Life - Lupple & Medi PRS

Han nickade och såg sedan på sin handled.
"Man får ett sådant rus med. Det blir som om kroppen flyger." Han skrattade.
"Det är svårt att förklara. Men kännslan kan nog aldrig beskrivas."


Han såg sina bröder stiga ner med fyra vapen och han nickade.
"Vart är dina krigare?"

Samy skrattade till. "Som ett rus, det låter helt klart häftigt. Tack för att du berättade." Sa han leendes. Han tänkte fråga något mer men stannade upp. Något hände borta vid stugan. Vid Olivias stuga.

Gabriel såg på honom. "De kommer nu." Sa han och skiftade form och kallade till sig sina bästa krigare. Samy var en av dem. George var en annan och han sprang fram till Samy och nafsade tag i hans ben innan han fortsatte springa. Samy svalde hårt. "Jag måste sticka, vi syns." Sa han mot Ethan innan han började springa och skiftade form i farten och snart tog han täten av de elva vargarna som rörde sig mot sin alpha.

Han log och gick sedan tillbaka och slog sig ner vid barnen.
"Hur är det med er då?" Frågade han mjukt.

Han nickade och tog emot ett av spjuten.
"Vi kommer inte använda dem som ni tror. De pulserar bara starkt ljus. " Sa han.
"De är borta i en grotta. Nära Mistrils slott. Utkanten men nära ändå."

Kung Edward flög bredvid ängeln med sin trupp bredvid sig.
"Vi gör det vi kan." Sa han och såg mot ängeln. Gabriel började sakta att cirkla och snart slöt sig vargarna till honom och han delgav allt om striden till dem. Om ljuset och att deras bett skulle döda dem. Han såg på ängeln när han sa nära Mistrils slott och började att röra sig ditåt.

"Rör er nära oss. De kan vara aggressiva redan." Ängeln flög någon meter över dem och såg på dem.
"Vi får korsa över till Mistrils marker. Det här är en nödsituation och det rör Väktaren."
Hab såg på Edward.
"Är allt bra ers majestät?"

Gabriel höll sig tätt nära änglarna, under dem och lät sinnena jobba. Allihopa, allt för att vara förbered på fara. Han siktade mot Mistrils marker. Edward nickade, även han flög. "Det är bra med mig." Försäkrade han.

De hamnade utanför Mistrils marker och vid en grotta landade dem.
"Hör ni hur de väser?" Han skakade på huvudet och höjde sin stav som började lysa av starkt ljussken. starkare än solen fast brände inte.

Kung Edward satte upp starka skyddsförtrollningar över deras trupper som skulle hindra dem från skada. Gabriel såg mot ängeln innan han rusade in mot grottan och bet tag i varelsen där inne. Snart kom hans flock till hans hjälp.

De andra änglarna gjorde samma sak och det blev ljusare än dagen i grottan. Man kunde höra dödsropen av deas fienden och de såg bara mot vargarna.
"Det är över?" Sa en och såg sedan mo kung Edward.

Ljuset betydde allt och deras kamp var inte svår. Vargarna rörde sig snabbt och deras bett dödade fienden. Deras dödsrop ekade i grottan. Gabriel vände sig om för att ta sig ut ur grottan och kände en skarp smärta över bakbenet. Han gnydde till och kastade bak blicken, vände sig kvickt om och såg att det var den där från igår. Han morrade ilsket och lurade ut honom i ljuset innan han hoppade upp och högg honom i halsen. Hans dödsrop var det sista som hördes och Gabriel tog sig ut ur grottan med flocken omkring sig. Kung Edward flög in och kom snart ut igen. "Det är över, för denna gång. " Sa han och svalde hårt. Lät sin magi försegla grottan för att detta mörker aldrig skulle kunna ta sig ut. För även om mörkret var borta, om någon gick in just här där de bott så skulle den personen påverkas och bli mörk själv. Men genom kungens försegling så skulle ingen utom kungen själv kunna passera.