Life - Lupple & Medi PRS

Ängeln nickade och såg sedan mot Gabriel.
"Hur vill ni göra nu?" Frågade han och nickade mot hållet där hans by var.
"Det är säkert att komma hem." Han såg sedan mot Edward.
"De kommer säkert igen.."

Gabriel såg på ängeln och la huvudet på snedden. Och hans ögon lyste av stridslycka innan han rätade på huvudet och skiftade tillbaka. "Vi tar oss hem. Tack för er hjälp." Log han och hörde Sammy gnyende och försök till att närma sig. Hans alpha var skadad. Gabriel slängde en ilsken blick mot honom och Sammy stannade upp. "Ni vet vart ni hittar oss. Min Olivia, håller ni henne hos er en stund? " Frågade han och såg på honom.

Kung Edward suckade tungt och nickade. Han var utmattad, fullständigt utmattad. "Om ungefär tjugo år igen. De kommer alltid tillbaka." Viskade han trött och föll ned mot marken. Hans vingar orkade inte bära honom. Men han landade mjukt och tog sin stav som stöd för att stå.

Ängeln log och nickade.
"Vi kom överens om att vi skulle ta hand om henne några dagar. Vi lovade ju att göra det." Han såg på Sammy med ett svagt leende.
"Hem och vila med er." Han såg sedan på Edward.
"Vill ni att jag bär er? Ni kan inte gå hela vägen hem ers Majestätet.."


Ethan hade sovit en stund och vaknade till av någon som puffade på honom.
"Ja?" sa han trött och satte sig upp.

"Jag tackar dig." Log Gabriel innan han skiftade form igen och började att ta sig hemåt igen. Sammy höll sig nära honom. Som alltid. *Ta hem byn.* Tänkte han och han märkte vargarnas iver att följa order. Han skärmade av dem andra men lät Sammy stanna kvar. *Det är ingen farlig skada. Du får mig att verka svag. *Tänkte han irriterat och Sammy såg upprört mot honom. Hans tankar var också upprörda. *Låt mig hjälpa till.* Bad han och Gabriel nickade. *Senare* Avslutade han innan han började att springa mot byn.

Kung Edward såg upp på honom och log svagt. "Jag blir svagare och svagare för varje gång. Jag är gammal. Min tid är snart över." Log han sorgset men ändå lättat. "För gammal, jag tackar ja till ditt erbjudande." Avslutade han högtidligt.

Luna såg på honom med ett leende på läpparna. "Vi behöver gå. Jag följer dig. De andra är snabbare." Flinade hon och höll ut sin hand för att hjälpa honom uppåt.

Ethan reste sig och såg på Luna.
"Åh det är så." Viskade han och såg sig om. Det var nu ingen förutom han och Luna.
"Är det redan över?" Frågade han och kliade sig i huvudet.


Ängeln böjde sig fram och plockade upp Edward.
"Åh nonsens. Ni är så ung som det bara kommer." Han log och började gå.
"Ta hand om er alla."

Hon nickade sakta. "Så är det. Det är över." Viskade hon leendes. "Änglarna hjälpte." Sa hon lyckligt och började att gå framåt. Mot byn.

Kung Edward såg på honom och skrattade lågt. " Åh du hittar på." Log han innan han vinkade åt dem alla.

Han nickade bara svagt och gick sakta efter.
"Så hur blir det med Olivia? Kommer hon hem ikväll?" Frågade han och kunde höra rop från barnen. De skrattade av lycka medan de jagade varandra.

Han log bara och gick sakta.
"Jag hittar inte på. Du är så ung som du känner dig." Han såg sedan på honom.
"Vem ska efterträda dig?"

Luna ryckte lite på axlarna. "Jag vet inte, antagligen inte. Jag tror Gabriel har åkt på någon skada. Och fullmånen kommer ju. Bättre att hon stannar lite längre." Sa hon och log över barnskratten. "Mi kommer snart komma för dig. Det börjar mörkna." Log hon.

Kung Edward så på honom och log snett. "Den min magi går till. Detta är något min ande väljer. Jag vet inte ännu." Sa han lugnt och log. "Men jag har viss aning." Erkände han.

"Jag ska ta mig till Mis hus via portalerna. Det blir snabbast så för mig." Han såg sedan sig om.
"Det är så stillsamt här."


Han log och gick längst vägen.
"Hur är det att åldras?" Ängln såg på honom med en sorgesam blick.
"Inget jag vet om så jag frågar bara."

Luna skakade på huvudet. "Stanna i väktarens hus. Låt Mi hämta dig." Viskade hon allvarligt och såg på honom.

Kung Edward skrattade lågt. "Jag åldras långsamt." Påminde han för att sedan tänka. "Det är underbart. Jag blir visare för varje år. Och jag ser allt omkring mig växa, barn och väktare som kommer och går. Det är också sorgligt. Jag kommer inte alltid finnas men det är också en lättnad. Jag har sett allt. Flera gånger om. Vad mer behöver jag se? Min familj? De måste växa utan mig." Viskade han.