rollspelare & tippest prs

”Vill du träffa Englands drottning?” Mumlade Sophia buttert och kollade på honom med stora ögon. Hon smekte hans armar lite försiktigt med fingertopparna, vågade inte riktigt röra honom mer än så. Hans blick vågade hon inte heller möta då hon gissade på att hennes ögon var röda och hela hon såg miserabel ut. ”Jag ska ut på en ridtur. Vi kan prata mer sen.” Sade hon sedan, ville ut innan mörkret föll över dem. Hon pussade snabbt hans kind innan hon tog ett litet steg ifrån honom. Det enda hon ville var att allt bråk och drama mellan dom skulle avta och att allt skulle återgå till det normala, det hade varit så bra innan de börjat med sitt gräl.

Han skakade direkt på huvudet, även fast det var en solklar lögn. Självklart var han intresserad av att träffa henne, inte för att han var intresserad av henne på det sättet, men för att han ville sätta nationen framför sig själv. Dessutom skulle kanske Englands drottning tillåta en älskarinna; men han älskade Sophia. Inte Juliette. Dessutom skulle han få Spanien mot sig om han valde England över Skottland, så det skulle inte gynna honom egentligen.
”Nej, nej aldrig”, försäkrade han henne och släppte taget om henne då hon backade undan. En ridtur var han inte intresserad av, och därför försökte han inte komma med. Dessutom visste han att han var tvungen att prata med Juliette.

”Jag tror du behöver träffa Englands drottning och jag träffa Spaniens prins. Du sa själv att du behöver sätta Frankrikes intressen först.” Mumlade hon tyst och granskade honom lite snabbt. ”Fundera på det iallafall.” Log hon svagt innan hon vände sig om för att fortsätta mot stallet. Hon bad några tjänare att sadla en häst åt henne innan hon red iväg från hovet. Hon stannade inte förrän hon inte längre kunde se slottet, kände sig otroligt avslappnad av att vara så långt ifrån hovet och alla där. Hon granskade gatorna som var fulla med människor, tvekade lite innan hon började gå bland dom.

Så Sophia såg fortfarande Spanien som ett alternativ? Henri hade inte fått det intrycket tidigare och blev med ens orolig. Fan, tänk så valde hon Spaniens prins framför honom?
Han återvände in till slottet. Funderade på om han skulle prata med Juliette direkt men ångrade sig genast; han bestämde sig istället för att inte prata med henne om det förrän han visste vad som verkligen skulle hända. Tills dess fick han väl... Umgås med henne som bara en vän. Om Sophia ens kände sig bekväm med det.

Sophia vandrade runt i staden, gick vilse några gånger vilket ledde till att det tog ett bra tag innan hon hittade tillbaka till sin häst. Hon suckade tyst då det redan hunnit bli mörkt när hon var vid hästen, avskydde att vara ute i mörker. Hon tog sig upp på djuret och red tillbaka till hovet igen. Det tog sin tid innan hon var vid stallet igen, lämnade hästen till tjänarna innan hon gick in istället. Hon gick mot köket, var sugen på mat och det var långt efter middag så hon visste att maten inte längre stod framme i matsalen.

Henri letade upp Russell och irriterade honom för att få tiden att gå. Inte för att han visste vad han egentligen väntade på; men han hade ändå inget att göra. Tyvärr var livet så för honom numera, då hans studier avtagit sedan Sophia anlänt. Henri undrade när eller om de ens skulle börja igen. Han kunde det mesta som en kung skulle kunna, dock var han för naiv; men det var inget som studier kunde förändra. Det var bara tiden som fick ta ut sin rätt.
Så småningom blev det middag och Henri märkte direkt av Sophias frånvaro. Han visste dock att hon var ute på en ridtur och blev därför inte orolig. Det gjorde bara så att han kunde sitta med Juliette, få henne att tro att allt fortfarande var som vanligt, en liten stund till. Han var livrädd för den tidpunkten då han skulle bli tvungen att prata med henne.

Efter middagen fick han följa med sin far in på hans kontor. Henri berättade om hur hon fortfarande övervägde Spanien som ett alternativ och att hon uppmanat honom till att inte utesluta England ännu. En kort diskussion blev lång, men inte hetsig, och mörkret föll in över hovet alldeles för snabbt.
”Jag ska se till så att Englands drottning kommer hit”, sa hans far för att avsluta den allt för långa diskussionen. ”Men det är sent nu. Godnatt, Henri.” Henri mumlade godnatt tillbaka och lämnade salen samtidigt som han höll in en gäspning.
Middagen hade varit förbi för ett par timmar sedan och hans mage började bli tom ännu en gång, vilket gjorde att han ledde stegen till köket.
”Hungrig?” frågade han Sophia då han mötte henne där inne. Svaret var nog självklart egentligen, då hon inte deltagit under middagen.

Sophia tittade upp och granskade Henri, kunde inte låta bli att le när hon såg honom. Hon nickade lite och tog försiktigt hans hand i sin.
”Utsvulten. Vad blev det för middag?” Frågade hon nyfiket och lutade sig mot väggen. Hon drog honom närmre sig och kysste mjukt hans knogar. Visst skulle hon lägga Skottland först och ändå ge Carlos en chans men det innebar inte att hon älskade Henri mindre för det. Han hade hennes hjärta och under hennes besök i staden hade hon kommit fram till att han var en av de bättre sakerna i hennes liv och att hon skulle ta vara på tiden med honom ifall att hon senare skulle lämna honom.

Allt kändes nästan som vanligt igen. Sättet som hon tog hans hand, kysste hans knogar, sätter hon pratade med honom på; han glömde nästan bort att deras giftermål inte var spikat längre.
”Någon soppa”, svarade han och la ena armen runt henne. Älskade känslan som gick genom kroppen när han rörde henne; det var som ett beroende.
”Vad gjorde du ute så länge?” frågade han, fortfarande med armen runt henne, och tog en bit bröd som blivit över från middagen.

Sophia grimaserade lite, soppa var inte direkt hennes favoriträtt. Hon log svagt av beröringen och tryckte sig mot honom. Hon ryckte lite på axlarna och la sin andra hand bakom hans nacke.
”Jag gick vilse i staden, men det var mysigt.” Log hon och kysste hans kind några gånger. ”Jag tänkte...” sade hon tyst och lutade sin kind mot hans axel.

Hennes mjuka, nätta läppar mot hans kind tvingade fram ett leende. Han kunde inte stoppa leendet som spred sig över hans ansikte. Gud, vad han saknat att ha Sophia så nära. Även fast han bara varit utan hennes närhet i någon dag.
”Vad tänkte du?” frågade han och tittade ner på henne. Han ignorerade lite att hon gått runt i staden, helt ensam, något han själv aldrig ens skulle få för sig att göra.