Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av lillamymin:}


Jag lyssna?

_{Skrivet av Lemon:}
Är orolig för morfar. Mamma berätta nyss att när
hon var för att få veta hur det gick för morfar så
fick jag veta att han har "knölar" i kroppen som
inte ska var där. Några har blivit större och
några mindre. Han tar mer mediciner men jag är
ändå rädd att förlåra honom. Och mormor som
blev av med sin mamma i slutet på mars/början
på April. Hur ska hon må om han dör. Och
mamma gråter på obestämd tid (och jag med).
Hjälp...

Tack för att du läste ♥

_{Skrivet av Borttagen:}
Vill bara bort från språkresan och hem igen nu. Men jag vill ändå stanna.

Har fått så sjukt mycket sämre självförtroende här så att det inte kan vara sant.

Och har ätit skitmycket kalorier här varje dag, usch. Kommer inte våga väga mig när jag kommer hem.

_{Skrivet av Ginny00:}
Prestationsångest.

Kände för att skriva av mig lite gällande det här ämnet, frågan är bara – where to start?

Jag har haft prestationsångest mer eller mindre hela mitt liv, om jag tänker efter. Vet inte när det tog i på allvar, men det var inte så länge sedan.

To start from scratch, eller snarare någonstans mitt i, but, yeah..
När jag startade min första fanfiction, eller nä, andra, men första ordentliga – för ett år sedan idag, så skrev jag ett kapitel om dagen. Runt en wordsida långa var de och det kanske inte är jättemycket, men det var ett kapitel om dagen och ibland två och någon enstaka gång tre. Skrivandet blev alltså helt enormt och jag kom upp i nästan 130 kapitel. Jag hade de mest fantastiska läsare som jag verkligen älskade, och förstås älskar än idag, och de var förstående när jag valde att avsluta skrivandet i december.

Jag började direkt på en ny fanfiction. Den håller jag på med än idag, den kommer att bli 45 kapitel när den är klar och är just nu 37 kapitel. Sen april har jag ännu en, alltså skriver jag idag två fanfictions. Jag älskar mina läsare och de är fantastiskt snälla, men jag har också fått en känsla att jag inte är tillräcklig.

Jag hade ett bråk med en internetvän för ett par veckor sedan, och det var då tankarna verkligen tog fart. Alla mina vänner skriver bättre än mig. Alla mina vänner skriver om bättre saker. Alla mina vänner orkar skriva långa kapitel. Alla mina vänner orkar skriva ofta. (Med vänner syftar jag på Mugglisvänner)
Jag har upptäckt att när jag ser mina kompisar få jättefina kommentarer på sina fanfictions förstår jag vartenda ord och tycker det är så sant, men när jag får det så kan jag inte ta till mig något, jag tänker att de inte menar det. Just nu fyller detta upp hela min hjärna, känns det som. Att alla är bättre än mig.

Jag orkar inte den här prestationsångesten – den är inte precis bara i skrivandet – och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra längre.

_{Skrivet av Ginny00:}
Prestationsångest.

Kände för att skriva av mig lite gällande det här ämnet, frågan är bara – where to start?

Jag har haft prestationsångest mer eller mindre hela mitt liv, om jag tänker efter. Vet inte när det tog i på allvar, men det var inte så länge sedan.

To start from scratch, eller snarare någonstans mitt i, but, yeah..
När jag startade min första fanfiction, eller nä, andra, men första ordentliga – för ett år sedan idag, så skrev jag ett kapitel om dagen. Runt en wordsida långa var de och det kanske inte är jättemycket, men det var ett kapitel om dagen och ibland två och någon enstaka gång tre. Skrivandet blev alltså helt enormt och jag kom upp i nästan 130 kapitel. Jag hade de mest fantastiska läsare som jag verkligen älskade, och förstås älskar än idag, och de var förstående när jag valde att avsluta skrivandet i december.

Jag började direkt på en ny fanfiction. Den håller jag på med än idag, den kommer att bli 45 kapitel när den är klar och är just nu 37 kapitel. Sen april har jag ännu en, alltså skriver jag idag två fanfictions. Jag älskar mina läsare och de är fantastiskt snälla, men jag har också fått en känsla att jag inte är tillräcklig.

Jag hade ett bråk med en internetvän för ett par veckor sedan, och det var då tankarna verkligen tog fart. Alla mina vänner skriver bättre än mig. Alla mina vänner skriver om bättre saker. Alla mina vänner orkar skriva långa kapitel. Alla mina vänner orkar skriva ofta. (Med vänner syftar jag på Mugglisvänner)
Jag har upptäckt att när jag ser mina kompisar få jättefina kommentarer på sina fanfictions förstår jag vartenda ord och tycker det är så sant, men när jag får det så kan jag inte ta till mig något, jag tänker att de inte menar det. Just nu fyller detta upp hela min hjärna, känns det som. Att alla är bättre än mig.

Jag orkar inte den här prestationsångesten – den är inte precis bara i skrivandet – och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra längre.