PRS Lupple & Medi

Willow flyttade sig när hon kände Maria falla i hans arm och hon såg upp i hans ansikte.
"Älskade ska jag stanna en stund? Jag ser att du lider." Hon smekte hans ansikte och såg sorgsen ut.
Willow lade armarna om sig.
"Jag ska bara gå ut en sväng."

Lathan skakade på huvudet och kramade hennes hand och pussade lätt på den. " Jag vill inte att du ska se." Sa han tyst men ärligt och nickade sedan åt Willow.

Armelle såg sig omkring och såg sedan Willow och log svagt, gick fram och la armarna om henne i en mjuk kram. " Bästa syster." Flinade hon lyckligt och pussade hennes panna lätt.

"Men jag vill bara andas ut. u anar inte vilken stress det här har varit." hon såg upp på honom.
"Kan vi bara sätta oss?"

Hon så upp på Armelle och lade armarna om henne och snyfftade.
"Jag önskar att jag kunde göra något. Jag kan inte." Hon såg upp.
"Hade jag haft helande blod hade jag gett honom det."

Lathan nickade sakta och tog hennes hand och ledde bort henne bakom huset och slog sig ned och drog ned henne i sitt knä. La armarna om henne och lutade pannan mot hennes axel. "Älskar dig." Log han och såg på sin älskade.


Armelle höll om henne och stod länge bara tyst och kramade henne. " Du är i säkerhet, när han blir mer lugn kommer han uppskatta det." Viskade hon och lyfte upp hennes ansikte. " Om du hade haft helande blod hade alla velat ha dig." Viskade hon och smekte bort hennes tårar.

Hon log och sjönk ner i Lathans famn. Hon visste att han var sårad. Nu var hon hans tröst. Hon kysste honom mjukt.
"Älskade du ser lidande ut. Vi måste ändå stanna någon timme eller två. Planet måste göras i ordning och det kan ta ett tag." Hon smekte hans kind.

Hon såg på sin syster och snyftade.
2Jo jag vet.. Jag har inte hämtat min väska än. men jag ska bara ha mitt pass." Hon såg ner.
"Kanske kameran. Jag har en ide som jag vill ge hono." Hon log mot henne och suckade.
"Men tur att jag är i säkerhet." Hon lutade huvudet mot hennes axel.

Lathan besvarade kyssen, nästan försvann i kyssen för en stund innan han såg på henne, nickade sakta och såg bort. "Han är sjuk, riktigt sjuk. Vi vet inte ens om behandlingen kommer funka- eller ska jag kalla det tortyren? " Sa han suckade han och smekte henne över midjan.

Armelle nickade sakta. " Ta exakt vad du vill ha." Sa hon och log. "Åh berätta, hemligheter är min grej." Log hon och såg spänt på henne.

"Jag vill inte att vår son ska dö." Maria såg på sin make och blod rann ner för sina kinder.
"Willow skulle inte stå ut med sig själv." Hon suckade.
"Om vi bara visste vad vi skulle göra."

Willow såg på henne.
"Jag vill göa en fotobok. Med alla i familjen till honom." Hon såg på henne och såg sedan upp.
"Är jag elak om jag ber om hjälp? Det kanske finns någon gud att be om. Skulle du ta illa upp?"

Han såg på henne och torkade hennes kinder försiktigt. "Inte jag heller." Viskade han och svalde hårt. " Hon är ett vrak också." Viskade han och nickade. "Om vi bara visste." Instämde han lågt.

"En fotobok låter perfekt." Sa hon leendes och smekte sedan hennes kind mjukt och skakade på huvudet. "Jag skulle inte ta illa upp- men ha inte för högra förhoppningar." Viskade Armelle och såg på henne. " Jag vet att Alexander fixar detta, han kan fixa allt." Sa hon och bet sig lite i läppen- det var vad de alla hoppades på.

Hon nickade och skrattade till.
"Och vi som skulle överraska henne med en liten stuga och en stor julgran., Vi kanske åker till ett annat hus, mindre bara för att få henne på bättre tankar." Maria log mjukt men nickade.
"Jag hoppas Alexander kan fixa detta."

Hon föll ner på knä, knäppte händerna och började att b. Tårarna rann ner längst hennes kinder.
Kanske fem minuter efterhördes det trumpeter och hon såg upp. Två stora skuggor sänktes från himmlen.

"Det låter som en bra plan, att ta henne någon annanstans." Sa han ärligt och svalde hårt, smekte henne kind. Men stelnade sedan till av en otroligt ovanlig, nästan okänd närvaro. "Eller så fixar hon det själv- änglarna." Viskade han och blottade sina tänder, lyfte bort Maria och rörde sig snabbt fram till där Willow satt.
Armelle backade bak, hoppade upp på taket och stirrade.
Alexander stod bara där och glodde, chockad.