PRS Lupple & Medi

Hon smekte hans kind och började att sjunga för honom och höll honom nära. Gud vad hon saknade honom.
"Dorian jag kommer att åka hem. För min säkerhet. Som du har önskat är jag din rings väktare." Hon smekte hans kind och log mjukt.
"Jag ska se till att du blir frisk. Oroa dig inte." Hon tryckte dig mot honom.

Om han hade kunnat så hade han skrattat, hon var för härlig. Han ville lägga armarna om henne, berätta att han älskade henne men sen kom törsten, han kunde känna hur det kliade i tandköttet och sedan åkte huggtänderna ut.

Hon ryggade tillbaka och såg på honom.
2Dorian jag tänker lämna rummet om du har tänderna framme. Snälla låt mig få stanna vid din sida innan jag åker." Hon tog av sig tröjan och tog på sig en annan och lade den intill sig när hon lade sig.
"Dorian jag vill bara veta att du älskar mig. Det vet jag" Hon smekte hans kind och suckade tungt.

Han hörde hennes ord, sådär som de var ovanför ytan och han var långt ned på botten och han försökte, verkligen försökte få in sina tänder- det var det enda han tänkte på under en hel minut och tillslut försvann dem in. Han ville säga något men det var helt omöjligt men sedan kom smärtan, som en eld inom sig. Och han sjönk djupare, försökte gå så djupt in i sitt egna sinne och ganska snart spelade han upp alla minnen med Willow i sitt sinne och smärtan var inte lika påtaglig.

Hon lade sig vid hans sida och lade armen om honom.
"Jag har skrivit ett kort åt dig, spelat in min röst för dig. Jag har gjort ett armband till dig och satt upp en bild av mig. Allt för att du ska kämpa fö att bli bättre." Hon smekte hans hand.
"Dorian jag älskar dig."

Han hörde att hon hade gjort massa saker men kunde inte urskilja vad. Han hörde dock jag älskar dig tydligt och det betydde otroligt mycket. Genast blev han nervös och orolig - vilka var det?

Gob såg sig om och suckade.
"Jag tror din mamma har kommit." Hon kysste hans svala läppar.
"Förlåt att jag måste lämna dig." Hon reste sig och lade sin tröja intill honom.

Han kunde nästan ana hennes läppar mot sina men kunde inte besvara kyssen även om han ville.
Han förstod att hon hade flyttat sig men han kunde fortfarande känna hennes doft och han älskade det.

"Jag älskar dig." Hon log svagt och gick ner för trappan.
"Hej." Hon sprang in i Marias famn och suckade trött.
"Jag är så trött. Jag är orolig."

Lathan var inte kort efter nere vid hallen och såg på sin älskade och sin familj. Han log men fick tvinga sig att inte knuffa undan Willow och själv falla in i Marias armar, Willow behövde det mest och han log svagt.
"Hej på er." Viskade han och verkligen såg på dem.