någonting på mig medans jag gläfste och morrade. När jag fick tillbaka kontrollen såg jag att det var den andra hanen. Han satt på huk någon meter bort. Varför hade han kommit tillbaka? Han hade hunnit undan! Jag röt åt honom. Jag var arg på honom också. Jag visste inte varför.
”SLUTA! DU VILL INTE GÖRA HONOM ILLA!” jag ylade. Vem var rösten!? Varför fick jag inte döda dem? Jag ville visst göra dem illa! Jag var arg på dem. ”Vänd om! Spring till skogs! Vänta där tills du mår bra igen.” trots att jag var förvirrad över vad rösten menade sprang jag så fort jag förmådde. Jag kände hur jag förlorade kontrollen över mig själv. Hur någon annan styrde mina steg. Hur jag kom längre och längre bort från den härliga lukten av blod.

Super!

En annan varulv...
Det är i alla fall vad jag tror.