Life - Lupple & Medi PRS

Ha nickade och skrattade sedan till.
"Du kommer se någon göra inbrott. men säg inget till Gabriel." Han blinkade med ena ögat. Det skulle vara ett skämt och han såg sedan byn.
"Jag älskar verkligen er by. Det är så undanstoppad."


"Jag åldras inte. Jag ser världen ändras men jag förblir." Han gav honom ett leende.
"Jag var här när första människan kom. Jag har städer byggas och förstöras. Religioner startas och sedan raderas ut." Han var nu framme vid väktarens hus.
"Vill du vänta på någon här eller har jag tillåtelse att vara på era marker?"

Hon skrattade roat och skakade på huvudet. "Ska inte säga ett ord." Lovade hon skämtsamt och nickade. "Den är magisk. Sådär, idyllisk." Viskade hon leendes och såg ut över markerna.


"Jag sörjer för dig, du har ett värre öde än de som åldras." Viskade han sorgset och log svagt. "Du har tillåtelse att vara på mina marker, men du får inte berätta om i vilket skick jag är i. Mitt folk behöver inte vara oroliga i onödan." Viskade han allvarligt.

Han log och gav henne en blick.
"Då är vi överens att jag gör inbrott." Sa han och gick upp för trappan till Gabriels hus.
"Ta hand om dig och ge din fästman ett stort tack från mig."

Ängeln bara log medan han gick vidare.
"Jag har sett dig växa upp, när du var ung och var ivrig att vara där." Han började att gå.
"Sörj inte för mig. jag är här för att jag älskar att se världen förändras. Även om krig är sorliga så blir det bättre."

Hon log roat och vinkade efter honom. "Jag ska hälsa." Log hon glatt. "Ta hand om dig." Kontrade hon leendes.

Kung Edward skrattade lågt. "Jag minns dig. Du har funnits där." Log han och nickade. "Som du önskar." Log han.

Han gick igenom och hamnade i huset. Han gick ner till köket och tog ett glas vatten. Försiktigt slog han sig ner i vardagsrummet och väntade på att Mi skulle hämta hhonom.


Ängeln kom snart till älvornas rike och han satte försiktigt ner Edward.
"Då är ni i säkerhet. " Sa han och nickade sedan.
"Jag kommer alltid finnas vid din sida..." Viskade han.

Han log mot honom och nickade. "Jag tackar." Log han för att sedan skina upp lite mer. "Det om något glädjer mig." Viskade han ärligt och såg på honom. "Jag tackar min vän." Log han. Tog sin stav och började att gå med den mot sitt boende.


Mi vaknade till samma sekund som solen gick ned. Hon satte sig käpprakt upp och såg sig omkring. Vart var Ethan? Hon kände Ethans doft, Gabriels och Olivias och...mörkret. Hon mindes ilsket och flög upp. Drog på sig en regnkappa för att dölja sin nakna kropp och rusade ut ur rummet och sökte efter honom. Hon letade efter hans lukt och följde hans spår och smällde upp dörren till väktarens hus och tog sig in till honom på mindre än en sekund. "Är du oskadd?" Frågade hon och kände igenom hans kropp.

Ängeln log och försvann sedan till sitt eget rike.


Ethan såg på henne och nickade.
"Ja Olivia är säker med. Jag var med de andra vargarna men Olivia är hos änglarna. Det var den ända säkra platsen och hon ska vara där tills fullmånen varat. Mörkret som var hos dig är nu borta. " Han log.
"Jag är helt oskadd."

Mi såg på honom med allvarlig blick och lyssnade noga. "Okej. Bra." Andades hon snart ut och smekte hans kind och kysste honom sakta. "Jag behöver få i mig näring. Jag ska, jaga." Viskade hon och såg på honom.

Han tog tag i hennes hand och fick fram ringen. Han trädde den på hennes finger och kysste sedan hennes handrygg.
"Jag går tillbaka hem. Jag skulle behöva mat." Sa han och såg på henne.
"Älskar dig Mi"

Mi nickade mot honom. Tog tacksamt emot ringen och log stort. "Tack kära du." Viskade hon och log stort. "Gå försiktigt, jag kommer strax." Fortsatte hon och smekte hans kind. "Älskar dig." Log hon innan hon tog sig ut ur huset och vidare in i skogen. På sin mark.