Life - Lupple & Medi PRS

"jag vet att den kommer det. Jag är så glad att alla har accepterat att jag älskar dig." Viskade hon och nickade.
"Vill veta..." Viskade hon och tog hans hand.
"Jag vill så gärna veta."

Han nickade. "Jag också. Jag är glad att de accepterar oss." Viskade han och såg på henne med lycklig blick. Sedan skrattade han lågt. "Det handlar om pärlorna." Viskade han. "I vargarnas traditioner älskling så ska man som hane försöka samla så många pärlor som möjligt för att kunna vara värdig att ja ta en hona. "Flinade han. "Ursäkta djurliknelserna." Avbröt han sig själv. " Hälften av ens pärlor ska ges bort till bruden som bröllopsgåva." Avslutade han viskande. "Eftersom vi tillsammans ska berätta livshistorien." Viskade han och fäste hennes sista pärla.

Hon såg på honom och skrattade sedan.
"Åh du och djurtermer. Älskade hårboll." Hon tog has hand.
"Är det sant?" Hon nickade.
"Vi måste ner igen..." Sa hon tyst.

"Förlåt älskling. Jag är hälften varg. Inte så lätt." Flinade han och kysste henne sakta. "Det är sant. Så du kommer ha många pärlor." Log han och nickade. "Jag vet. " Sa han och samlade sig. "Älskling. Allt kommer gå bra. Jag kommer vänta på dig." Log han och reste sig upp och bar upp henne i sin famn. "Allt packat?" Frågade han.

Hon lutade sig mot hans arm och log svagt.
"Allt packat." Viskade hon och öppnade sedan ögonne.
"Du är nog den bästa pojkvännen jag har haft."

Han såg på henne och stängde väskan med ena handen och bar sedan upp den. Det där om den bästa hon haft fick honom att stanna upp. Vilka mer hade hon haft? Han kände en svartsjuka växa men tryckte undan den. "Jag hoppas det älskling. Eftersom vi ska gifta oss." Viskade han och kysste henne mjukt och leendes.

Ängeln väntade vid trappan och såg på Gabriel.
"Vi måste talas vid senare." Han såg oroad ut.
"Det är om..." Han nickade mot Olivia.
"Jag vill inte att hon hör."

Gabriel såg på ängeln och såg hans oroade blick. Alla hans sinnen reagerade på det och han höll henne närmare sig. "Vi talas vid senare." Sa han sammanbitet och kände hur hela hans kropp liksom blev iskall av rädsla. Väl framme vid bordet så satte han varsamt ned henne på golvet. "Vi ses snart. Du måste åka för Honeys skull." Viskade han och log mjukt.

Ängeln lade en hand på hennes axel. De skulle gå ut och hon såg på Gabriel.
"Jag vet och du ska leva för hennes skull." Sa hon och höll upp handen.
"Älskar dig så."
Ängeln log mjukt medan de gick ner. När de var nere på marken så försvann de.

Ethan som hade varit i köket under hela mötet kom till Ethan.
"Allt bra?" Frågade han tyst.

Han nickade sakta. "Det ska jag." Viskade han och smekte henne över magen, "Älskar er båda." Viskade han innan han såg henne sedan försvinna iväg. Han kände sorg inom sig, en stark stark saknad och oro och var nära att bryta ihop men Ethan fick honom på andra tankar. Han vände runt och samlade sig medan han vände runt. " Det är mycket som sker. Du kommer att förflyttas till vargarna en stund." Sa han lugnt.