Privat mellan Masato och Hufflepuffisen

Atemu fortsatte gå och kliade sig lite i örat.

Cassandra hörde ytterligare en gnäggning och reflekterade över att det hade varit mycket liv, många gnäggningar, idag under deras promenad. Antagligen var någon häst uppspelt över något eller ovanligt glad. Först efter någon minut insåg Cassandra att hon knappt hade reagerat alls på gnäggningen och log lyckligt.

Atemu såg att hon inte verkade reagera så mycket längre på gnäggningarna och det betydde nog att de snart kunde gå vidare till nästa steg.
Kanske hjälpte det en aning för henne att berätta om vad som hände.

Dagens promenad gav underverk, bortsett från när hon hade tjutit som ett barn, och Cassandra kände hur mycket tryggare hon kände sig med hästarna.

Atemu såg på henne och sa.
-Det går ju riktigt bra Casandra

Cassandra log och sade:
- Tack. Det känns mycket bättre nu också.

Atemu nickade och sa.
-Okej då kan vi nog ta provet på detta snart
Att du ska gå helt själv runt

Cassandra tog ett djupt andetag och nickade sedan. Hon visste inte om hon skulle klara av att gå ett helt varv själv och hon kände lite panik inom sig. Men varför skulle egentligen hästarna bry sig mer om henne om hon var ensam?

Atemu såg på henne och sa.
- Du klarar det Cassandra, och klarar du det tar vi till nästa steg.

Cassandra nickade, lät sig övertygas av faraos ord. Hon sade:
- Vill du att jag ska göra det nu, idag, eller senare?