Sorgens tider [SV]

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Jag var med!!!
Mer!

Har sträkläst allt och jag tycker att dena hanfic är jättebra, otroligt sorlig men jättebra.

Vill bara påpeka att Victorie (stavning?) föddes samma dag som kriget om Hogwarts slutar (fast 1(?) år efter, därav namnet

Bara inte George lämnar Kråkboet. ♥

Super duper mega ultra bra!
Mer när du har tid/ orkar. ♥

-Nymphadora Tonks- Jag går inte helt efter det som JK Rowling sa..
Tack allihopa.. såg den sista filmen nyss, och till den förlorade jag så många tårar till och jag hade tillräckligt med inspiration för att göra detta kapitel som jag fällde fler tårar för att skriva..
_____________________
Kapitel 69 - George Weasley

Jag orkade inte med dem. Tårarna rullade ner för mina kinder. Framför mig såg jag den sista gången Fred och jag träffats. Jag hade frågat honom om han mådde bra, och han hade svarat ja. Men han var inte okej, eller skulle inte vara okej. Han skulle vara kall och stilla. Livlös med sitt sista skratt inristat i hans ansikte. Han dog som han ville. Skrattandes. Men även jag hade varit ett hårsmån ifrån döden. Om bara Amycys Carrow skulle dödat mig. Jag hade haft det så mycket bättre tillsammans med Fred där uppe.
Grusgången som jag gått på några månader tidigare visade mig vägen genom snöfallet. Den var otroligt nog inte täckt av snö, men den var väl förtrollad av något slag. Tillslut hittade jag platsen som jag sjönk ner på knä vid. Snön blötte ner mig såklart, men jag brydde mig inte. Tårarna rann, och kinderna blev nerkylda. Fingertopparna strök över stenen. Namnet som var inristat på den var välkänt. Fred Weasley.
"Jag saknar dig. Varför kan jag inte få dö jag också?" viskade jag fram. Jag var meningslös utan min tvilling. Det insåg jag nu igen, efter månader av ökat självförtroende. Månader av glädje att duga för något, månader av glädje för att man inte blev sedd på som ett skört litet barn. Månader av glädje av att slippa allas försök till att förstå mig. Månader av glädje för att rent av slippa mestadels av familjen. Men jag fick skuldkänslor. Såklart de inte kunde förstå mig. De hade inte den relationen till Fred som jag hade, och har fortfarande. De kände inte till den sortens syskonkärlek som fanns emellan oss. Inte den syskonkärleken då man bråkade, utan då man älskade varandra, och litade på varandra att man berättade precis allt för den andre. Men jag visste att alla mina hemligheter hade legat säkra i Freds minne, och nu var de säkert fortfarande säkra tillsammans med hans själ i himlen. Tillsammans med marodörerna, Tonks, Colin och alla andra. Alla som tappert dog för att rädda trollkarlsvärlden. Trots att de egentligen kunde ha fegat ur, kunde räddat deras skinn, men istället valde att ta risken att dö.
Fred och jag hade pratat om det. Sagt till varandra att vi älskade varann. Vi skämtade. Var seriösa, men det hade inte gått länge förräns vi dragit ett skämt igen. Men under tiden vi varit seriösa, hade vi diskuterat att om en av oss dog, skulle den andre inte ge upp, eftersom tvillingen skulle finnas hos en. Hela tiden. Den andre skulle inte vara ensam. Aldrig någonsin. Vi var inte ämnade för att vara splittrade.
Den natten lärde mig Fred en sak när han dog. Han lärde mig att om man gjorde livet till något roligt skulle man inte levt i onödan. Man skulle ta vara på den tiden man fick. Göra det man älskade under den korta tid man fick leva, och i Freds fall hade det varit att skratta, att göra andra glada och leva en dag i taget. Varför ska man leva om livet bara går ut på att dö?

Åh. Förstår verkligen George, jag skulle ha känt så om min bror hade dött...

Super fint kapitel. ♥

åååh gu vad jag har missat!! super underbart!
kan inte fatta att nån kan skriva så fint som du gör!!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Så vackert♥