Rollspelare & Wolfy prs

"Du får oroa dig hur mycket du vill men det här är inte ditt liv, Leah. Du sa själv att du vill plugga vidare. Det är vad du ska göra, du ska inte förstöra dom möjligheterna för min skull." sade han och tog hennes ena hand. Han kysste mjukt hennes handflata och slöt ögonen i några sekunder.

Leah såg på honom en stund innan hon släppte taget om honom. Hon kunde inte tro att han, efter allt som hänt, skulle vara av den åsikten. Skylla honom för det kunde hon inte göra eftersom hon var precis likadan, men hon ville inte att han skulle tro att han kunde bestämma över vad och hur hon skulle göra. Hon reste sig försiktigt upp för att sedan med viss möda ta sig fram till fönstret för att titta ut.

Han suckade lågt och låg kvar i sängen. Han orkade inte ens mer, det blev för mycket. Han slöt ögonen i ett försök att somna, fanns inget som han hellre ville göra för stunden.

”Efter vad som hände idag så är jag, vare sig du eller jag vill det eller inte, en större del av din värld än vad jag var igår. Dit du går tänker jag också gå, oavsett riskerna.” Leah vände sig inte om mot honom utan stod fortfarande kvar vid fönstret och beundrade den stjärnklara himlen.

"Absolut inte. Över min döda kropp." sade han och drog upp täcket till hakan. "Kom nu, det är sent och vi ska sova." sade han och gäspade. Han vägrade helt klart att låta henne ha något med hans värld att göra. Det fanns inte alls på kartan att hon skulle ta större del utav den.

”Då har du rätt i att det är slut. Mellan oss alltså.” Leah vände sig om och haltade iväg mot dörren. Hon stängde den efter sig innan hon fortsatte in till gästrummet. Att ingen tagit över rummet från henne var en lättnad. Förtvivlat la hon sig ner i sängen och drog täcket över huvudet. Med fingrarna greppade hon tag om lakanet och försökte få luft genom munnen samtidigt som hon ansträngde sig för att inte föra alltför höga ljud. Hon hatade de stunder hon mådde så dåligt som hon gjorde nu. Hon grät då så häftigt att det kändes som om hon skulle kvävas av allt snor, och det var en otäck känsla att inte kunna slappna av.

Jason rynkade på pannan men sa inget, han visste ju själv att det var bäst så. Hon förtjänade en otroligt mycket bättre kille. Han reste sig upp och tog på sig ett par mjukisshorts, orkade inte ta på sig en tröja. Han gick mot Ryans rum, hade hört att Jessica var där. Han knackade på dörren och suckade lågt. Han hörde Ryans röst i vardagsrummet så han antog att Jessica var ensam på rummet.

Då det knackade på dörren övervägde hon först att inte öppna. Men det var inte direkt som om dörren var låst - det var fritt fram att komma in - och det kunde ju vara Leah. Jessica skuttade fram och öppnade, såg inte överlycklig ut över att stå öga mot öga med Jason. Hon tog ett steg åt sidan för att låta honom komma in.
”Du hade tur idag.” Hon syftade på att han blivit träffad i axeln och inte någon annanstans.

Jason gick in i rummet och satte sig på sängen. Han nickade lite åt det hon sa och funderade på hur han skulle börja.
"Det är över mellan mig och Leah, jag tror det är det iallfall, jag vet inte. Jag vill att det ska vara över. Du är hennes bästa vän, Jessica och jag vet att du inte gillar mig och jag gillar inte fan dig heller men vi båda gillar Leah, eller hur?" började han och kollade upp på henne. Han väntade inte alls på svar utan fortsatte. "Du måste se till att hon går vidare och inte med någon till kriminell eller farlig person. Du med, din kille är en toffel. Ni båda måste gå vidare och skaffa er killar som förtjänar er, inte folk som mig och Ryan." sade han och suckade lågt.

Jessica stirrade på honom som om han vore från en annan planet. Hon hade god lust att slå till honom på kinden men samtidigt försökte hon vara glad över att Jason äntligen insett att han inte var bra för Leah. Det var minsann inte en dag för tidigt. Men hon visste hur ledsen hennes vän skulle bli. Och trots att hon inte gillade Jason så förstod hon hur Leah kände. Det var så hon själv kände för Ryan.
”Om du menar allvar med att det är över, så får du inte leta upp henne igen. Då hon kommit över dig så kommer det inte göra henne gott att se dig igen.”