prs yehet & kkaebsong

Julian tittar upp från täcket och ser på eleven längre bort.
"Jag tycker att varje tillfälle är rätt, faktiskt," svarar han enkelt och gräver ner sitt ansikte hos sin vän. Kanske det var lite hårt mot den äldre, men det är förtjänat. " Det var inte du personligen, mer vad du gjorde, förstår du? Du kan inte direkt förneka det. Det var fler aspekter också, såklart," förklarar sextonåringen, försöker att inte väcka de tre vännerna som fortfarande sover.

Zihao förde åter händerna till ansiktet och tog ett djupt andetag, i ett desperat försök att inte brista fullständigt.
”Julian, du kan få återberätta allting dåligt jag någonsin gjort i hela mitt liv, men inte idag”, sade han långsamt. ”Tro mig, jag vet redan att jag är en rutten person, men vi måste inte älta det just nu”, fortsatte han och slöt ögonen. Usch, han var så otroligt lättpåverkad och det verkade ännu värre nu när Joshua in var i närheten.

Sextonåringen hör irritationen i den andres röst, men bryr sig inte ett dugg. Han bestämmer sig endast för att hålla tyst när hans väns mörka ögon dyker upp vid dörrkarmen. Joshua puttar försiktigt upp dörren med armbågen, och stänger den med foten.
"Sådär ja," mumlar han och tippar fram mot sängen där Zihao ligger. Blicken vandrar till Julian, som ligger hos Jordan. "Godmorgon."

”Usch, jag är jättehungrig”, klagade Zihao och satte sig upp i sängen. Händerna sträckte sig efter tallriken som Joshua var på och han började genast trycka in bacon i munnen. Äntligen, riktig mat. Det han hade fått hos madam Pomfrey var alldeles för smaklöst och framför allt, innehöll på tok för lite kött.
”Tack”, sade han, med munnen full av mat, och tittade på sextonåringen. Ögonen var oroliga men samtidigt tacksamma - en mycket underlig blandning. Han sträckte tvekande fram tallriken mot den andre.
”Säker på att du inte vill ha? Maten bits faktiskt inte.”

"Ingen fara," svarar Joshua och sätter sig ner bredvid den äldre, kupar tekoppen i händerna och tar några klunkar. Blicken fäst på Zihao som trycker i sig frukosten. Sextonåringen skakar lätt på huvudet. "Det är bra tack, jag tog med mig lite vindruvor." Joshua tar en liten vindruva från tallriken, tittar på den som att den var giftig i tystnad innan han tyst stoppar in den i munnen. Druvan spricker i munnen, låter den syrliga vätskan bombardera munnen.

Sjuttonåringen slappnade av en aning när Joshua åtminstone åt någonting, även om det nu bara var en vindruva. Blicken vandrade vidare mot Julian där den fastnade i några sekunder, lätt giftig. Han flyttade sig närmare den andre och slingrade armarna om honom. Av någon anledning var han svartsjuk, eller i alla fall något som liknade svartsjuka. Behovet att visa att den yngre var hans och ingen annans hade helt plötsligt blivit hundra gånger starkare. Det var dumt, vilket han visste, men han kunde inte hindra sig själv.

Blicken glider från Zihao till Julian, känner hur en liten klump i magen bildas. Känner hur sjuttonåringen slingrar sina armar om honom.
"Här han sagt något?" Frågar Joshua tyst medan han tar några klunkar te vilket lugnar ner honom för varje klunk.

”Inte direkt”, ljög Zihao, som inte hade någon lust att tala om varför ha betedde sig så fånigt. ”Han var bara tvungen att ta upp en massa onödig fakta som fär mig att vilja klippa till nåden mig själv och honom”, fortsatte han tyst och knaprade lite på en bacon. Han vek undan med blicken och lutade huvudet mot Joshuas axel, komfortabel och obekväm på samma gång, hur det nu var möjligt.

Joshua ser på den äldre, lägger märke till hur han ljuger och viker försiktigt undan från den äldre. Visserligen behöver de inte dela med sig allt, men detta gör honom aningen orolig. Istället ställer han ner koppen på sängbordet och bär istället upp Mimmi i knät. Den enda som inte ljuger, som inte pratat.
"Okej.." Mumlar han tyst och börjar klia kissen bakom örat.

Zihao lät den, nu tomma, tallriken falla ner till golvet med en skräll. Sedan kröp han hastigt in under täcket och rullade ihop sig till en boll. Han orkade inte med livet i just den stunden, allt han ville var att gräva ner sig under en sten någonstans och stanna där. Det var patetiskt, han var till och med svartsjuk på kattskrället. Med en suck gömde han ansiktet i knäna och skakade irriterat på huvudet. Ge dig Zihao.