Förändrad värld Lupple & Medi

Hon kom in och stängde dörren. Gick fram och log.
"Vill du veta en sak? Jag fick ligga ute i natt och jag blev typ frisk." Hon log och satte sig.
"Jag har saknat dig."

Aurora såg på henne och kramade hårt om henne. "Åh jag är så glad att du är frisk." Viskade hon. Hon var lycklig för hennes skull. Överlycklig. Men hon kände sig tom själv. "Har saknat dig." Viskade hon.

Hon satte sig och visade sitt sår på armen.
"Han blev inte så glad jag drog ut infarten själv först," Sa hon och skakade på huvudet.
"Men jag är okej nu. Jag tror aldrig jag varit såhär frisk. Inte ens på..." Hon sa inte det sista och log sedan bara.
"Vi vet vad jag tänkte säga."

Aurora nickade sakta. "Det förstår jag." Viskade hon. Hon drog varsamt upp sina ärmar och visade blåmärkena. "Vaknade med dem. Ingen vet riktigt vart de kommer ifrån." Sa hon sorgset.

Hon tog hennes arm och höll den varsamt och såg sedan på henne.
"Inte ens du?" Frågade hon tyst. "Det ser ut att göra ont." Viskade hon och skakade på huvudet.
"Läskigt..."

Hon ryckte på axlarna. "Inte riktigt. "Sa hon ärligt. Hon kunde inte vara säker. "Theodore var väldigt orolig och sträng i morse." Viskade hon och rörde nervöst med sitt anteckningsblock.

Hon rynkade ögonbrynen.
"Har svårt att se honom sträng. Orolig kanske men sträng? Är du säker på det?" Frågade hon och log.
"Vad sa han så kan jag hjälpa dig."

"Att jag inte fick ljuga." Sa hon viskande. "För den här Alexander kom in och ställde frågor om jag hade ont på fler ställen och jag sa nej. Fast det hade jag." Viskade hon. "Och då sa han, att jag inte fick använda den tonen eftersom den använde jag när jag ljög." Viskade hon med tårfyllda ögon.

Hon tog henne i famnen.
"Aurora han såg att du hade ont. Han ville inte att du ska ha det och om du ljuger så blir han orolig." Hon smekte henne över håret.
"Att kalla det sträng är att ta lite väl i? Han är orolig bara." Hon såg boken.

Hon kramade henne försiktigt. "Han vill att jag ska prata. Med honom." Viskade hon. "Men det går inte." Förklarade hon sorgset. "Han skulle inte vilja ha kvar mig då." Viskade hon. "Så jag måste vara tyst men det tycker han inte heller om. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra." Viskade hon oroligt.