Skriva av sig-tråden

Mm... Ändå blir det som om min bror är min förebild och det är därför jag blir så sårad när han säger något taskigt...

Tack. ♥


Bröder är jobbiga...

Imorgon ska jag gå till ungdomsmottagningen... Förhoppningsvis blir det mitt första steg mot att bli en glad liten flicka som klarar av känslor och inte har ångest varje vaken sekund.

Mugglister.

Att leva är jobbigt. Att leva innebär jobbiga saker. Tunga saker, hemska saker, skrämmande saker, att leva innebär att ha sig själv emot sig och förrädiska tankar och förrädiska känslor, att leva innebär tyvärr ibland förrädiska vänner och familjer som sviker.
Det innebär tankar om att man helt enkelt inte är bra nog, att man inte duger, att man måste ändra på sig, att man borde vara så som andra är och inte sitt idiotiska själv.

Men det är inte sant.
För du är inte idiotisk.
Du duger.
Du är bra.
Du är bra precis så som du är, och människor älskar dig just för att du är den du är.

Och du är inte ensam.
Du kanske känner dig ensammast i världen, men även om ingen annan rimligtvis kan föreställa sig hur du känner dig... så finns vi här.
I vått och torrt finns det faktiskt människor här på Mugglarportalen, och i Harry Potter-fandomen, som vill bry sig och lyssna och finnas där. Jag är en av dem, till exempel.

Vi är kanske inga experter på att lösa problem, alla av oss, men vi kan göra vårt allra bästa för att skingra de mörka molnen och ge värme.
Och räcka ut våra händer, för du är aldrig ensam.

Och några avslutningsord att komma ihåg:
Det är aldrig försent.
Det blir bättre.
Du är värd att må bra och vara glad.
Du kan.

Allt det där låter väldigt, väldigt fel. En arg människa skall kunna vara arg utan att skrämmas, speciellt om det är en pojkvän.

Jag vill gråta men kan inte

Alltså, det är inte honom det är fel på egentligen. Det är mig det är fel på. Jag klarar inte av arga människor, jag får panik. Jag är uppväxt med en väldigt bråkig familj (milt sagt). Så allt som har med kastande, handhöjningar och att höja rösten att göra, gör mig panikslagen (oavsett anledning).

Min pojkvän skulle aldrig göra mig illa. Han är väldigt snäll och lugn. Men precis som alla andra så kan han bli riktigt arg ibland. Och då får jag panik.

Ekkiis et där med din mormor är bara skrämmande, fel och hemskt. Jag förstår verkligen att det är jobbigt för alla er. Det är klart att man vill att ens mormor ska vara en mysig och snäll mormor. Om min mormor inte varit så vet jag inte vad. Men kan ni inet göra något för att hjälpa henne? Tydligen så verkar hon inte vara helt klar i huvudet, och det är bara jobbigt för alla. Men försök att tänka bakom allt det där, och se att hon är din mormor i alla fall. Kanske betyder hon inte något för dig, men jag vet inte, kanske är det lättare än om du älskar henne jättemycket och sedan blir det såhär. Men det kanske du gör? Ingenting är svårare att se än någon man älskar lida och ha det dåligt.

Just nu tror jag att din mamma bara är lite arg och upprörd. Det är klart att det inte är kul när ens mamma försöker ta självmord, eller när ens mamma håller på på det sättet. Hon har det inte så lätt. Jag tror inte att hon menar det hon säger, hon sa det bara i den situationen. Det är klart att hon inte skulle tycka så om dig, det måste du förstå. Du beter dig inte alls på ett dålig sätt i andra fall. och du är inte sjuk i huvudet eller något sådant. Du har inte förstört för någon på något sätt. Ser du skillnaden mellan dig och din mormor? Du gör ingenting annat som inte är okej!

Försök att inte tänka på allt det ytliga. Jag vet att du vet att det är insidan som är det viktiga, och att kroppsformer inte är allt som spelar roll här i världen. Det är faktiskt nästa ingen alls som bryr sig. Och du, en så kallad äckligt smal kropp är inte alltid den som är den mest hälsosamma. Varför inte satsa på att må bra både fysisk och psykisk istället för att försöka med någonting som inte ens är bra?

Du vet att det inte är något fel på att inte må så bra, och det vet din mamma också. Och tillsammans kan ni göra någonting åt det så att det blir bättre. Om du vågar prata med henne lite. dU behöver verkligen inte säga allt, du kan säga lite, och sedan mer. Men behöver inte spotta ur sig ett helt liv på en gång, det blir bara jobbigare. Man kan ta det i portioner. Din mamma kan hjälpa dig att få hjälp att bli av med alla mörka tankar, med allt som tynger ner dig. Om du bara våga prata med henne, eller med någon annan.

Hej. Min mamma tar mig inte på allvar. Och pappa vågar inte bry sig. Det hela är superirriterande. Jag vill snedstreck behöver byta skola, men nej. För att hon tycker att det kunde vara sämre och jag som är en sådan stark och uthållig tjej borde kunna stå ut. När jag vågade prata med kuratorn om min panikångest ringde hon till mamma nästan direkt och sa att hon ville skicka mig till BUP. Jag var väl inte heltänd på idén, men när mamma kom hem och sa att "så illa är det faktiskt inte, jag sa nej" utan att ens ha frågat mig om det var så illa eller inte sved det.